Kärlek till barnen
Jag vet inte ens om jag ska publicera detta inlägg men..Äh. Ut med skeletten ur garderoben bara..
Alla jag träffar säger "nu måste ni vara lyckliga" "ni har väntat så länge" Hur är det är vara mamma?" "Visst är det underbart" "vad myyyyyysigt"
Lycklig? Nje..
Underbart? njee..
Mamma? Jag är väl inte...jahaaaaa...
Mysigt? absolut inte!
Ärligt talat är det slitsamt med tvillingar, antingen skriker ALLA samtidigt eller så skriker de i skift. Jag har mest dåligt samvete, är stressad att hinna med allt (inte alla dagar) och oroar mig. Jag väntar fortfarande på den där överväldigande kärleken alla pratar om. Jag väntar fortfarande på att jag ska känna mig som en mamma.
Jag vill fostra dem till trygga älskade individer som blir lyckliga och lyckas i livet. Jag vill fylla deras dagar med glädje och roliga saker. Jag känner otroligt ansvar och press att göra rätt och är livrädd att göra fel. Det är så otroligt slitsamt vissa dagar att få dagarna att gå i hop.
Jag blir alldeles rädd när jag blir irriterad, frustrerad och trött på dem, de är ju bara barn men jag orkar liksom inte. Jag trodde jag hade mer ork och go än så här. Så mkt som jag varit med om, att få barn borde ju inte vara någonting. Men det är tuffare än jag trodde att släppa mina vardagsrutiner jag haft i alla år och hänge mig till småbarnslivet och jag verkar kunna stå emot skrik men gnälligheten är värst. När de bara gnäller och man inte har en aning om varför.
Jag får otroliga skuldkänslor och är livrädd att inte bli älskad eller kunna älska mina barn sådär överväldigande. Jag tänker mkt dumma tankar och i går sa jag till maken "var det verkligen det här vi väntat på?"
Detta inlägg är sprunget ur flera dagars gnäll och skrik, matprotester och bajskatastrofer. I dag känns det faktiskt mycket bättre och jag kan känna en uns av lycka och tacksamhet när jag sitter i soffan och bloggar, dricker kaffe och tittar på dr phil. Allt medans de ligger och snusar bredvid mig.
Jag är så trött just nu. Maken också, allt går i ett. Det är sällan det blir en sekund över och då ska 1 miljon saker göras.
****
Det finns såklart stunder under dagen som är fantastiska. Alfreds joller och Klaras medvetenhet. Robbans kärlek och kaffe i magen.
I natt sov de från 21-01 och 01-04.45.
****
I går var det bajskatastrof utan dess like. Alla var ombytta och fördiga för att gå en långpromenad i solen. Maken skulle byta på Klara som bajsade precis då, men det slutade inte och var så löst att det rann längst hennes rygg.
Maken försöker rädda situationen genom att paniktorka och lyfta hennes ben högre. Jag skäller på honom att han håller henne för högt och förstör hennes kläder.
Då lägger hon av en sprut och bajsstråle över HELA badrummet. Över mina kläder, makens kläder, golv toalett och väggar. Då överdriver jag inte ens.
Japp. Sanering av barn, oss och badrum.
Herregud.
I morgon ringer jag barnmottagningen, hennes matskrik är tillbaka. Nu med dålig mage.
****
Syster och barn vill komma och hälsa på. Roligt, men var ska vi få plats och kommer jag orka att ha familj boende här? Kommer de att orka?
Ett större hus behövs.
Min fd fd chef mailade och sa att hon vill komma i veckan och hälsa på. Goa hon.
Alla jag träffar säger "nu måste ni vara lyckliga" "ni har väntat så länge" Hur är det är vara mamma?" "Visst är det underbart" "vad myyyyyysigt"
Lycklig? Nje..
Underbart? njee..
Mamma? Jag är väl inte...jahaaaaa...
Mysigt? absolut inte!
