Framåt och bakåt

 Nu har jag inte skrivit en rad sedan november, jag vet inte om det är en tröst att jag har en massa inlägg i huvudet. De bara inte kommer på print. 

Egentligen har det inte hänt så mycket, livet rusar på men det känns som jag står still och stampar på samma fläck.

Jag har fyllt i en massa papper från BUP, skolan har fyllt i en massa papper från BUP. Nu väntar vi och hoppas på, att vi blir godkända för en utredning. Men det kan lika gärna bli ett nej och att de hänvisar tillbaka till skolan. 

Alfred upptar mycket tid i min hjärna, jag oroar mig, funderar, oroar mig ännu mer, planerar och känner mig oftast maktlös. Han är så svår och får mig ofta att känna mig som en värdelös mamma. Jag saknar verktyg att hantera honom, en stor del av mig är övertygad om att det är jag som misslyckats. Vi har ofta konflikter, han har ofta konflikter i skolan med kompisar och jag försöker verkligen att  välja mina strider, för han uttrycker ofta att alla klagar på honom.  Jag känner igen mig i honom, hur jag hade det som barn, ensamheten, missförstånden, och det gör verkligen ont i mitt hjärta. Men skillnaden är i alla fall att han har en mamma som slåss för honom. Det hade inte jag.

Som sagt, det är komplext- ofta vet jag inte hur jag ska lösa situationer och hans ilska. Jag känner mig mycket ensam i detta. Jag läser böcker om barn/utveckling/uppfostra/allt som finns, jag frågar alla hur de hanterar sina barn, jag lyssnar på mina barn. Men ändå..I slutändan är det jag som står där och känner mig helt rådvill.

Skolan har i alla fall sagt att de ska försöka ha en vuxen kring honom hela tiden, på fritids, för det är där det inte fungerar. Trots det hamnar han i situationer han inte förstår och inte kan hantera.

Klara däremot älskar skolan, har massor av kompisar och suger åt sig allt som en svamp. Däremot har hennes syn försämrats drastiskt. Efter en återkontroll så har hennes syn minskat från -2 till -5, så en remiss är nu skickad till en specialistläkare. Hon har nya glasögon som hon vägrar använda i officiella sammanhang men har dem hemma och på lektioner. 

Jag läste en artikel häromdagen i tidningen om ätstörningar, det var en intervju med en kvinna som beskrev hennes syn på sig och sin mat. Det kändes som hon beskrev mig. Jag har förr tänkt tanken att jag har nån sorts ätstörning, men att jag har en lindrig så jag aldrig kommer få hjälp med den. Men nu slog tanken mig att jag borde söka hjälp, dock vet jag att det nästan är omöjligt att få hjälp med ätstörningar i mitt län. Men ändå. 

Klimakteriet kommer och går och med det sömnen, svettningar och en lätt åldersångest. Nästa år fyller jag jämt. Det gör att jag får lite panik och desperat köper på mig antiage krämer och letar rynkor. Men jag och ridkompisen har planerat att åka i väg på en ridsemester i ett varmt land. Det ska bli superkul! Nu i maj drar vi iväg på vår årliga ridweekend och denna gång blir det med islandshästar. 


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Den nakna sanningen

Prick del 2 (mystiska utslag)

Semester och BUP