Bebiskarusellen

Vad tiden rullar på, nu är det snart dags för gynbesök nr 1 för att se om kroppen är redo för nästa försök. Om jag räknat rätt så är det insättning nr 15 som blir denna gång. Det är ju inte klokt, vi borde ha nåt rekord nu? Känner ni nån som är uppe i de siffror vi är i? Nån dag ska jag försöka räkna på hur mkt allt det här kostat oss. Även hur stor sannolikheten att vi kommer få ett plus igen borde ju kunna räknas ut, matte var inte min starka sida så jag avhåller mig från en uträkning. Men man borde dividera nåt med nåt, eller multiplicera. Tyvärr kommer jag ju hoppas mer denna gång, dumt nog. För själva testdagen kommer ju bli på julafton, så det skulle ju vara skönt med en bra julklapp. Nu är det snart Allahelgona, ska ni till kyrkogården då, det är väl på lördagen man går dit? Vad brukar ni göra mer? Jag funderade på om jag ska gå på minnesmässan som är på eftermiddagen, för att bara vara och ha en stund med Isak. Maken vill absolut inte, men jag kanske kan gå själv? Jag s

I går var jag på intervju för att förhoppningsvis ingå i en studie om sömnsvårigheter. Jag fick träffa en läkare som screenade min psykiska hälsa i nästan 1,5 timme.  Hon frågade om barndom, rädslor, drömmar, föräldrar- ja allt faktiskt. Det var väldigt svårt att svara på många frågor, det handlar ju om mitt innersta väsen som jag aldrig berättar för nån. Dessutom vet jag ju vad hon screenar efter och varför hon ställer frågorna, jag har ju en stor självinsikt (oftast) och har stor koll på sjukdomar och mediciner. Den långa intervjun är för att de ska se om det finns en psykiskt eller fysisk förklaring till mina sömnsvårigheter. Jag vet att jag har en massa bagage från barndomen och jag vet att jag är rätt traumatiserad av det som hänt, min barndom var...bedrövlig. Missbruk, vi fick inte mat, vi fick inte komma in utan fick sitta i trappen, misshandel, slagsmål, psykiskt terror, inga kläder, ingen fostran regler gränser, inga vänner, vi fick inte umgås med nån, vi fick inte leka.

Men inget som handlar om barnalstrande utan om mina sömnsvårigheter. Jag hoppas att få ingå i en studie där de kommer använda sig av bla kbt..Eller nåt..För pappren som jag fick var på typ 400 sidor och jag orkade ärligt talat inte läsa allt. Men dit ska jag i dag och träffa en läkare och svara på miljoner frågor, idag är det steg 2, jag har redan svarat på 100 frågor på internet. Hoppas jag tar mig vidare. Jag ska försöka att inte säga att allt är bra som jag brukar göra. Jag har mkt på jobbet som ni vet, så jag hoppas verkligen att de här resan till sjukhuset är värt det idag! För sover gör jag ju i alla fall inte. I natt vaknade jag 03.30 och sen var det kört. **** Jag hoppas att få flex på fredag för då är det halvdag, men det är redan en massa människor borta. Barnfamiljer går ju liksom först. Men jag hoppas att få ledigt för jag är så trött, jag har en riktigt svacka denna vecka. Överkänslig, ledsen och så sliten och trött på jobbet. Jag tänkte fråga om jag kunde få pl

Kära nån. Jag vet ärligt talat inte hur jag ska klara av denna vecka, utan att få magsår och stresspåslag. I dag har jag ju det där som är mindre trevligt som jag inte alls vet hur jag ska hantera, alla är ju så stressade så man hinner ju inte få stöd heller i det här. Vilka myndigheter ska kontaktas, vad är mitt ansvar? Ni fattar. Jag är helt vilsen i det här ärendet. Dessutom hoppas jag min teamkollega mår bättre efter hon blev så ledsen i fredags, jag lider med henne och önskar det inte var så här för någon av oss. Dessutom tror jag man inte ska dela rum med sin bästis på jobbet. Det framkommer saker som jag inte alls uppskattar och som jag inte heller trodde om henne. Min bild av henne har ruckats ordentligt. Jag är ju väldigt plikttrogen och skulle aldrig sjukskriva mig eller vabba om det var tex höstlov. Det tycker jag inte om framförallt när vi har så mkt att göra och vi håller på gå under. Så fick jag det sagt oxå. **** Jag har inte heller nån ridning denna vecka, de

