Bebiskarusellen

 Jag passar på att skriva en rad medans jag har en stund över. Jag ser att det var ungefär 2 år sen jag uppdaterade nyss.  Mycket har hänt sedan dess. Vi börjar med diagnoser.  Alfred har fått diagnoserna autism och ADHD. Han medicinerar och fungerar ganska bra i vardag och skola. Visst finns det utmaningar och svårigheter men det blev verkligen en positiv vändning för hela familjen sen han började medicineras.  Klara fick diagnoserna GAD, ångest,  sömnsvårigheter och selektiv mutism. Skolan funderade väldigt bra i åk 1-3, men i åk 4 när klasserna splittrades med ny lärare och nya lokaler infördes blev det totalt kaos.  Hon vägrade gå till skolan. Klara brakade i hop helt.  Det blev så oväntat och jag var helt oförberedd på allt som komma skulle. Det här var liksom på en ny nivå. Så här i efterhand så fanns alla tecken, men jag såg dem inte.   Som jag bråkat med BUP och skolan.  Och här är vi än. Klara går till skolan någon dag i veckan, däre...

 I går ringde jag BUP igen och verkligen underströk hur mkt sonen behöver träffa en läkare, utredas och medicineras. För det enda han vill är ju att må bra, fungera och delta. Han vill inte vara aggressiv och bråka och för att han ska klara det så måste han ha rätt hjälp, stöd och verktyg. Något han inte har just nu. Vi gör så gott vi kan, men det räcker inte.  De lovade att boka in läkarbesök så snart de kunde, men det har jag hört i många månader nu.  Utöver allt kring det, som vi inte hade nog, så har vi blivit några fler i familjen :) Vi har ju vår underbara hund som vi ärvde av grannen, kaninvakter 1 år och nu även 2 rexkatter. Det var först nu jag kände mig mogen efter katten Robban. Jag saknar honom varje dag, men nu börjar jag även sakna katter. Så jag svarade på en omplaceringsannons och vi for ända till Göteborg för att hämta dem.  En är gosig och social och en har lite mer behov av space och det är alldeles perfekt. De tillför familjen mycket skratt och kä...

 Jag fick en påminnelse att det var länge sen jag bloggade. Viljan finns men inte tiden och orken.  Både våren och sommaren har gått fort, jag fyllde jämt under våren och hade samlat till en ridresa i Spanien. Det var absolut bland det bästa och roligaste jag gjort i min ridkarriär, eller faktiskt på alla plan. Hela resan var perfekt, hästarna, boendet och maten. Inte minst ridsällskapet. Jag ville absolut inte åka hem och nu sparar jag pengar för att åka dit igen.  I övrigt har livet varit rätt slitsamt, jag har värderat huset och försökt räkna ut hur det fungerar om maken skulle köpa ut mig. Men jag fattar verkligen inte hur fasiken man ska räkna. Vad skulle jag ha råd med då? Var skulle jag bo och hur skulle livet bli? Jag är verkligen trött på att ha ett extra barn med honom, ju äldre han blir desto värre blir det.  Alfred kämpar, och vi med honom. Bup har stängt ner då alla sagt upp sig och är sjukskrivna. Så en vidare utredning verkar vi få vänta på, vårdgarant...

 Som vi väntat på att få komma till Bup. När jag kontaktat lokala Bup hänvisar de till att de gör omorganisering och de inte kan de emot oss. Dessutom är år att ta sig framåt i kön.  Jag har jagat dem hela hösten utan någon som helst framgång. Samtidigt har kaoset både hemma och i skolan varit en följetong. Jag gör inget annat än att få magsår, hjärtinfarkt i paniken att släcka bränder efter Alfred.  Till slut fick jag nog och ringde vårdgarantin, vi har ju väntat åratal nu och borde får komma privat, men nej.  Eftersom det är omorganisation så gäller inte det, och vi hänvisas till bup. Som hänvisar oss tillbaka.  Så jag anmälde bup till patientnämnden, ett Mail till dem hur vi skickats fram och tillbaka.  Det tog två dagar och sen ringde en verksamhetschef från bup start i länet och vi fick tid inom En vecka. Jag var så jävla glad. Äntligen! Jag såg framför mig utredningar, tester, föräldrastöd och framförallt massor med stöd till Alfred.  Fan så naiv...