Ärligt talat är det slitsamt med tvillingar, antingen skriker ALLA samtidigt eller så skriker de i skift. Jag har mest dåligt samvete, är stressad att hinna med allt (inte alla dagar) och oroar mig. Jag väntar fortfarande på den där överväldigande kärleken alla pratar om. Jag väntar fortfarande på att jag ska känna mig som en mamma.
Jag vill fostra dem till trygga älskade individer som blir lyckliga och lyckas i livet. Jag vill fylla deras dagar med glädje och roliga saker. Jag känner otroligt ansvar och press att göra rätt och är livrädd att göra fel. Det är så otroligt slitsamt vissa dagar att få dagarna att gå i hop.
Jag blir alldeles rädd när jag blir irriterad, frustrerad och trött på dem, de är ju bara barn men jag orkar liksom inte. Jag trodde jag hade mer ork och go än så här. Så mkt som jag varit med om, att få barn borde ju inte vara någonting. Men det är tuffare än jag trodde att släppa mina vardagsrutiner jag haft i alla år och hänge mig till småbarnslivet och jag verkar kunna stå emot skrik men gnälligheten är värst. När de bara gnäller och man inte har en aning om varför.
Jag får otroliga skuldkänslor och är livrädd att inte bli älskad eller kunna älska mina barn sådär överväldigande. Jag tänker mkt dumma tankar och i går sa jag till maken "var det verkligen det här vi väntat på?"
Detta inlägg är sprunget ur flera dagars gnäll och skrik, matprotester och bajskatastrofer. I dag känns det faktiskt mycket bättre och jag kan känna en uns av lycka och tacksamhet när jag sitter i soffan och bloggar, dricker kaffe och tittar på dr phil. Allt medans de ligger och snusar bredvid mig.
Jag är så trött just nu. Maken också, allt går i ett. Det är sällan det blir en sekund över och då ska 1 miljon saker göras.
****
Det finns såklart stunder under dagen som är fantastiska. Alfreds joller och Klaras medvetenhet. Robbans kärlek och kaffe i magen.
I natt sov de från 21-01 och 01-04.45.
****
I går var det bajskatastrof utan dess like. Alla var ombytta och fördiga för att gå en långpromenad i solen. Maken skulle byta på Klara som bajsade precis då, men det slutade inte och var så löst att det rann längst hennes rygg.
Maken försöker rädda situationen genom att paniktorka och lyfta hennes ben högre. Jag skäller på honom att han håller henne för högt och förstör hennes kläder.
Då lägger hon av en sprut och bajsstråle över HELA badrummet. Över mina kläder, makens kläder, golv toalett och väggar. Då överdriver jag inte ens.
Japp. Sanering av barn, oss och badrum.
Herregud.
I morgon ringer jag barnmottagningen, hennes matskrik är tillbaka. Nu med dålig mage.
****
Syster och barn vill komma och hälsa på. Roligt, men var ska vi få plats och kommer jag orka att ha familj boende här? Kommer de att orka?
Ett större hus behövs.
Min fd fd chef mailade och sa att hon vill komma i veckan och hälsa på. Goa hon.
Kärlekskänslan kommer så småningom. Det är svårt att hinna känna efter när man är mitt i det men en dag kommer du vakna o inse att den första jobbiga tiden är över och att du verkligen dyrkar de där 2 små ligisterna.
SvaraRaderaKanske din syster kan komma o ta natten åt er så ni får sova ut? Eller gå en promenad utan dig så du får sova/vila en stund. Även om man längtat behöver man ibland en paus
Jag hoppas de vill hjälpa, annars kommer jag inte orka. Jag ska försöka våga fråga vad de tänkt sig.
RaderaJag känner igen det du skriver. Det är inte rosa fluffiga moln för alla. Det växer oftast fram, när det lugnat sig lite och man har mer koll på situationen. Så stressa inte över det. Det kommer!
SvaraRaderaNär du ringer om hennes mage så kommer de antagligen säga att det är lika vanligt med lösa magar och bajsblöjor 10 ggr om dagen, som det är lika vanligt med hårdare magar med bajsblöja kanske varannan dag. Men hoppas hon kan bli undersökt iaf. Fast jag tror inte det finns mycket att göra egentligen.