Överallt är dem, de goa bebisarna, de söta barnen och de roliga aktiviteterna som man bara kan göra när man har barn. Måste barn vara så goa? Den där klubben där vi ofrivilligt barnlösa aldrig får tillträde till. Vi får stå vid sidan om och titta på. Lida. Vänta på att livet ska börja. Jag sitter just nu och tittar på nyhetsmorgon där barnen gör roligt halloweengodis, klär ut sig och myser. Det kniper i mitt hjärta när jag tänker hur de stolta går på sin första spökfest och föräldrarna är stolta och såå engagerade. Och här sitter vi med våra katter i regnet och önskade att livet var annorlunda. Överallt så påminns ju jag över att vi inte har barn, läsa en tidning, titta på tv, samtalet i fikarummet. Det är nästan en skam, tabu och en stor sorg att inte ha barn och inte kunna få delta i samhället. Nu ska vi ta en ordentlig söndagspromenad och gå förbi Isak och hälsa på honom. Se om hans ljus fortfarande lyser. Syster ringde nyss, jag saknar dem. Det är jobbigt att ha sin famil

Jag vet inte riktigt vad det är just nu men just nu hopar sig allt på jobbet och blir bara värre och värre. Saker jag inte alls vet hur jag ska lösa, som jag får i knät och som jag inte som helt har kontroll över. Sånt skapar stress, när jag ska lösa och fixa saker jag knappt vet hur man uttalar. Eller vad man gör där, eller hur och var och när. Min kollega ska ju sluta och nu har han dessutom sjukskrivit sig utan att avsluta saker för han är osams med chefen. Så det har jag fått i knät och på måndag ska jag ha ett sånt möte som jag inte alls vet hur jag ska lösa. En annan av hans "saker" fick min teamkollega att börja gråta i igår innan vi gick hem, samma situation med arga människor som vi inte vet hur vi ska lösa. Hur länge kommer hon stanna? Så gissa vad som snurrat i mitt huvud sen jag kom hem igår, med magkatarr på köpet. Jag letar jobb för brinnande livet, men det finns ju inget. Vad ska jag göra? Träffade ju förövrigt på min gamla chef häromdan, jag blev all

Helt plötsligt rullar tiden på utan bara den, nu är det bara 12 dagar kvar tills jag ska träffa gyn och förhoppningsvis få ta min procrenspruta så jag kan påbörja mitt nästa försök. Det känns skönt, jag känner mig helt redo och således även kroppen då jag redan slutat blöda för någon dag sen. Jag tycker ju om att ha något att se framoemot och den här gången känns det lite extra pirrigt då jag fick mitt första plus någonsin förra gången. **** Jag hade medarbetarsamtal i går, men det gick faktiskt bra, jag tog även mod till mig och klagade på löneförhöjningen. Hon sa att det var för att jag inte var utbildad inom samma yrke som de andra.  Men jag tycker det är skitsnack, man måste faktiskt inte vara det och det ska vara prestationen som räknas. Jag kan ju inte straffas för det år efter år, jag anställdes just för att jag har den kompetensen jag har. Det där förbaskade kursen i socialrätt vill ju aldrig komma igång som hon vill jag ska gå så jag vet inte alls hur jag ska lösa d

Det finns några saker just nu som jag inte riktigt trivs med och som jag inte vet hur jag ska lösa. Jag torr jag har provat det mesta men inget funkar.. Det ena är min mage, ända sen förlossningen är den helt koko. Det bubblar, låter och produceras pruttar som aldrig förr. Värst är det på eftermiddagen på jobbet. Då låter de så de på andra sidan korridoren hör och bubblar och vill gärna pruttas. Det har ingen betydelse vad jag har ätit. Det är samma sak varje dag. Det är inte så roligt att ha en sån mage på jobbet, hemma gör ju inget även om katterna brukar stirra fundersamt på min mage. Jag äter lactoplus, dimetikon och har provat proviva och olika maträtter. Jag vet inte alls vad jag ska göra. Vet ni? Det andra är att jag är så rödblommig i ansiktet hela tiden. På jobbet såklart. Ungefär som jag är stressad eller generad, ibland är ansiktet varmt och ibland inte. Det är skitjobbigt och jag lider verkligen. Vad ska jag göra? Stå som ett stopplyse varje dag? **** I går r

