Bebiskarusellen

Jag har nog skuldkänslor för allt, just nu har jag skuldkänslor för att jag inte är ett vrak längre utan kan leva någorlunda. Jag gråter inte alls (nästan), kan börja tänka på världen utanför och kan tom glädjas lite  åt ridningen. Jag har dock fortfarande ingen livsglädje, minnet är som teflon och jag känner mig fortfarande rätt bortkopplad från världen. När jag tänker på Isak så känner jag sorg och saknad och lite ilska över att det blev som det blev, tänk att det bara är drygt 2,5 veckor sen han föddes! Det känns dessutom lite overkligt, för livet rullar på runt om oss som inget hänt. Livet går vidare ovetandes om oss. Konstigt.  Men det känns som den akuta fasen är över med chock och kris. Som det ska vara förmodar jag. Nu har min hy gått tillbaka till prickar och bluppar som innan graviditeten (jag ser ut som 15 år igen), håret är inte heller det lika fylligt och det som återstår är sömnlösheten som envist är kvar. Det kändes väldigt konstigt när maken gick till jobbet

I dag tog vi en långpromenad i slowmotion, för jag har nu både träningsvärk och ont i ryggen. Men vi gick i nästan 1,5 timme. Kanske jag måste kontakta kiropraktor eller naprapat i veckan? För ryggen vill inte släppa. Vi började med minneslunden och satte gravljus, jag tycker det är väldigt rofyllt och fint där. Jag tänkte gå dit i veckan och sitta hos honom en stund. Jag grät bara en liten skvätt, jag orkar liksom inte släppa fram sorgen just nu. Jag saknar så att vara gravid, att glädjas varje vecka och läsa gravidappen högt för maken. Att drömma om barnvagnar och möblering av barnrum. Jag känner mig snuvad på hela upplevelsen.  Jag tror att detta var den enda gången vi kommer uppleva graviditet och barn och jag känner sån ångest och skräck inför kommande försök. För nånstans finns ändå ett hopp, litet men ändå. Jag glömde fråga om ni andra Stockholms kommuner såg annonsen eller om den bara fanns i vår tidning **** Gårdagen blev riktigt lyckad, otroligt att jag kan hålla

Men kära nån. Helt bedrövligt! Jag har sån träningsvärk i rygg och axlar så jag kan inte ens ta ett djupt andetag. Inte så mycket i häcken och låren som tur är. Skönt att tänka på hästar och träningsvärk i alla fall, det är verkligen terapi om något. Jag har anmält mig till en uteritt nästa vecka. Ska bli roligt! **** I går fick jag den förlängda sjukskrivningen till den 13 oktober, försäkringskassan har dock inte ännu godkänt min sjukskrivning vilket gör mig djupt oroad. För vad jag förstått på mina andra änglaföräldrar är det inte lätt att få igenom en sjukskrivning baserat på avbruten graviditet. Det skulle bara fattas det. Jag tycker att jag är starkare för varje dag, även om sorgen gör sig påmind. Jag var inte till minneslunden  i går men ska göra ett nytt försök under helgen. Det känns så tungt att gå dit. Jag vet hur ledsen jag kommer bli. Älskade Isak. **** I går bjöd bästa killkompisen på middag, det var väldigt gott och mycket trevligt att komma ut en sväng. Jag

Så kändes det  går när vi lämnade Isak vid kyrkan, att det är över nu. Nu finns det inget kvar förutom våra minnen. Vilken resa det har varit, tänk då jag plussade i maj, och all oro med blödningar och sen den fördömda KUB-testen. Sen gick det bara utför med allting. Nu känns det som allt hände för väldigt länge sen och i någon sorts dröm. Hände verkligen allt det där mig? I kväll ska jag gå förbi minneslunden, pynta mitt ljus och ställa där som en hälsning till vår ängel. Tänk att vi är änglaföräldrar nu. Obegripligt. Jag tycker avslaget minskat lite, men det tog ny fart idag. Nu har jag blött i två veckor. Skittrist. När jag var på panduro så frågade tjejen i kassan: -Åhh, vad ska du göra för roligt då? -Jag ska pryda urnan till min son, muttrade jag. -Oj, säger hon och rycker till.. Jag kanske borde ljugit men hon var så äckligt käck så jag kunde inte låta bli. **** I dag fyller maken år, han fyller jämnt :-) Så nu har han fått presenter, makaroner med falukorv