Jag vet, det är därför jag drar mig för att ringa. Avskyr att inte bli tagen på allvar.
RaderaJag tror att det är väldigt vanligt att känna som du, det kommer er BVC-sköterska strax att fånga upp också. Jag fick fylla i ett papper om mitt psykiska hälsotillstånd i veckan, standard för att se hur mamman mår, toppen att de är så noga! Dessutom är det ju dubbelt så jobbigt att ha tvillingar antar jag, en vän till mig som har det sa att "de första två åren är ett helvete", låter kanske inte så peppande men jag menar att det måste få vara okej att tycka det är jobbigt. Kärleken finns ju där redan, men att hinna känna den när alla hela tiden skriker och ni inte får sova - tacka fan för att det inte hinns med! Kram & pepp!
SvaraRaderaJag har fått ett sånt formulär, jag svarade att allt var toppen. Vi har inte riktigt tid med sånt på BVC med två barn som tjoar.
RaderaKram
Fast dom ber en ju att fylla i formuläret för att minska risken för förlossningsdepression. Så att dom kan se tecken och kunna sätta in hjälp om det skulle behövas. Det är för ditt eget bästa. Mår inte mamman bra och har det jobbigt hemma med rådande situation, så kommer det bli extra tungt! Vissr att man ska sätta barnen först men du måste se till att inte gå in i väggen pga det. Det försvårar ju situationen hemma isf. Så varför ljuga?
RaderaMeh. Du vet inte vad jag o BVC pratade om, inte vad det stod i frågorna.
RaderaDÅ mådde jag bra o det gör jag nu med. 1 dags svacka gör mig inte självmordsbenägen
Alla får det där formuläret, under det s.k mammasamtalet. Det ingår i bvc's kontroller. Det är samma frågor landet runt, jag frågade. Jag har fyllt i det 2 ggr med 2 års mellanrum. Och nu menade inte jag att du är eller kommer bli självmordsbenägen, behöver inte överdriva. Tänkte bara att eftersom du fyllde i att allt var prima för att du inte hade tid med sånt på bvc med två tjoande ungar, att det var lögn för att komma därifrån. Menade bara att det är skitbra att bvc ger ut det där formuläret och att de som behöver hjälp eller bara någon utomstående att prata med om vad som helst, verkligen tar chansen. På dig lät de som att du avfärdade det helt, utan en tanke. När du skriver att du är stressad över en massa olika saker och har dåligt samvete över lika många saker så låter det inte som att allt är tipp topp. Men alla gör ju sina egna val.
RaderaFörövrigt så kommer allt kännas mycket lättare frampå när barnen är lite större, när magar fungerar som dem ska och rutinerna sitter som smäck. Det kommer.
Din syrra kan väl bo på nåt vandrarhem? Du bor väl i Sthlm, där lär det ju finnas hur många ställen som helst att övernatta på!
SvaraRaderaSkulle inte det kännas jättekonstigt? Jag skulle få såna skuldkänslor.
RaderaJag förstår precis och jag tycker inte att du har något att skämmas för eller vara orolig för! Vi är många som har tänkt exakt samma saker. Det ÄR skitjobbigt första tiden, även med "bara" ett barn och det måste förstås vara ännu jobbigare med två.
SvaraRaderaJag har också gjort ÄD och det är självklart så att inget blir lättare med skrik, gnäll och för lite sömn bara för att man längtat längre än andra. Tro inte att du måste vara mer glad, tacksam och lycklig just nu bara för att ni har fått kämpa, det funkar inte så!
Jag tycker att första året har sina fina stunder men mest är det en lång transportsträcka. Men livet blir lättare, roligare och lyckligare! Inte över en natt när de fyller ett år men lite stegvis - när de kan sitta själva, när de kan äta själva, när de sover hela nätter, när de kan börja uttrycka sig osv.
Nu tycker jag att det är fantastiskt att vara förälder men det har tagit en lång tid och det är fortfarande en utmaning varje dag. Jag längtar inte tillbaka till bebistiden.