Äntligen föräldrar! Eller ja...Men vi fick i går besked från skatteverket att Isak är registrerad som vår son (abf-relation) Även om det är bara på pappret så är det väldigt skönt, det kändes så viktigt fast jag knappt vet vad en abf-realtion är. Men nu finns han i registret. Fina killen. Jag tänker så mycket på honom och framtiden, varför det blev som det blev. Ibland känns det mer som en ond dröm. Det är otroligt skönt att ha en planering, ett mål och nåt att se fram emot. Det gör dagarna mycket lättare och livet lite ljusare. Men det gör inte sorgen mindre. **** Vi har varit så lata nu några dagar, inte en enda promenad har vi tagit. Det är så tråkigt att jag direkt faller i latsidan när jag börjar jobba och soffan känns mycket mer lockande. I dag måste vi försöka ta oss ut i regn och rusk. Jag cyklar ju till jobbet och ska rida torsdag och lördag och gör mina 110 situps varje dag. Men det räcker ju inte. Tyvärr. Maken köpte glasspinnar häromdagen, taskmörten. Som jag i

Whohoo! Jag har fått en behandlingsplan, jag har lagt den i mitt schema här till höger så ni ser alla datum. Det var dock ett stort MEN från kliniken och det var om gyn gav sitt godkännande att allt var okey i mage och livmoder. Redan i mitten på december ska jag till Riga, så överraskande tidigt och vad skönt. Testdagen blir ju på julafton, det hade jag ju förra året oxå. Jag har även bokat tid hos gyn för undersökning och mediciner. Jag får inte heller glömma be henne om remiss till HIV prover och de andra proverna. Nu blir det att spara pengar, varenda öre ska sparas och det blir inga utsvävningar på ett tag. (vi firar ju bröllopsdag snart..hmmm) **** Det var skönt att flexa hem tidigare i går, katterna blev glada. Sen bar det av till veterinären. Hon var hemskt pratglad och det var svårt att komma i håg allt hon sa. Men han har inflammerade tarmar och magsäck och således även ärr från att ha haft det förr. Det verkar ju gå i skov och när han får det så verkar även bukspo

Jag avskyr när det är kallt, inte så mkt för att det är kallt utan för att kläderna blir så statiska/elektriska. Jag har ju mkt syntetblusar och efter nån timma så smetar de längst kroppen och visar varenda valk man äger och har. Dessutom är det svinkallt att cykla nu och börja med dunjacka innebär att man svettas i hjäl på vägen hem. I dag blir det en rejäl flex då vi ska till veterinären med Robban och ska få veta om han har tumör eller något annat otäckt och vad vi ska göra. Som ni vet betyder katterna allt för oss och framförallt vår lille gosefis som är en underbar liten herre. Som förövrigt blev helt utan gos i morse då jag inte vaknade före klockan utan när klockan ringde. Provade en halv atarax och nu sov jag hela natten utan att vakna, vilket annars aldrig händer. Men nu blev det lite dumt då vi blev utan morgongos båda två. I dag hoppas jag dessutom att kliniken svarar så jag får veta hur vår framtid ska se ut. **** Två bra saker i går: Gårdagen tillbringade utom