 Man ska inte ropa hej innan man kommit över ån. Jag kände ett sånt otroligt hopp över att Alfred skulle få sin utredning. Men efter det första samtalet i juli har vi inte hört ett ljud. Jag har försökt att ringa men det går inte ens att komma fram.  Nu när han börjat åk 2 märks det tydligt att han behöver anpassningar. Vi har haft ett superbra samtal med skolan som försöker anpassa så gott det går. Här hemma har det varit perioder med lugn varierat med utbrott. Klara hamnar lite i skymundan och även dem två bråkar en del. Hon å andra sidan har oxå utbrott och kan skrika så högt att min klocka larmar för buller och hög decibel.  Hösten har varit rätt intensiv med mycket kalas, lek med kompisar och vi åker skytteltrafik mellan aktiviteterna. Precis som det ska vara, jag Är glad att tacksam att de bjuds på kalas och har kompisar. Båda älskar friidrotten, Klara sin ridning och Alfred sin parkour.  Jag har varit i väg på världens underbaraste ridläger och bara fått vara ...

Äntligen semester och precis som förr om åren har vi delat upp den. 3 veckor tillsammans och 1 vecka vardera ensam med barnen. Tanken är att twinsen ska få så lång ledighet som det går. 1 vecka ensam brukar vara rätt svettig men i år har det gått ovanligt bra.  De har även varit på ridläger respektive parkourläger veckan innan vår riktiga semester. Tack och lov för att maken jobbat hemma så han kunnat hämtat och lämnat dem.  Vi har varit 6 dagar i Göteborg, jag tror vi aldrig haft så bra semester tillsammans. Minimalt med bråk och mycket skratt. Vi har dessutom sovit som aldrig förr på ett toppenhotell. Att vara på resande fot är verkligen ett vinnande koncept för oss. Men även solen har sina fläckar och så även hos oss. Alfred har varit minst sagt ilsk, varje motgång, tonändring och nej har resulterat i utbrott.  Vi blev även kallade på vårt första samtal på BUP, med en efterföljande telefonutredning. Alfred kommer utredas för ADHD men de funderar även över Asperger. Doc...

 Okej.. Här kommer det. Må det bära eller brista. Jag skulle kunna skriva en hel roman. Men här är en del av det som gömmer sig i mitt hjärta.  Jag vet att det lyst igenom mina inlägg ett tag. Den där taggen som sitter i mitt hjärta och som några av er har uppmärksammat. Det här inlägget har legat ett tag då jag inte vetat om jag skulle publicera det.  Jag känner mig så jäkla vilsen, vafan ska jag göra? Jag är så otroligt sorgsen, över nuet och vår framtid.  Min man…Vi har varit i hop i 28 år, hela mitt vuxna liv. Han har varit mitt allt, min stora kärlek och bästa vän. En stor trygghet som alltid stått vid min sida. Det finns absolut inget ont i honom. Han är snäll och vänlig och har inte så stora krav på livet. Han pratar absolut inte känslor och har aldrig gjort.  Han har alltid varit en ensamvarg, kanske inte haft en massa intressen och drivkraft. Men det har å andra sidan jag haft så han har kompenserat mig bra. Han är 10 år äldre än mig vilket inte har mär...

 Nu har jag inte skrivit en rad sedan november, jag vet inte om det är en tröst att jag har en massa inlägg i huvudet. De bara inte kommer på print.  Egentligen har det inte hänt så mycket, livet rusar på men det känns som jag står still och stampar på samma fläck. Jag har fyllt i en massa papper från BUP, skolan har fyllt i en massa papper från BUP. Nu väntar vi och hoppas på, att vi blir godkända för en utredning. Men det kan lika gärna bli ett nej och att de hänvisar tillbaka till skolan.  Alfred upptar mycket tid i min hjärna, jag oroar mig, funderar, oroar mig ännu mer, planerar och känner mig oftast maktlös. Han är så svår och får mig ofta att känna mig som en värdelös mamma. Jag saknar verktyg att hantera honom, en stor del av mig är övertygad om att det är jag som misslyckats. Vi har ofta konflikter, han har ofta konflikter i skolan med kompisar och jag försöker verkligen att  välja mina strider, för han uttrycker ofta att alla klagar på honom.  Jag känn...