Vi började med att leta reda på min morfar som ligger på Skogskyrkogården. Han dog ett halvår efter jag föddes så jag hann aldrig träffa honom. Skogskyrkogården är enorm, man kan ju köra bil på kyrkogården och en avtagsväg fel så hittar du aldrig hem. Vi vandrade runt ett bra tag innan vi hittade honom.  Sen åkte vi till själva krematoriet som syntes på lång väg med sina stora skorstenar. Där möttes vi av personal som gav oss papper att skriva på och lämnade Isak till oss.  I en brun vanlig trist kartong, inte riktigt vad jag väntat mig. Men märkligt nog blev jag "glad" av att se Isak. Äntligen var han i vår vård och beslutet att hämta honom själva kändes plötsligt som självklart. I bilen dekorerade jag hans kartong så såg den genast bättre ut, vi vill ju visa att vi älskar honom! Väl framme vid kyrkan möts vi av märkliga figurer i expeditionen, men de hämtar till slut nån som vet vad som ska göras. Vi får fylla i papper och jag säger "ta hand om vår pojke

I går ringde de från krematoriet och sa att han var klar, så i dag tänkte vi åka och hämta honom och sen lämna honom till vår kyrka. Jag har köpt lite fina saker som vi kan pryda hans urna med. Det kommer bli väldigt många tårar idag, men samtidigt känns det skönt. Tänk att vi hämtar honom på hans 2 veckors dag. Mammas lilla kille <3 Jag återkommer med bilder och uppdatering senare.

I går var dödsannonsen med i tidningen, så liten den såg ut och försvann i den stora tidningen. Fast det var en vanlig annons. På nåt sätt vill jag skrika ut till hela världen att vi mist vårt barn. Jag tror makens släkt fortfarande inte vet något, vi umgås ju inte med dem men de borde sett annonsen i tidningen?! Gårdagens eländiga dag slutade med glädje, min ridkompis och vår kompis kom med bakade bullar och mycket kärlek. Jag blev alldeles varm i hjärtat och de satt och lyssnade och pratade och var precis så där fantastiska som vänner ska vara. Jag och ridkompisen fick dessutom plats på ridningen på fredag morgon, hon har inte ridit på 2 år och jag har inte ridit sen april. Det kommer bli intressant :-) Sen är vi utbjudna på middag på fredagskväll av en annan kompis eftersom maken fyller år och på lördagen är det ett litet minikalas. Jag får lite åldersnoja då maken är 10 år äldre än mig. 10 år! Gode gud. Jag ser honom fortfarande som 25. Skönt att börja socialisera sig, de

Nu har jag kopierat och skickat in alla papper till Skatteverket för att folkbokföra Isak som vår son. Eftersom han är född innan vecka 22 så blir han folkbokförd som en ABF-relation. Jag hoppas de godtar alla papper och vi får igenom det.  Den konstiga läkaren ringde igår och svamlade så väldigt, men jag tror jag blev sjukskriven 2 veckor till. Sen tänkte jag börja jobba, jag börjar känna mig lite bättre för varje dag även om sorgen fortfarande finns där.  **** Igår rök jag och maken i hop så väldigt. Egentligen om ganska löjlig sak, men jag blir så fruktansvärt sårad och ledsen så jag är faktiskt fortfarande ledsen idag. Det hänger liksom som ett moln över mitt huvud.  Maken släpper allt ganska fort och är ju som ni vet inte så kommunikationsbar när det gäller känslor och konflikter.  Så idag är en ledsen och tråkig dag, den lilla livsandan jag hade jobbat upp är nu borta igen.   Att det inte blir nån uteritt på lördag heller gjorde inte saken bättre. Hoppas