Otroligt hur mycket som kan snurra runt i huvudet. Just nu ska tydligen allt bearbetas och helst på nätterna. I och med att mensen har kommit har det satt igång en jättekarusell i huvudet. Svaret från kliniken, när får jag börja, kommer det att plussa eller inte? Det jobbigaste är nog att hoppet plötsligt har ökat med 70 %, förut körde jag på med ett hopp på 10%, ett litet hopp men med mycket vilja. Nu känner jag mig mer skräckslagen och förvirrad, och väldigt rädd. Mensen verkar i alla fall vara som vanligt, mensvärken lite lugnare men finns där. Humöret och stubinen uberkort och finnarna och blipparna i ansiktet massor. Som vanligt alltså. Så fort mensen är över ska jag boka tid hos ryska gyn, jag förmodar att kliniken vill ha nya blodprover på mig och maken (hiv, syfilis bla), jag behöver en jäkla massa mediciner utskrivet och även denna gång tänkte jag köra antibiotikakuren och börja med trombyl och prednisolonet långt innan. Antibiotika var det enda som jag gjort annorlu

Vilken lycka! Äntligen! Tänk att man kan bli glad över så lite (eller mycket). Jag har fått mens! Den är här! Välkommen!! Den kom typ 08.01 och jag mailade kliniken 08.02 :-)  jag hade lite konstiga flytningar i går kväll så jag hoppades att det var den och mycket riktigt... Men nu har jag fått mensvärk och då är det minsann inte lika roligt längre. Åh vad jag hoppas att kliniken är med i planeringen och inte ställer sig på tvären. **** Nu på morgonen har jag pysslat med veckomenyn, vissa veckor kommer jag på direkt vad vi ska laga men nu har jag kört fast lite. Sen ska vi åka och storhandla, titta på ett par bra promenadskor till mig med mycket stöd för hälsporren. Sen blir det film och naturligtvis de 12 smågodisarna. Maken är lite inne på ostbågar så han håller på att beräkna hur många gram det motsvarar i kalorier med 12 godisar. Det ska ju vara rättvist :-) Naturligtvis blir det även en promenad till Isak och säga hej och se om lyktan brinner fortfarande. Jag önskar

Min mamma är så stark, det säger faktiskt alla. Men i ensamhet om natten har jag sett hennes tårar falla. Under sömnlösa nätter kommer jag tassande på tå. Hon vet inte att jag är där för att hjälpa henne förstå. Lika ändlöst som strandens vågor och hennes smärta... Jag vakar över min starka mamma som alltid bär mig i sitt hjärta. Hon bär ett leende, ett leende som hon tror döljer. Men genom Himlens dörr ser jag tårarna som följer Min mamma försöker hantera döden för att hålla mig kvar. Men alla som känner henne vet att det är den enda möjlighet hon har. När jag vakar över min starka mamma... genom Himlens öppna dörr försöker jag förklara att änglar skyddar mig nu så som hon gjorde förr. Men jag vet att det inte hjälper eller lättar bördorna hon bär. Har du möjlighet, gör ett besök... och visa att du håller henne kär. Vad hon än säger... hur hon än mår. Min starka mamma har ett hjärta, för alltid fullt av sår. (snodd från google..såklart) ****

Jag mailde min ryska gyn som har brutit benet, tydligen så har hon börjat jobba så smått igen att jag var välkommen att boka en tid, hon hade dock långa väntetider. Hon var ju suverän, vill jag minnas, i maj med alla remisser och blodprover. Hon beklagade naturligtvis och ville gärna hjälpa mig. Hon brukar ju ha lite lustiga idéer så hoppas hon är på min sida att vi inte ska vänta flera månader på mensen. Så jag ska boka tid så snart som möjligt. **** Jag har börjat leta nytt jobb, jag tror ärligt talat att jag inte orkar där borta. Så här har det ju varit hela tiden det finns ju liksom inget ljus i tunneln när alla bara slutar, tung arbetsbörda och rörig situation. Men jobb växer ju inte på träd så det fanns knappt ett enda i mitt (gamla) yrke. En annan tanke var att söka till högskolan, men jag har ingen aning om vad jag skulle läsa. Tänk om vi hade fått behållit Isak, då hade ju jag varit mammaledig snart. Underbara tanke. I går klappade en chef på en annan avdelning mi