 Som vanligt var det ett tag sen jag skrev, ju äldre jag bli desto fortare går tiden. Helt plötsligt har det gått månader innan jag var här sist.  Jag har bytt tjänst och har fått ett fantastiskt roligt jobb, och nästa år ska jag dessutom få förstärkning av två nya kollegor. Vi jobbar dessutom hemma någon dag i veckan och plötsligt har jag fått vardagen att gå ihop, få mer tid då jag slipper pendla kort o gott är hela jobbsituationen toppen.  Maken jobbar oxå hemma men det är då mer av ondo då han äter oss hur huset. Han har fått coronafetma och har gått upp över 20 kg. Vilket medför att han inte har energi, är trött jämt och har vuxit ur garderoben. Han verkar dock inte bry sig utan fortsätter äta.  Barnen har börjat på friidrott vilket var och är en riktig succé, de tycker det är väldigt roligt och dessutom verkar de ha talang och får beröm av ledarna som säger att våra barn kommer gå långt.  Men strulet med att byta ridskola för Klara  verkar äntligen ha...

 Sommaren har gått så fort och i Juli fyllde barnen 7 år.. tänk, 7 år sen jag låg på BB-Stockholm och undrade hur våra liv skulle bli framöver. Tänk så lite jag visste.  Livet med två 7-åringar är både lättare och svårare. Konflikterna är svårare och jag undrar ofta hur jag ska hantera alla sammandrabbningar. De har mer vilja, emellanåt mindre vett, massor av roliga idéer och diskussioner och tonvis med kärlek.  Nu har de börjat första klass, båda trivs bra med skolan, framförallt Klara, dock är det sisådär på fritids för Alfred. Det är fortfarande relationerna med kompisar som skaver för Alfred, rasterna där han mest far runt på den stora skolgården och alla hyss han hittar på.  Jag funderar fortfarande över eventuella diagnoser han kan ha men får inte stöd av skolan även om de håller med om hans svårigheter. Man får själv inte remittera till de vårdinrättningar som kan utreda honom. Det är bara skolan som får göra. Moment 22 liksom. Jag  Jag har haft en svacka...

 Nu är skolan slut och till hösten blir de ”ettagluttare”. Det känns lite overkligt och jag önskar ibland jag kunde stoppa tiden och hinna njuta lite grann.  Två sexåringar med mycket egen vilja som testar alla gränser, försöker få det här med kompisar att fungera, vara stor i skolan och liten hemma ger oss ofta gråa hår, mycket oro, magsår och mycket skratt. Så njuta vet jag inte…  Alfred har äntligen hittat en bra kompis som han gillar att leka med. Tyvärr går han i en annan klass och bor en bit i från oss, men vi försöker fixa och trixa så de kan leka mycket tillsammans. I skolan är det däremot värre, Alfred är som en bråkmagnet som dras till alla stökkillar. Han hamnar ofta i dumma situationer, vill spela allanballan, gör dumma saker och det blir kaos. Han är vilsen på rasterna men har huvudet på skaft på lektionerna. Även om han har svårt att sitta still.  Han är mitt största orosmoment, som jag tänker mest på, oroar mig för och klurar på innan jag somnar. Tyvär...

 Märkligt det här med Corona. Barnen fick Corona, en liten förkylning som snabbt gick över, men inte vi vuxna. Trots vi blivit nysta och hostade på.  Runt om oss insjuknar en efter en, så det är väl inte en fråga om utan när vi får.  Vi har fortfarande varannan dags schema på jobbet, vilket underlättar min vardag enormt. Jag kan köra en tvättmaskin, förbereda middag och krama hunden. Det känns lite som jag fått livet tillbaka.   Mina vallningar kom och försvann. Inte haft en vallning på två veckor! Eller mens sen januari. Märkligt det oxå.  Jag har numer två små hörapparater och hör numer både fåglarna och ridläraren. Fantastiskt! 