Du måste inte njuta nu och du måste inte vara rosaskimrande lycklig och kär i dina barn. Just nu är det mest slit men det andra kommer! Håll ut, ta en dag i taget och be om hjälp när du inte orkar!
Kram
Så skönt att du skriver det. Jag tycker oxå dagarna har fantastiska stunder. Men oxå jobbiga. Som det ska vara.
RaderaKram
Det är jobbigt i början... det är jobbigt efter ett år... det är nog jobbigt hela uppväxten ;-) Det lät väl betryggande- haha... skämt å sido- det är ingen dans på rosor alltid, framförallt inte om man inte får sova och om man har två!! Jag tror det tog typ 4 månader innan jag kände dom där mer starkare känslorna. Mannen kom dit mycket fortare. I början var det mest rutin och att se till att bäbis hade det bra och fick mat och byttes på osv. Man visste mentalt på nåt sätt att det är mitt barn och jag vill och kan ta hand om det och älskar det- för det ska bara vara så... men kroppsligt tog det som sagt ett tag... så en dag så var det bara där! Det gör liksom fysiskt ont i en när man tittar på det lilla underverket. Man överväldigas emellanåt... mycket märklig känsla ;-) Sen är man så trött ibland och skäller och är beredd att "sälja på blocket", vad har man gjort för att förtjäna detta helvete och i andra stunder så tycker man barnet är det finaste på jorden, när dom ler och busar och man undrar då vad har man gjort för att förtjäna denna lycka.
SvaraRaderaVad jag vill säga är att det är som det ska i ditt fall- alla upplever det såhär (mer eller mindre, det finns ju dom där som menar att det är lycka och rosa moln redan från början och tacksamhet och bla bla bla jag kräks på deras präktighet ;-) ) Och gå inte på dumma kommentarer att du ska vara tacksam och inte gnälla för att du som väntat så länge inte har rätt att gnälla osv osv och att dom som fortfarande är barnlösa, sitter och tycker och tänker att dom skulle byta närsom- ja det är lätt att sitta och skriva sånt när man inte varit där själv. Jag hoppas att du får mest sympatier nu och om det kommer negativa "mamma-mobb"-kommentarer så skaka av dig det- det är troll som bara vill vara elaka!! Så fick jag ur mig det med ;-) (Jag blir så arg jämt när jag läser dumma kommentarer, folk som tycker att dom vet bäst och som har åsikter om hur andra människor känner och resonerar!!!) Jag förstår att det kan kännas svårt att skriva ett sånt här inlägg, att det är mycket samvete osv inblandat, men du ska veta att det är såååå många som känner igen sig och vi ska verkligen inte göra tabu av detta, tvärtom- det är inte konstigt- det är normalt!!!!
Kram till er! Det kommer bli mycket bättre framöver- det löser sig! Vänta bara, jag slår vad om att du framåt jul kommer skriva ett helt annat blogginlägg ;-)
Anna i gbg...
Det var fint skrivet.
RaderaJag förstår att det är normalt men det är så skönt att skriva av sig.
Kram
Det blir lättare när de blir lite äldre. Faktiskt. Gärna gäster; men de ska hjälpa till med mat, städa etc!
SvaraRaderaHua, jag vet, man hör att det är jobbigt med barn, men man kan aldrig förstå HUR jobbigt! Men det blir bättre, om 1 år har det jobbiga suddats ut och du minns bara första leendet, bebismyset och hur underbart små de var. Jag lovar! Det blir bättre! Stå ut, kämpa på! Ni gör helt rätt för era barn, ingen känner era barn bättre än ni. Var stolt, njut när de sover. Jag har ännu inte vant mig helt att blivit fråntagen min lediga tid men ååååhh all denna kärlek!! Det kommer till er också snart! <3
SvaraRaderaInstämmer till fullo vad alla andra skrivit. Och bara för att du fått kämpa i alla år så måste inte du älska o känna glädje mer än någon annan, det tar tid att kunna skratta åt badrumssaneringar och annat men en dag så kommer du kunna göra det. Ta en dag i taget och meddela din syrra att hon är välkommen men detblir ingen room service det tror jag hon förstår. Kram på dig från hon som inatt ångrade allt vad små bebisar heter. Klåda kan verkligen ta död på vem som helst/ Emma
SvaraRaderaJag har känt precis likadant med alla mina tre. Nu i efterhand kan jag önska att jag fick möte en BHV-psykolog och reda i tankarna på ett tidigt stadie. Be BVC om remiss!!!