Det är bra mkt jobbigare att jobba än jag trodde. Inte för själva jobbet utan att försöka vara social med alla kollegor. De tror absolut att jag är som vanligt men jag tar åt mig av minsta lilla grej och i går lyckades alla kasta ur sig saker som säkert inte menades med nåt, men jag tog illa vid mig. Jag håller min lilla låtsasfasad på jobbet men minsta lilla så rämnar den. Min chef har jag inte sett röken av, hon har inte ens kommit och frågat hur det är eller hur det går. Nu sa en kollega upp sig i går, jag tror att det är nr 14 sen förra året. Vi är 3 eller 4 kvar sedan jag började, resten är nya. Åtminstone 2 av dem kommer sluta eller sjukskriva sig gissar jag.  Min teamkollega har oxå sagt upp sig och slutar snart, vi har inte fått någon kollega och vi måste ju ta alla hans uppgifter + våra + alla nya inkommande på två personer. Jag är också ledsen för er skull, tycker den här bloggen bara blir mer och mer negativ och sorglig. Jag är ledsen för Lobas skull och hoppas d

Lika bra vi avhandlar gnället först. 10 skitsaker just nu 1. Jäklars så ont i rygg och höfter jag har 2. Efter 1 timme om dan promenad i 4 veckor så har jag fått hälsporre igen. Jäklars vad ont det gör 3. 1 timmes ridning i hoppsits gör att jag har träningsvärk överallt. Överallt ! 4. Fortfarande ingen mens 5. Robban kom och gosade 2 ynka minuter i morse. Den här dan kommer inte bli bra med en sån början 6. Inte ett ljud från försäkringskassan, ska ta mod till mig och ringa i dag. 7. Har hittat supergott mörkt bröd, men det uppskattar inte min mage. Hur mkt gas och bubbel kan en mage egentligen prestera? 8. Efter flera veckors slit föll jag igår dit på choklad och digestivekex. Fasiken oxå. 9. Jag sover fortfarande inte, i natt sov jag max 4 timmar 10. Sa jag att mensen inte kommit än? Det har den inte :( Osså lite bra saker 1. kompisen sms i går och frågade om jag ville följa på Stockholm horseshow i december! Roligt! Det har jag aldrig varit på. 2. Hmmm 3. nej. Int

Nu har jag varit sjukskriven i 5 veckor och nu är det dags att gå till jobbet, det känns faktiskt märkligt. Bra att kliva upp och måla sig och sätta på lite finare kläder känns märkligt. Men det är väl så det ska vara. Jag tänkte ta Ladybonds förlag och säga som det är, vara rak. För jag är annars en som sån som säger att allt är toppen fast jag brutit benet. Efter en timme på jobbet är allt det här ett minne blott, för där kan man bara jobba på och då brukar det inte finnas nåt annat som får plats i hjärnan. Som i stallet ungefär. **** Vilket motionshelg det har varit! I lördags gick vi över 1 mil, i går 6 km och så var jag och red. (plus alla mina 100 sittupps) Tur det för grannes äppelkaka var SÅ sjukt god!  Jag lyckades pricka in hoppningen i den gruppen och det var hoppning med 3 hinder med studs. Herrejösses. Min häst var dessutom som en Ferrari och jag hade fullt upp och bromsa henne. Hedersord att jag inte andades på en hel timme. Det var både roligt och läski

Fortfarande ingen mens, vad håller den på med? Den borde ju förstå att det är dags att komma nu, jag har inte tid och ork att vänta. Just nu känns det så viktigt att påbörja nytt försök så jag har nåt att se fram emot, nåt att kämpa för och slösa energi på. När mina försök tar slut vad ska jag fokusera på då? Vad har jag att leva för då? Vissa dagar är så tunga, fortfarande. Saknaden och sorgen efter att ha förlorat vårt enda barn är nästan övermäktig emellanåt. Humöret skiftar snabbt mellan ledsen, arg, ilsk, avstängd och irriterad. Jag tänker fortfarande på hur det kunde blivit om allt slutat lyckligt, då hade jag snart varit i vecka 30. Väldigt gravid och längtande. Nu är min mage tom, inget barn och ingen framtid. Jag tycker fortfarande barnlösheten är outhärdlig och fruktansvärd. Vad har jag att leva för då? Min man? Katterna? Jag har ju fortfarande ingen familj och ingen att visa livet och framtiden för. Hur går de barnlösa vidare efter att inte kunnat få nåt barn? Vad gö

