Svacka

 Sommaren har gått så fort och i Juli fyllde barnen 7 år.. tänk, 7 år sen jag låg på BB-Stockholm och undrade hur våra liv skulle bli framöver. Tänk så lite jag visste. 

Livet med två 7-åringar är både lättare och svårare. Konflikterna är svårare och jag undrar ofta hur jag ska hantera alla sammandrabbningar. De har mer vilja, emellanåt mindre vett, massor av roliga idéer och diskussioner och tonvis med kärlek. 

Nu har de börjat första klass, båda trivs bra med skolan, framförallt Klara, dock är det sisådär på fritids för Alfred. Det är fortfarande relationerna med kompisar som skaver för Alfred, rasterna där han mest far runt på den stora skolgården och alla hyss han hittar på. 

Jag funderar fortfarande över eventuella diagnoser han kan ha men får inte stöd av skolan även om de håller med om hans svårigheter. Man får själv inte remittera till de vårdinrättningar som kan utreda honom. Det är bara skolan som får göra. Moment 22 liksom. Jag 

Jag har haft en svacka ett tag, jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. Inte heller vad jag ska göra för att det ska bli bättre. Fast jag har man, barn, hus, hund och bra arbete är det något som saknas. Ett tomt hål inom mig som jag inte riktigt vet hur jag ska fylla. Jag känner mig mest sur och tvär och i bland undrar jag när jag skrattade sist  

Jag är så osäker på mig själv, att jag inte duger, att jag är udda och konstig. Jag ser alla nyinflyttade grannar finna varandra men vi står alltid utanför på något sätt. Då måste det ju vara nåt fel på oss? Alla omger sig med vänner, fester och ännu mer vänner. Avundsjuka är sällan vackert, men det skaver i hjärtat. 

 Dålig självkänsla, som döljs av ett stark yttre där ingen skulle kunna ana den lilla flickan innanför. Minsta lilla och jag analyserar sönder det och kommer alltid fram till att det är mig det felas på  

Som sagt, mycket hjärnspöken som snurrar. Vilket orsakar dålig sömn. Nu har jag sovit dåligt ganska länge, och det tär. Av vårdcentralen får jag inte mkt hjälp förutom ojdå, och utskriven propavan och venlafaxin- som jag forfarande äter efter 6 år. Jag tänker jag borde höja dosen, byta sluta gå på terapi eller- är det kanske så här det är? Reflektera och treva sig framåt?  

En del av svaret är nog det ankommande klimakteriet som börjat komma till och från. Jag tror min gyn har gett upp, efter 1,5 år av olika medicineringar. Så nu äter jag inget, har mens typ var tredje månad och endo och myom som värker mest hela tiden. Och så är jag förstoppad vilket i sin tur orsakar hemorrojder. 

Jag har börjat träna i alla fall, även om jag inte kan se effekterna rent kroppsligt så funkar det bättre med ridningen. Jag känner mig starkare i sadeln. Något jag ser framemot är det kommande ridlägret tillsammans med min ridkompis. Det ska bli så roligt.  



Kommentarer

  1. Kolla utredning för A genom modigo ❤️

    SvaraRadera
  2. Saknar att följa din blogg. Kan du inte uppdatera oss hur det går? Har följt dig sen Isak. Eller har du nått Instagram eller något?

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Den nakna sanningen

Prick del 2 (mystiska utslag)

Semester och BUP