Åter lite ner igen...
De senaste två veckorna har jag inte riktigt varit på topp, svårt att sätta fingret på vad det är. Sömnproblemen kommer och går, denna vecka mest utför. När jag inte sover fungerar jag inte riktigt optimalt, lite slöare i tankarna, mer lättirriterad. Det är skitjobbigt.
Jag tror det är mycket oro i och med att jag tänker, funderar, planerar logistik och liv. I veckan förkom det även hot på jobbet där jag tog illa vid mig, jag oroar mig mycket för Alfred som inte äter. Han äter inte ens på dagis, är lite loj såklart. Han åter däremot lite bättre i går kväll.. Han har varit så förut också, men det gick över efter någon vecka.
Jag har tänkt att ge det i dag, annars är jag hemma med honom i morgon och kontaktar vården.
****
Denna oro för barnen, herregud. Det går inte att beskriva hur det känns. Nu är jag ju den lite mer oroliga varianten men jag tror de flesta delar oron vid sjukdomar?
Men även denna kärlek och otroliga tacksamhet har ju drabbat mig till fullo, det är obeskrivligt. Jag är så tacksam för de här två små trollen även om jag emellanåt är redo att sälja dem alla billigt.
I förrgår var jag på mitt andra föräldramöte någonsin. Jag blir så stolt och rörd att få se dem på filmen personalen visar, få se allt de målat och ritat. Nästa vecka är det dags för utvecklingssamtal, men det blir maken som ska ha det då jag har min långa dag på jobbet.
Jag blev även invald i föräldrarådet, vilket jag ser fram emot.
Jag tror det är mycket oro i och med att jag tänker, funderar, planerar logistik och liv. I veckan förkom det även hot på jobbet där jag tog illa vid mig, jag oroar mig mycket för Alfred som inte äter. Han äter inte ens på dagis, är lite loj såklart. Han åter däremot lite bättre i går kväll.. Han har varit så förut också, men det gick över efter någon vecka.
Jag har tänkt att ge det i dag, annars är jag hemma med honom i morgon och kontaktar vården.
****
Denna oro för barnen, herregud. Det går inte att beskriva hur det känns. Nu är jag ju den lite mer oroliga varianten men jag tror de flesta delar oron vid sjukdomar?
Men även denna kärlek och otroliga tacksamhet har ju drabbat mig till fullo, det är obeskrivligt. Jag är så tacksam för de här två små trollen även om jag emellanåt är redo att sälja dem alla billigt.
I förrgår var jag på mitt andra föräldramöte någonsin. Jag blir så stolt och rörd att få se dem på filmen personalen visar, få se allt de målat och ritat. Nästa vecka är det dags för utvecklingssamtal, men det blir maken som ska ha det då jag har min långa dag på jobbet.
Jag blev även invald i föräldrarådet, vilket jag ser fram emot.
Har en son som i perioder ätit så lite att han rasat i vikt. Det som funkar för oss (och vi har även bollat med dietist): om han äter något (om det så är bara ketchup eller glass). Ge mer! Låt honom äta så mycket han vill, dels för att undvika att magsäcken krymper så han äter ännu mindre, men också för att till slut hamnar man i ett läge att nyttig mat är inte så viktigt, bara det blir kalorier in. Det som också kan funka är plockmat, ställ fram små skålar med olika grejer (majs, russin, köttfärs, brödbitar etc) och låt honom välja själv. Även lite mat men ofta, just nu äter vår son säkert en gång i timmen, inte mycket, men han äter. Något jätteskumt som funkat också är att packa en picknickväska och äta utomhus, antingen i skogen eller på altanen.
SvaraRaderaNu svälter väldigt få barn ihjäl pga att de äter för lite i Sverige (det finns dock), men barn kan äta så lite att det hämmar tillväxten både på kort och lång sikt, kroppen orkar inte växa så bra som den borde.
Håller detta i sig för länge->Vårdcentral, kräv utredning, remiss till dietist osv.
/Dustpuppy
Tack för din kommentar. Vi har gett han precis vad han vill och försökt att inte göra en stor grej. En dag släppte det helt plötsligt..Märkligt...
RaderaDet är höstdepp kanske! Förra veckan började med trötthet, sen uppgivenhet och slutade med oförklarlig ledsamhet - kände för att gråta i duschen. Då insåg jag det, att deppen hade sköljt över mig på en enda vecka! Kändes verkligen som att det var någon kemisk reaktion som hände i kroppen, jättemärklig känsla, men jag tror verkligen att det är någon kemisk förändring i kroppen som gör mig deppig, inte psykiskt eftersom mitt liv är rätt bra just nu och det har bara rullat på. Känns bra att tro att det bara är kroppen som spökar, inte knoppen! :) Med andra ord, jag tycker vi skyller på hösten! ;) /J
SvaraRaderaSå kan det absolut vara. Jag kommer inte ens i håg när jag såg solen senast.
RaderaLåter som en bra plan :-)