 Förra gången det var synkontroll på BVC såg inte Klara alla bokstäver. Vi fick remiss till ögonläkare där en något burdus kvinna tyckte Klara såg okey. Dvs Klara var så blyg så hon kunde knappt svara på frågorna. Så vi hade lite olika åsikter där minst sagt.  På skolans kontroll såg Klara denna gång inte heller bokstäverna och ny remiss skickades till ögonläkaren. Där konstaterade läkaren att Klara varit där förut, jag påpekade då det opedagogiska sättet mot ett blygt barn och läkaren konstaterade att det var hon själv som genomfört undersökningen. Ridå! Läkaren blev plötligt trevlig och undersökningen påvisade -3,75 och efter ett besök hos optikern har nu Klara glasögon. (Rosa hello Kitty). Som hon inte vill använda mer än hemma. För tänk om någon ser henne! Men hennes lärare har en deal med Klara, att i skolan ska hon ha de på lektionerna men inte på rasterna. Och jag har sagt att hon ska ha dem här hemma åtminstone   Inte är det lätt att vara sex år inte.  ***** ...

 De senaste året har jag varit rena försökskaninen, jag har provat alla dess hormoner och piller som existerar. Den ena biverkningen har varit värre än den andra av alla tabletter.   Den stora anledningen är min endometrios, jag har den svåra varianten med bl.a. sammanväxningar, cystor, rikliga blödningar och smärta till och från. Jag är opererad flertalet gånger, äggledare och 1 äggstock är bortopererad, tarmarna är uttagna och instoppade för sanering av sammanväxningarna   Den behöver behandlas så den inte växer på sig ännu mer, jag har inte medicinerat mot den sen innan barnen.  Dessutom är jag på väg in i klimakteriet. Lite vallningar, dåligt humör (har jag nog konstant ändå) rikliga blödningar och mycket torra slemhinnor är bara en del som attackerat mig. Jag skyller dessutom numer den ständigt tröga magen på klimakteriet, med det har min hemorrojder exploderat och är allmänt otrevlig.  I somras fick jag nog o slutade med alla piller, när biverkningarna är ...

 Alfred har alltid haft det svårt med kompisar, han dras till de som är lite stökiga. Och stökar då gärna själv, han snappar upp det dåliga beteendet och glömmer helt bort det bra.  Ofta blir det missuppfattningar, han blir ledsen, hamnar i trubbel, stök  och hittar inte en bästis som han önskar mest av allt.  Ofta har han svårt att förklara vad som hänt men uttrycker väldigt ofta att Klara har en bästis och massor av vänner men inte han. Ibland är det han säger långt bort från det som verkligen hänt   Jag försöker läsa böcker om vänskap, prata om saker som händer, vägleda och stötta. Det gör SÅ fruktansvärt ont i hjärtat att se sin kille ledsen och ensam. Fritids säger att han alltid leker med någon och hans fröken försöker tota i hop han med de bra killarna som har lite överseende.  Nyss var han och lekte med en kompis och kom hem och var jätteledsen. Kompisen hade kallat honom feg för han inte vågat åka någon pulkabacke och sen skrattat åt honom. Huruvid...

Förra året var onekligen ett annorlunda år, på både gott och ont.  Maken har jobbat hemma sedan februari förra året, vilket var bra för hunden Zoe som inte behövde dagmatte eller hunddagis. Det mindre bra är den karantänfetma maken har lagt på sig- med för små kläder och massiva snarkningar som följd. Jag har jobbat varannan dag hemma vilket verkligen varit en räddning, ingen restid de dagarna, vilket gör 2 timmars extratid. Jag hinner förbereda middag, tvätta och allt som hör hemmet till, vilket genererar en gladare mamma.  **** För Klara fungerar skola och fritids toppen, hon stortrivs och blommar ut med en ny självkänsla och inte lika blyg längre. Fast det där med kontrollen hos skolsköterskan- där gick verkligen gränsen och blygheten slog till. Så Klara fick en ny tid där jag ska få följa med, för Klara behöver kontrollera synen då vi misstänker att hon behöver glasögon.  Vi väntar fortfarande på återkoppling från elevhälsoteamet för Alfred. Han trivs fortfarande inte...