Nu tog jag mod till mig och ringde krematoriet, det var en del googlande innan jag hittade nåt växelnummer som kopplade mig vidare. Han som svarade vid skogskyrkogården berättade att de hade problem med "utrustningen" vilket betyder ugnarna då?  Han visste inte när de kunde kremera Isak men lovade att ringa när det var klart. Det tror jag inte ett ögonblick på så jag tänker ringa och terrorisera dem varje vecka, jag vill ha hit min lilla pojke och jag vill inte han ska ligga i nån kall kyl där de kan slarva bort honom. Undra om han ligger själv eller om han ligger hoppackade med andra? Tänk om vi får fel aska med oss hem? Sen ringde jag till sjukhuset och pratade med en sköterska och berättade att jag inte är redo att börja jobba än och undrade om de kunde hjälpa mig med sjukskrivning. Hon skulle ta reda på saken och ringa tillbaka om det blev problem. Hoppas det ordnar sig. Sen mailade jag tretti.se om spisen och sa att den gått sönder. *pust* ****

Jag känner mig så arg och irriterad på allt jävla skit hela tiden. Eller faktiskt överhuvudtaget. Det är svordomar mest hela tiden i mitt huvud. Jag förmodar att det är en del av processen men det är då ingen trevlig del måste jag säga. Stackars maken får ta det mesta. När jag sovit dåligt blir det ännu värre. Jag är irriterad på min så kallade vänner. De har inte hört av sig alls, nån har skickat ett hjärta på facebook i början men inte alls ringt eller kommit över och delat vår sorg, istället har det varit fantastiska grannar, ridkompisar och en del arbetskamrater. Konstigt. Vår bästa killkompis har ju varit här men han delar liksom inte sorgen, han tycker dödsannonser, sorg och registrera på skatteverket är larv :) Men han ställer upp och är schyst så det måste jag ge honom. I går kom grannen och ville höra hur vi mådde, en arbetskamrat kom med blomma och bästa killkompisen var här. Det går ganska bra att prata och umgås även om jag fortfarande känner mig lite bortkopplad fr

Mailade kliniken i går att vi vill börja förbereda oss för nytt försök och fick till svar att de tyckte vi skulle vänta minst 3 månader tills efter nyår. Jag svarade att det kommer inte hända, så fort min kropp är redo så är jag redo. Än så länge har jag inte fått svar. Men glöm att jag tänker vänta, det är ju mina ägg jag borde få bestämma när vi får börja. *Svär hejdlöst* **** I går blev köket klart! Jag städade, skurade och släpade kartonger och saker till köket. Det är så svårt att tänka om, nu har vi lådor förut hade vi skåp. Jag kommer aldrig lära mig att hitta nåt. Mitt i svetten och plockandet så blir katten Robban dålig så vi får åka till Danderyds djursjukhus Albano med honom. Att sitta på akuten med en dålig katt i flera timmar är verkligen ingen höjdare när man redan är ledsen. Jag tycker ändå inte han var lika påverkad och kräkningarna var annorlunda än när han får levern. De tyckte vi skulle boka in endoskopi och gastroskopi på honom får att se vad som utlöser

Jag kan inte låta bli att titta på bilderna på honom, när vi såg honom så såg han lite läskig ut men nu när jag tittar tycker jag bara Isak är fin. Hans små  fötter. Tänk att han är mitt barn, tänk allt han och jag gått igenom. Osså får han inte ens vara kvar hos mig. Hur orättvist är inte det? Han var verkligen en riktig kämpe. Jag kan inte låta bli att fundera på om det var nåt jag gjorde eller åt. Jag åt ju en del alvedon, cyklokapron och åt rätt dåligt överhuvudtaget. Oavsett så är jag skyldig till min sons död, oavsett att han var sjuk, för beslutet var ju mitt att avsluta graviditeten. I går och i morse så är det i alla fall första gången jag inte gråtit mig till sömns och vaknat gråtande. Kan ju beror på att jag tagit en halv tablett propavan innan sängdags. Jag blir lite seg av den. Jag gråter förstås alltid när jag skriver blogginläggen. Bästa kompisen har oxå haft det lite jobbigt och skriver långa meddelanden om hur hon mår och vad som händer. Och jag kan inte ta det