På måndag börjar jag jobba igen, det känns väldigt konstigt. Att vara hemma i sin bubbla är en sak, men att börja jobba, stressa och umgås med arbetskamrater är en helt annan sak. Lite orolig är jag, kanske inte för de första dagarna men efter nån vecka då alla tror allt är som vanligt igen. Ingenting kommer ju någonsin vara som vanligt igen, hur hårt det här har tagit i våra hjärtan vet vi nog inte ännu. En sak är klar och det är att mensjäkeln inte ens har visat sig ett endaste lite dugg. Inte något. Nada. Ingenting. En väldigt intressant sak är om ni kikar i kolumnen här bredvid så ser man att jag påbörjade den här ÄD nr 7 den 4/2 och detta försök avslutas nu den 14/10. Nästan ett år! Det är ju helt galet! Jag vill minnas att jag åt p-piller osv lite extra tid för att jag skulle på ridlägret. Kompisens föräldrar (som även är makens släkt) hade sett dödsannonsen och blivit alldeles förstörda, men kompisen sa till dem att de skulle ligga lågt och inte rota i det. Men hur tän

Men det är ju inte klokt, när ska all den här skiten ta slut? Det känns ju fanemig som nån lagt en förbannelse över oss. Veterinären ringde om vår älskade lilla Robban i går, han hade kraftigt inflammerad tarm och magsäck. Dessutom hittade de en svulst i tarmen som mycket väl kan vara tumör, för det är ovanligt att ha sån inflammation i magen/lever som spökar om det inte är nåt som typ cancer. De har tagit biopsi och vi ska dit den 21 oktober för att få veta vad det är och framtida planering. Tänk om det är så illa att....Då kommer jag oxå och dö. Som jag grät när han kom hem, min älskade lillahjärtefis. Det är verkligen något speciellt att ha en Cornish  rexkatt, när han inte är hemma märker jag knappt av de andra två. Han tar så mycket plats och fyller vårt liv med så mycket kärlek. Han klamrade sig fast vid oss i går och lämnade inte våra knän och vår famn 1 sekund. Han verkar lite dämpad och trött i dag, så nu har han somnat under min soffilft för i sin bädd ska han minsann

I dag är det precis 4 veckor sedan jag födde lilla Isak, han föddes 23.54 på natten. Grattis på din 1-månadsdag mitt hjärtebarn! Jag tycker fortfarande att det är det värsta jag/vi någonsin upplevt. Ändå känner jag tacksam att få träffa en sån liten kille som kämpade så många månader med mig. Han var så stark men ändå så trasig. Jag känner också sådan sorg över att det blev som det blev. Jag kan inte heller förstå meningen med det här, och jag förstår inte heller varför vi skulle drabbas. Om barn inte är vår väg vad är det då? Vad är alternativen? Det känns som en oviss framtid, jag vet fortfarande inte hur jag ska ställa mig till den. Vi hade bestämt oss för att sluta efter dessa ägg. För vi har inte råd och vi orkar inte mer, dessutom börjar vi båda bli till åren. Men nu vet jag inte. Tänd ett ljus för lille Isak i dag, sänd oss en tanke. För även om jag inte skriver om sorgen och Isak varje dag så är den hos oss hela tiden, att vara änglaföräldrar är ju något vi är dygnet ru

Sicken dag det blev i går, jag for runt som ett spoling mellan alla aktiviteter och naturligtvis vaknade jag kl 03.00 i natt och låg och funderade på dagen som varit. Sen var det kört att somna om. Men vi börjar från början.... Alla var välkomnande när jag smög in på jobbet och alla la huvudet på sned och frågade hur det var. De vill oxå veta när jag kunde komma tillbaka. Jag vet inte vad jag ska säga riktigt eftersom jag inte vet själv hur det är.  Jag svarade ärligt att jag fortfarande är ganska skör, att jag ville prova att hälsa på utan att få en panikattack. Då tittade de förvånat på mig och det slog mig att de har inte alls fattat vad som hänt eller vad jag gått igenom. Jag höll en ganska lågmäld profil, jag sa inte så mycket och var nog lite avvaktande. Sen gick alla på möte och jag jobbade till ca 11. Det var skönt att jobba och fokusera på annat. Det var roligare än jag trodde och hoppas bara jag klarar stressen sen. Efter lite storhandel, ta TBE-spruta så var det da