SvaraRaderaKärleken kommer. Och allt är lättare när man får sova. Livet blir sig däremot aldrig likt igen. Kramar
Du, ingenting av det du skriver är ovanligt eller konstigt. Jag kände så med mitt första barn, ivf, och det var då bara ETT barn. Jag tänkte att enda anledningen att jag inte stoppar honom i frysen är att andra människor vet om att han finns, dvs jag skulle få problem om han "försvann". Jag tänkte att kanske kunde man lämna tillbaka honom till ivf-kliniken? Reklamera? Han skriker jämt och vi har inte sovit på 3 månader? Tror att jag var deprimerad första året, borde fått hjälp. Efter ett år blev det bättre, han började tala tidigt och en massa missförstånd och frustration lade sig. Då tänkte jag att jag ville "börja om", göra rätt, för nu hade jag säkert förstört honom genom att inte vara en optimal mamma. Men det är inte så. Man får många chanser som "taflfig" förälder :-)) Idag är han 15 och jag älskar honom något så oerhört. Och han verkar tycka jag är ok också, han och jag åker till Tokyo tillsammans på höstlovet! :-)
SvaraRaderaDet är jobbigt med barn, det är inte roligt alla dagar, första året kan vara skitjobbigt. Men det blir bättre. Och du är dina barns bästa mamma. Det kommer bli bra! <3
PS Fin blogg! Hoppas du fortsätter skriva! :-)
Jag älskar din kommentar. Så träffande och rolig...In i frysen :-) Kära nån..;-)
RaderaSäg till gästerna att de är välkomna, men att du förväntar dig att de avlastar dig, inte att du servar dem.
SvaraRadera/M
Jag tänker att du och maken redan känner kärlek till era barn....den där ansvarskänslan, att ni kör på som skållade råttor för att de ska få sina behov tillfredsställda, att ni vill att de ska känna glädje, att de ska bli lyckliga och få bra liv osv osv osv...det är också kärlek,det är bara inte sådär himlastormande känslor som liksom "känns" hela tiden men nog sjutton är det kärlek! Den där himlastormande kärlek som känns sådär extremt mycket, den kommer kanske senare för en del men kärlek är också den där ansvarskänslan som jag tror att väldigt många känner nästan direkt för sina barn. Problemet är kanske att en del tror att kärlek/lycka måste "kännas" hela tiden/ofta/direkt/nästan hela tiden...som om man borde gå runt och känna sig glad och le hela tiden och bara känna ren glädje och lycka dygnet runt...men så är det inte för alla så får barn. En del får den där överväldigande lyckostormen direkt och för en del dröjer det, men de flesta känner ansvarskänslor direkt/nästan direkt och det tycker jag är kärlek det också.
SvaraRaderaSåklart det är, så har jag faktiskt aldrig tänkt men nu när du skriver det så..Visst är det så!
RaderaKärleken smyger sig på långsamt! Min dotter har precis fyllt ett och nu känner jag verkligen det man väntat på men det tog tid. Och ja fy vilka skuldkänslor jag har haft och vad jag tyckte blä om alla människor som sa "njuuuut nu" Jag hade så god lust att säga "ärligt talat vad ska jag njuta av?" men nu när jag fått lite perspektiv så minns jag faktiskt det som var mysigt. Så nu njuter jag, av att allt har passerat och att vi faktiskt har en ursöt dotter som precis börjat gå och älskar sin docka som hon fick i födelsedagspresent. Nu har jag äntligen nått det mål jag så längtade efter förra året vid den här tiden. Då satt jag och tänkte "bara första året passerat då är det värsta över" Hemskt va? Eller inte. Man lär sig mycket om sig själv och jag är helt enkelt ingen bebis-mamma :)
SvaraRaderaKärlek känner ni, det är därför du dras med dåligt samvete :) MEN det är piss att ha barn oavsett om man väntat 100 år eller en månad på att de ska bli till. Att ha barn är ta mig fan det absolut jobbigaste man kan gå igenom... Just för att man älskar. Just för att man vill göra allt rätt och vara perfekt.