(inlägget jag skrev är helt borta, jag försöker skriva det ungefär som jag minns det) Jag saknar Isak så det gör ont. Den är hemsk. I dag när jag var på Ikea så grät jag mig igenom barnavdelningen. Vi får aldrig välja barnsäng, leksaker och gosedjur. Vi får aldrig visa honom livet och slösa kärlek på honom. Ändå tycker jag att dagen varit lite lättare, mest för att jag fördjupat mig i besticklådor och lampor, skönt att ha något att tänka på. Ändå gör det så ont och jag känner mig så ensam. Övergiven. Min älskade pojke finns inte hos mig, jag klappar magen dagligen och blir lika iskall varje gång jag kommer på att han inte finns där. Min mamma ringde, ni vet ju att jag inte gillar henne. Men redan när hon frågade hur det var så började jag storgråta. Sen kunde jag inte prata mer. Jag har aldrig gråtit inför min mamma, bara en sån sak säger väl hur det står till med mig. Jag tycker nästa försök kommer bli ännu värre, innan har vi ju aldrig vetat om något annat. Att få 2 streck

Jag skrev ett väldigt långt inlägg och kan se att ni är två som har kommenterat. Men nåt inlägg finns inte. Skit blogg.

Redan när vi åkte in på sjukhusområdet så kom tårarna, där nånstans fanns vår lilla Isak. I en kall steril kyl. Om de inte slarvat bort honom förstås. Det var otroligt jobbigt att kliva in genom dörrarna, det var som att kliva tillbaka en vecka. Vi var lite tidiga så vi fikade först, sen gick vi till mottagningen där kuratorn satt. I väntrummet satt ca 10 personer varav säkert 9 av de var höggravida. Det gjorde ont ända in i själen för det var ju jag oxå för 1 vecka sen. Nu är det tomt i min mage och i mitt hjärta. Redan när jag satte mig i stolen hos kuratorn grät jag. Sen fortsatte jag att gråta i över 1 timme, men vi hann i alla fall avhandla lite grann. Jag tycker hon säger bra saker men oxå lite konstiga saker, ungefär som hon tror att jag inte kommer klara av det här. Eller hur jag ska förklara det. Hon tyckte det var dags att börja träffa vänner och försöka ta oss ut lite mer (vi promenerar ju varje dag) Hon trodde oxå jag behöver längre tids sjukskrivning och tyckte jag s

Nog känns det så, att nåt biter oss i hälarna hela tiden och försöker fälla oss. Eller så tolkar jag allt som händer negativt? 1. Vi sålde spisen i går, jätteglada att få in pengar. Spisen var mindre än 2 år gammal och toppskick. Nån timme senare ringer killen och är jättearg för en platta är trasig. (det är glashäll) Den funkade ju här hemma! Men på kvällen kommer han hit med den, lite lugnare och vi provar den här. Mkt riktigt så är plattan trasig. Så vi fick lämna tillbaka pengarna. Så nu har vi en väldigt fin spis som inte går att sälja. Om inte bästa kompisen kan fixa den så är det bara att skänka bort den eller kasta den. Inte heller har en endaste person hört av sig om köksfläkten. 2. Om ni minns så köpte jag Himla hissgardiner till köket för något år sen. De var svindyra (1500 kr/st) så jag köpte en i taget i några månader. Gissa vem som hade kräkts ner gardinerna (han är lite tjock och har 4 ben) och de inte går att rädda. Så nu har vi inga gardiner och inga pengar a