Så.. Kära nån.. Då var dagen här som jag fasat för någon vecka, dax att hälsa på jobbet och spendera tiden där nån timme. Det är dags att visa sin skapelse på jobbet. Hur ska kollegorna reagera? Kommer det vara kaos blad mina ärenden? Kommer jag få en panikattack? Sen bär det i väg och handla, sen ska jag ta sista sprutan för TBE och sen kommer kompisen och hämtar vår gamla spis (förmodligen gratis) och sen ska jag till gamla stallet och fika. Hela mina dagar är fyllda med en massa saker, hur i alla världen hinner jag jobba annars? **** Gårdagen spenderades hos kompisen, med att prata, prata och prata. Fantastiskt! Så skönt och så välbehövligt! Jag blir alldeles varm i hjärtat. Så till teflonhjärnan: Jag köpte mig en pilatesboll, kom på att pumpa den var mer träning än ett ridpass. Dessutom hade jag lyckas glömma 1 av de 2 övningar jag ska göra. Men kära nån. Kl 05.00 vaknade jag med ett ryck och kom på att vi glömt ge Robban en massa torsk inför morgondagen. FAN. Fic

Nu på morgnen har jag varit hos naprapaten. Han är bra, jag får både behandling och övningar att ta med mig hem. Hela konceptet liksom, fast idag fick jag betala mindre för han missade mig i fredags. Jag tycker nog ryggen blivit lite bättre, den är inte tipptopp men bättre. Han vill att jag ska använda en pilatesboll så nu måste jag åka och köpa in en sån i eftermiddag. Har aldrig någonsin använt en sån men jag gör allt för att ryggen ska bli bättre. Men först ska jag till min kompis och pussa en 1-åring och äta brunch, det var hon som kom häromveckan och överraskade mig med besök. Goa hon. Hennes 1-åring fyller år och i går var vi ute och for, en del av den resan var till för att köpa en liten present till honom. Tror ni jag kom i håg det? Nää. Det kom jag liksom på nu. Vad är det för fel på mig? **** I morgon ska jag arbetsträna nån timme har jag bestämt. Vara med på ett möte och kolla min post. Typ. Känns väldigt läskigt, hur ska jag klara av stressen och pressen. Fungerar

Jag är så stolt över Ceciliamössorna och underbara Lilla Vilda som gör det här för oss. Så jag råkade trycka gilla på Facebook. Efter en stund kom jag på att ALLA ser ju vad jag gillat och på så sätt hittar min blogg. Panika in på FB och tog bort mitt gilla. Men på kvällen så FB min kollega till mig att hon hade sett att jag har en blogg. För i helvete. Vem mer har sett det då? Nu känner jag mig rätt trygg med henne men jag har alla möjliga människor på min FB. SÅ: Ni som hittat hit av mitt misstag och känner mig SLUTA LÄSA. Det här är min innersta tankar och jag vill kunna skriva vad jag vill här. Du läser väl inte dina kompisars dagböcker? Eller? Om du vill fortsätta läsa så säg till mig så kan vi ta den diskussionen. Om du ändå kommer tjuvläsa så kommer jag både bli arg och besviken. mmmkey? Okey! **** Så till gårdagen. Fantastiska fina stall. Vi var 15 stycken som skulle rida ut i skogen, både stora och små. Jag fick hästen som jag hade första gången, snäll och lite so