SvaraRaderaDet där du väntar på, den kärleken du menar kommer. Sen. När ni förstår varandra bättre, när tvillingarna börjar sitta, krypa, gå, skoja, leka, svara dit och är mer tydliga med sina behov. Jag vill säga att första halvåret bara är en transportsträcka med bajs, skrik, massa bärande och ren skit - man får NADA tillbaka. Sen vid halvåret sker nåt magiskt..... Men från ett år - ojoj. Jag tror att det var först då jag började bubbelälska min etta. Min tvåa är en ganska cool kille som sällan stökar så han kan jag bubbelälska tillfälligt redan nu! Haha :) Men jag längtar SÅ till hans ettårsdag.
Poängen med mitt dravel är att du är fullt normal. Det där man tror om rosa fluff, moln och bebismys det är myter skapade av människor som inte vågar erkänna att man ibland är så jävla less på sina barn att man vill göra sig av med dem! Jag tror ingen har det fluffigt. Jag tror de flesta har det som oss andra. Du ser ju mängden svar här :) Jag får mail varje dag till min blogg om kvinnor och föräldrar som också är lite trötta då och då :)
Låter som en fullt normal familj skulle jag säga och vänta du till bajskatastroferna består av en 14-månaders som äter enbart fast föda som bajsar upp över rygg, ner över matstol och hela golvet fullt. I ditt fall lär det vara två ;) Föräldraskap är fantastiskt!!!
Kämpa på!! Fy fan vad du är bra!!
Har oxå gjort äd o känner likadant. Känse att kärleken växte på mig så småningom. Har varit fruktansvärt att inte känna glädje o kärlek " av sig själv" o fr början,även om jag fattar att d är normalt osv. Man VILL ju ändå glädjas och tycka livet är om inte topp så iaf bättre än innan (när man längtade så). Jag känner iaf mer så nu men kan fortfarande vara så nere att jag bara avskyr allt inkl. min son. Tyvärr är det ju länkat till när han är jobbig dvs ej sover/äter, gnäller osv. Då får man ju superdålig samvete. Att bara känna kärlek för sitt barn när han är snäll o glad och att inte tåla honom när han är jobbig, vad är det för slags mamma!? Jag vet intellektuellt att detta säkert är normalt o många känner så, men jg får ju ändå dåligt samvete som 17. Jaja. Ville bara säga att du inte är ensam.
SvaraRaderaTack för ditt ärliga inlägg, modigt!
SvaraRaderaSom någon skrev innan, tror jag kärlek också är det ansvar som ni tar för era barn, ert kämpande, din oro. Det måste inte vara himlastormande hela tiden.
Det kommer bli lättare om några månader! Och dina barn har varandra, vilken lyx när de blir större, att ha någon att leka med och kivas med hela tiden, från början. Det kommer nog bli avlastande även för er föräldrar.
Det blir lättare, som sagt. Men det blir också trotsutbrott, skrik i affären, matvägran, dagistårar osv. Just nu tycker jag att bebistiden var lätt, haha, men det är för att jag har en mycket arg dotter vars utbrott inte är att leka med. Å andra sidan har vi det väldigt mysigt när hon är lugn och på glatt humör.
Det är minsann inte lätt att vara mamma! Att ni har längtat i så många år gör det inte lättare!
Tack för att du skriver så bra om hur det känns för dig.
Du är som sagt långt ifrån ensam. De första månaderna kändes för mig som ett arbete, ett typ av projekt där bebis skulle skötas till punkt och pricka. Men jag håller med den som skrev att det är kärlek. Att vårda, vagga, mata och bära. Instinkten att vårda sitt barn och skydda det mot allt ont är den stora kärlekens föregångare.
SvaraRaderaJag kan se din kärlek till barnen lysa igenom det du skriver.
Tina