Usch, inläggen blir ju liksom inte gladare än så här. Tack ändå för att ni är med och orkar läsa, och framförallt för era kommentarer. Jag läser och gråter till varenda en, det gör att jag känner mig lite mindre ensam, att dela sorgen med andra är så skönt. I går var en riktigt bedrövlig dag, jag grät oavbrutet hela dagen, jag kunde inte tänka på något annat än dagarna som jag upplevt. Jag somnade till slut gråtande och idag är jag ingen vacker syn. Men än så länge har inga tårar kommit och då har jag ändå varit uppe en hel timme. (okey, jag har blinkat som bara den för att de inte ska börja strömma, men det räknas inte riktigt) Jag tänkte mkt på hur framtiden kunde blivit om han varit frisk, alla roliga saker vi skulle göra, alla kärlek vi skulle ösa över honom. Han var så otroligt efterlängtad och tänk att efter så många år att jag äntligen hade en bebis i magen. Jag tror oxå som nån av er skrev att allt kommer nu, alla veckorna av oro, sorg och frustration. Det gör så otroligt o

Jag känner inte igen mig själv. Jag är en sån som är stark, aldrig gråter och hittar lösningar på allt. Jag tror min man sett mig gråta 4 ggr under dessa 20 år vi varit tillsammans. Så jag läste era kommentarer och någon trodde jag hamnat i chock/kris och när jag googlar stämmer det precis in på mig. Att jag är lättirriterad (stackars maken) gråter hela tiden, paralyserad, avskärmad och att de sista timmarna från förlossningen spelas upp hela tiden i mitt huvud samt att jag har mardrömmar. Och säkert en drös med symptom till som jag inte är medveten om. Jag är helt enkelt som en urvriden trasa. Jag går omedvetet och klappar magen tills jag kommer på att det inte finns nån där. Jag tänker mkt på sköterskan som var så otrolig och hjälpte mig igenom natten, på morgonen när hon slutade sitt pass kom hon in och sa hejdå och kramade mig och jag grät som ett barn. Hon sa att hon aldrig skulle glömma mig och jag sa detsamma och tackade att hon gjort så jag överlevt det här. Varje gång jag

Jag skrev på FB i går: "Äntligen blev vi föräldrar men inte som vi tänkt oss.  Välkommen till världen vårt älskade änglabarn Isak som föddes alldeles för tidigt för att kunna vara kvar hos oss.  Född på SÖS 12 sep 23.54. Tack för den lilla tid vi fick tillsammans. Mamma och pappa älskar dig." Jätteskönt att komma ut ur garderoben, vi har fått en otroligt bra respons och det är så skönt att alla vet vad vi går igenom. Jag la även till en bild på de små fötterna. Alla skrev sån fint på FB och sms och alla era fina kommentarer så jag fick en rejäl gråtattack i går kväll, jag tror jag grät en hel timme. Jag fick även blommor men vi kan ju aldrig njuta av dem då katterna tuggar på dem. Så jag fick ställa ut dem. Min syster med familj skickade en underbart lejon med ett kort där hela familjen skrivit på. Åhh då grät jag ännu mer. Sen tog jag en propavan vid 20-tiden i går kväll, jag googlade nämligen och har förstått att effekten kan sitta i 12 timmar och man är lite so

Vi blev visade in på ett rum av en otroligt mysig barnmorska, hon förklarade hur allt skulle gå till och att hon skulle ge mig 4 slidpiller (cytotech) för att starta värkarbetet, klockan var då ca 10.15. Sen satte hon nål och frågade hur jag mådde vilket gjorde att jag började storgråta på en gång. Hon kramade mig och sa att vi fixar det här tillsammans. Ca 12 börjar jag få rejäl mensvärk, inte outhärdlig men ganska otrevlig, jag får då temgesic som inte hjälper ett dugg. Vid 13 står jag inte ut längre och ringer för att få smärtstillande. Jag får då morfin som inte hjälper alls, efter att ha lidit en stund till så jag kräks. Ingen vanlig trevlig liten kräkning utan en riktig med kramper. Jag får även dropp. Kuratorn kommer och vi pratar, jag gråter mest men vi ska ses nästa vecka för att prata begravning. Vad jag förstod så forslas och bränns Isak på skogskyrkogården och eftersom inte vår kommun är Stockholm så måste vi själva ordna hämtning av honom. Själva eller med begravning

Usch, vilket hemskt ord. Lika hemskt som dagen blir idag. Jag är så rädd. Så skräckslagen. Vi syns snart Isak.