Finns på facebook Lilla Vilda för ungefär en timme sedan Ceciliamössor* - tuffa mössor för en god sak! Första omgången är nu klara, det blev 35 st i 7 olika storlekar. Pris 125:-/st inkl frakt. Annonser kommer här på Lilla Vildas facebooksida i morgon söndag! "Först till kvarn" gäller, så håll u tkik. Inga förhandsbokningar. Ha en trevlig lördag kväll * Ceciliamössor: Jag har sytt fleccefodrade spetsiga mössor där 10:- /mössa oavkortat går till "Cecilia" och hennes fortsatta kamp för att via äggdonation få ett syskon till ängalabarnet Isak. Om Cecilia: Efter 13 års försök med IVF och äggdonation så var de äntligen gravida, men lilla Isak blev så tragiskt efter halva graviditeten ett änglabarn och de står nu med mera smärta och sorg än någonsin. Här kan ni läsa Cecilias blogg: http://bebiskarusellen.blogspot.se/  och även donera en extra slant (eller istället om ni inte vill köpa mössa). Om mössorna: Design & mönster Lilla Vilda 2013. Yttertyg av bo

Gårdagen går nog till historien. Inte av dumma händelser utan av mina reaktioner på händelserna. Jag tror jag börjar bli senil, eller att det är nåt allvarligt fel på mig. Jag satte på tvättmaskinen på morgonen, mindes inte alls det förrän sent på eftermiddagen då den stackars tvätten åkt runt en halv dag i maskinen. Så är det med mycket i min vardag. Väldigt läskigt då jag annars är en sån som kommer i håg allt och är en kontrollfreak. Jag var över med nybakta bullar till mina grannar innan jag åkte till naprapaten, jag råkade bli kvar där så jag fick springa och skynda mig till naprapaten för att inte bli sen. Väl där så hade naprapaten dubbelbokat mig med en annan tjej och hon hade skaffat barnvakt för att komma dit. Han bad massor av ursäkt och mådde dåligt av det här men jag blev så himla ledsen så hela bilresan hem grät jag. Över en sån liten sak. Undra om jag verkligen mår så bra som jag tror? Väl hemma snyftandes i soffan så tappar jag 100 graders te över mage och lår o

Precis när jag var uppe i bullbak, bloggande och jagande av Robban så ringde faktiskt försäkringskassan. De ville bara veta var min årsinkomst var. Och i morse hade jag fått ett beslut t o m 3 oktober vilket innebär 7000 kr som kommer nästa vecka. *pustar ut* Nu är det bara 1,5 veckas pengar som fattas vilket de säkert bedömer när nästa vecka är slut. Välkommen kära pengar! **** I går var en väldigt märklig men rolig ridning på ridskolan. Vår ridlärare beslutade att vi skulle rida ute men vad hon inte tänkt på är ju att solen går ner. Så i skogen utan lampor (de verkar inte ha uppfunnit belysning någonstans i den delen av kommunen) red vi bland stock och sten. I början var det ju ljust men ju längre in i skogen och desto senare det blev så blev det ju mörkare. Hästarna verkade inte bry sig alls. Min häst viftade på huvudet upp och ner hela tiden, jag fick henne inte att sluta. Så hon glömde ju se var hon gick så vi halkade runt där bland stenar och granar. Men hon var snäll oc

Idag var vi tillbaka till kuratorn på SÖS. Dagen till ära hade jag armbandet som Elida skickade, jag tycker om symbolen med trollsländan. Kuratorn konstaterade att vi såg piggare ut och mådde bättre än sist hon såg oss. (Då grät jag ju en hel timme). Vi pratade om hur vi mådde, vad vi gjort sen sist, vad som hänt med Isak och om framtiden. Det kändes lätt att prata och inte en tår kom ut mitt öga även om jag blinkade frenetiskt när hon sa fina saker om Isak. Hon sa att vi kommer vara sköra en lång tid framåt och vi måste vara rädda om varandra. Hon sa oxå att hon såg vår starka kärlek till varandra och vi har ett starkt band och äktenskap. Vilket stämmer väldigt väl. Jag tycker hon frågade bra saker, som tex undrade hon hur vi orkat alla dessa år med ofrivilliga barnlösheten, hur vi lyckas hålla i hop och kämpa framåt. Hon undrade oxå hur vi såg på en ev barnlöshet, om vi såg det lika.  En fråga som fastnade var när hon frågade om vi kände oss som föräldrar? Jag vet inte