 Jag vet inte om det är ett tecken på att jag börjar bli gammal. Men sjukdomarna börjar rada upp sig och listan börjar bli lång.  I bland tycker jag att jag inte gör något annat än att läsa om symptom, sjukdomar och framförallt läser på om barnuppfostran.. Jag besitter en del kunskap och suktar alltid efter mer trots jag har slutat jobba inom vården sedan många år. Jag älskar allt med sjukdomar och mediciner och tycker det är superintressant och suger åt mig som en svamp. Jag kan inte få nog med kunskap! Men efter några års studier och många år inom vården orkade jag inte längre, så jag läste några år till på universitetet och utbildade om mig. Men intresset finns kvar.  Jag tror jag nu är inne på 5 yrket och har massor av studieskulder, men längtar ändå tillbaka till skolbänken för att utbilda mig till nåt nytt yrke.  Nåja, tillbaka till min något spontana sjukdomslista/symptomlista: -Klimakteriet- som dock ångrade sig och mensen återkom med pms deluxe -Jag äter for...

 Tänk att vi i ungefär 14 år längtade SÅ efter att bli föräldrar. I mitt huvud hade jag en ganska god uppfattning om hur det var att vara mamma. Jag tänkte oxå att jag och maken som varit med om allt inte skulle ha något problem med att hantera några barn också. Herregud vad jag var ute och cyklade. Jag lovar att det här var bland det svåraste jag någonsin gjort! Denna oro, glädje, magsår, sömnproblem, kärlek och alla situationer man inte har en aning om hur man ska lösa, eller vad man ska säga/svara, hur man ska agera.  Det känns väldigt ofta som jag är ute på djupt vatten och simmar. Det borde finnas en handbok för föräldrar, ett facit eller åtminstone en fadder man kan ta till när det krisar.  Jag tänker ofta att jag kommer förstöra mina barn, ge dem men för livet och när de växer upp kommer de avsky mig. Jag funderar ofta över hur min egen mamma klarade av det här, hon som är lågbegåvad med förmodad diagnos. Eller ja, hon klarade ju inte av det och vi flyttade till fo...

 Nu var det länge sen jag skrev. Jag ska försöka mig på en liten uppdatering.  I somras började barnen på fritids, allt kändes toppen. Vi började med två veckor bara fritids innan skolstarten. Tanken var att de skulle lära känna personalen, lokalerna och rutinerna innan alla kom tillbaka. Båda var så lyckliga och stolta. Sen började skolan och alla skolbarnen (man är i samma byggnad och fritids årkurs 0-3. Efter det har det varit en riktigt kämpig tid, främst med Alfred. Jag tror att han inte riktigt var mogen för allt det här, alla stora barn, allt ansvar och inte så mkt vuxna som ser vad som händer. Inte heller förmedlar information till oss. Alfred vill inte gå till skola och fritids, dock verkar skolan fungera bra och läraren bra. Men de verkar ha nåt schema, varannan dag skola och varannan dag fritids? Eller nåt sånt. Alfred har lite problem med sociala relationer, med hur man ska vara och inte vara. Han hänger gärna på de stökigare killarna och stökar han med. Förra veck...

De senaste veckorna har vi sprungit på infomöten på de olika skolorna. Det känns stort och ärligt talat lite läskigt. Hur kunde det gå så fort? Hur ska de klara sig ute i den stora världen? Har vi lagt en tillräckligt bra grund? Här får man önska vilken skola de ska till, men önskan uppfylls inte alltid. De kan hamna i olika skolor och eftersom vi inte valt den tilldelade skolan blir de utan skolskjuts. I april får vi veta.  Klara som förstår att allt kommer bli annorlunda än den trygga värld hon är i nu, vill inte börja skolan. Alfred som inte riktigt har förstått, verkar inte heller oroa sig alltför mycket. Och han oroar jag mig mest för..Han har inte riktigt knäckt den sociala koden. Så jag kan nästan se den begynnande skolkatastrofen. Mitt jobb är en katastrof. Mer än en katastrof. Jag söker massor av jobb och får...ingenting. Inte ens en intervju. Jag har gjort hörseltest och har hörselnedsättning, gissningsvis pga tinnitusen efter borrelian. Men eftersom min läkare ...