Vilken natt. Och vilken gårdag. Jag är helt slut och har knappt sovit en blund. Men jag tar det från början. Förmiddagen tillbringades med att spela tv-spel och vänta. Vi åkte mot sjukhuset i god tid, mycket för att vi visste att det fanns få parkeringar och trafiken är inte den roligaste. Sjukhuset var mer slitet än jag trodde, jag har ju jobbat på dialysen där för 10-15 år sen och jag har för mig att det var ett ganska fint sjukhus då. Dessutom är jag född där men vad hjälpte det? Väl uppe på avdelningen så fick jag nog en chock, KS och de andra sjukhuset framstår ju som rena hotellen i jämförelse. Inte en tillstymmelse till något som helst hemtrevlighet, sjuka tanter hasar runt i korridoren, stressad personal som springer runt och en atmosfär som andas ångest. Då fick jag hjärtklappning och sa till maken att vi måste gå, att jag inte klarar av det här. Det här är hemskt. Men så blev vi visade till nåt minidagrum för att vänta och sen kom sköterskan och visade in oss i ett

Det är faktiskt så det heter och i dag är det del 1. Idag ska jag åka till sjukhuset och få information och ta tabletter som heter Mifegyne som ska avstanna graviditeten. Sen får vi åka hem för att komma tillbaka på torsdag. Jag förmodar att det kommer bli en del tårar i dag. En del av mig tycker att det är skönt att all oro och all väntan är över, att jag får tillbaka min kropp och så småningom egen hjärna. En annan del av mig har sån skuld, sån ångest och början på både panikattacker och sammanbrott. Min enda överlevnadsstrategi just nu är inte att tänka alls, jag skriver ner allt jag jag har i huvudet här i bloggen och sen stänger jag av. Bästa dalakompisen frågade om hon oxå skulle komma men jag tackade nej. Jag tror inte jag klarar att dela det här hemska med andra. Jag måste få sörja själv först. Jag är helt skräckslagen inför torsdagen. Både att få träffa Isak, förlossningen och personalen. Tänk om de är lika hemska som i torsdags? Tänk om de inte vill sjukskriva mig?

Vilken dag det blev i går. Vi slet som djur med köket ända till klockan 22 i går kväll, men nu är det klart och jag har alla katter i knät instängd i vardagsrummet medans köksmännen (maken åkte till jobbet) röjer i köket. Känner mig lite som en crazy cat Women just nu :) Lite trevliga avbrott var när bästa ridkompisens dotter kom cyklandes med sin bästis (utan sin pappa) och ville krama katter. Vår Stiina blir så lycklig att någon bryr sig lite extra om henne. Sen kom bästa grannen (som ska passa katt på torsdag) och sa att de ville bjuda oss på middag nu när vi har det som vi har det. Det var god mat och världens godaste efterrätt (knäckig äppelpaj). De är ju äldre och jag önskar så jag kunde få bli adopterad av dem så jag fick nya fina föräldrar :) Kvällen avslutades med att Ikea kom. Vi trodde nog inte att det var så mycket saker men 129 tunga paket på ca 1 ton. Jag, maken och chauffören bar som dårar i över en halvtimme. Sen roade vi oss med att sätta upp alla grindar til

Känns som vi bara går och väntar. Just nu vill jag bara ha allt överstökat så jag kan gå vidare, jag försöker just nu inte tänka så mycket utan har lagt hjärnan i robotläge. Jag låter och ser förmodligen ut som vanligt. Magen har verkligen blivit en stor gravidmage, jag känner Isak stöka runt där inne och alla gravidkrämpor blir bara värre. Det finns fortfarande en stor overklighetskänsla och jag kan inte riktigt greppa allt som jag känner. Jag kan fortfarande inte sova. Jag somnar okey men sen ligger jag oftast vaken mellan 2-6 på natten. Jag tänker, funderar och oroar mig hela nätterna. Kanske därför jag funkar på dagarna? Jag har fått många kontakter runt om i Sverige med familjer som varit med om samma sak. Det är så skönt och en stor lättnad att fråga, undra och läsa hur de haft det. Jag är ju mycket för att skaffa mig kunskap och alternativ när nåt händer. Det ger väl en känsla av kontroll gissar jag. Jag uppskattar så alla era fina kommentarer och tips. Mer än vad ni tro

I dag har jag gått in i vecka 21, men det känns ju inget vidare att skriva det som rubrik. Lilla Isak ska ju ändå dö snart, en del av mig oxå förmodar jag. Jag sover knappt alls, när jag väl sover har jag såna mardrömmar om vad som ska komma. Det känns så himla overkligt allting. I går ringde min BM och jag berättade hur vår dag varit, hon blev alldeles förskräckt. Hon var så medkännande så efter vi lagt på så grät jag hysteriskt i en timme. Med huvudvärk som följd. Min mage är helt ur funktion, mitt minne likaså och jag känner mig spänd som en fiolsträng. Vissa stunder vill jag bara lägga mig ner och dö. Jag tycker konstigt nog att det är jobbigt att jag är så hungrig, kroppen fortsätter ju att leva sitt eget liv fast jag liksom lagt av. Jag känner mig helt avstängd just nu, jag bara gör saker och när jag tänker framåt så blir jag alldeles skräckslagen. Och jag förstår inte meningen med detta, hur kan det finnas en gud och en mening med detta? Vad kan jag gjort som måste str

Det jag har fasat så mycket för är nu här. Tillsammans med en massa annat skit som kört i hop sig. Jag har knappt sovit i natt utan suttit och gråtit, nu har jag huvudvärk igen och känner mig helt förstörd. I går kväll satt jag bara och stirrade framför mig, jag såg tvn men jag såg den ändå inte. Jag har ingen aning om vad jag såg. Maken har åkt och jobbat, han vågar inte chansa på att någon sjukskriver honom och då kommer han inte kunna vara med på förlossningen eftersom man bara får vara hemma 7 dagar. Jag önskar så att han var hemma med mig. Han håller dessutom på att bli väldigt förkyld mitt i allt detta. Han hade behövt vara hemma. Jag har sjukskrivit mig själv och hoppas nån vill sjukskriva mig för jag vill inte jobba nästa fredag. Tänk om ingen gör det, vad gör jag då? Jag känner en stor oro att nästa vecka för att det ska bli som i går, vi verkar ha sån otur med alla vårdinsatser. Jag har inte svarat på några sms, inga FB och jag orkade inte prata med grannen i går tr

Mycket tårar idag, så mycket att jag har ont i huvudet. Så här har vår skitdag varit: Vi fick reda på att den riktiga doktorn var sjuk och att nån extradoktor var vikarie. De var naturligtvis sena så vi fick vänta i nästa 20 min. Sen kom en riktig pajas till doktor, han var docent och överläkare. Han saknade nog totalt patientkontakt sen många år och var inte särskilt insatt i vårt ärende, även en neurolog var med och såg allmänt förvirrad ut. Först gjorde de UL som inte gick så bra, pratade över huvudet på oss och bara latin. Jag fattade ändå. Sen så pratade neurologen och att han hade corpus callosum agenesi, onormal lillhjärna ev cystor och en massa annat. Vissa barn kan ju klara det och bli någorlunda, men eftersom han har så mkt kommer han få svåra problem med det mesta. Då började jag gråta. De såg helt chockade ut, jag grät så jag inte kunde andas. Sen sa jag att jag ville att de skulle gå men de fortsatte bara att babbla. De undrade hur vi tänkte, om vi ville avbr