Bebiskarusellen

Usch. Det här är inte alls roligt. Inte nånstans.  Älskade Isak, kommer vi ses snart?

Tunga dagar nu, jag tycker jag går omkring i en arg dimma, med sömnsvårigheter magkatarr och ångest. Nu börjar det bli jobbigt att jobba å andra sidan så är det jobbet som räddar mig från att bli galen. Jag försöker klappa magen mycket och prata med Isak så han ska känna hur mkt jag älskar honom. Jag tror känslorna som virvlar runt gentemot honom är värst, jag kan faktiskt inte riktigt sätta ord på dem för det är inget jag känner igen. Inte ens när mina nära anhöriga dog för något år sen så kände jag så här. Jag skulle bara vilja fly, resa till ett varmt land, en stuga i bergen och bara vara. Alldeles själv. Bara gömma mig till allt det hemska är över. Och jo. Vi ska träffa kuratorn i morgon. Självklart. Vi får säkert träffa nån präst oxå. Det får man alltid göra i såna här situationer, det är ju dem som hjälper en med allt det praktiska som socialstyrelsen och sätta ord på vad som händer. Obama åker ju hem i morgon, så vi ska försöka säkra upp nån väg dit så vi hinner i tid....

Naturligtvis var jag sinnessjukt tidig och fick parkering nästan på en gång. Så jag fick fika hur länge som helst och kände mig hemskt malplacerad på barnsjukhuset. Det var typ 500 skrikande barn och jag. Naturligtvis var de sena så jag fick sitta på de stenhårda stolarna till förbannelse, men till slut blev det min tur. Av med alla kläder och smycken och upp på den stenhårda britsen, denna brits var lite annorlunda. Jag låg på något plasteskelett som var runt bål och höfter, den lindade hon om mig så jag inte kunde röra en fena. En liten handduk runt benen och in i röret som var mycket trängre än det på förra sjukhuset. Sen började knackandet vilket inte var så farligt, men sen kom nåt hemskt sirenljud som gjorde att hela magen vibrerade i takt och det blev varmt i röret. Det upprepades ca var 5 minut i pulsvågor om ca 30 st i ca 35 minuter. Då började jag gråta, för jag kände hur orolig Isak blev och jag fick så dåligt samvete vad vi utsätter honom för. Han förstår ju inte ut...

Magnetröntgen i dag då. Jag är inte alls orolig för magnetröntgen gjorde ju jag 2011 då jag opererade bort äggstockar och äggledare, det enda jag möjligen är orolig för är parkeringen. Man kan ju tydligen stå i garaget, men det har jag aldrig gjort och efter incidenten i Kistagaraget har jag garageskräck för såna med bommar och man ska betala. Usch! Dessutom är ju min arbetsdag förkortad med flera timmar då de från början sa att jag ska vara där vid 14.30 och jag har massor att göra och dessutom ett besök inbokat kl 08.30 där det sedan ska skrivas ett yttrande på. En heldag försvinner ju oxå på torsdag, stressigt! **** I går började vi tömma köket, vilket projekt! Hur kan man ha så mkt saker? Vi har en massa skåp kvar och det gäller ju att räkna ut vad vi kan och inte kan behöva. Fortsättning följer idag. Köksmannen har inte hört av sig. Alls. Däremot ska vi köpa barngrindarna på Ikea och ha som dörrar till vardagsrummet. Tack för det bra förslaget! Vi kommer inte förstör...

Bara för att jag har en fin säng sover jag inte ett dugg bättre än i tältsängen, stel, vaknar på natten och stapplar upp på morgonen. Dessutom med ett osedvanligt dåligt humör, jag trodde man skulle skina, vara lycklig och stråla när man var gravid. Just nu känns det som jag är allt annat än det. Jag tycker oxå det är jobbigt att vandra i detta ingenmansland, vi vet ju liksom aldrig nåt. Ska vi börja glädjas eller ska vi börja förbereda en begravning. Tänk om vi hamnar i ett dilemma på torsdag att de inte vet. Vad gör vi då? Jag tänker inte ta beslutet att låta Isak leva på bekostnad av vår längtan. Är han så sjuk så han inte kommer vara levnadsduglig är det valet lätt. Men om vi hamnar i nåt mellanland så vet jag inte alls hur jag ska resonera. Det enda jag vill är att börja förbereda mig för en frisk bebis, köpa barnvagnar, bebiskläder, skötbord och njuta av mina gravidkrämpor. Jag är så innerligt trött på denna gnagande oro. Jag hittade ett par okey mammabyxor som kanske dug...

Ny vecka! Denna vecka berättar appen att Isak väger ca  280 gr i slutet av veckan. Han börjar även utveckla alla fem sinnena och känna igen min röst.  Katten Robban ligger ju jämt och surrar på magen så han lär ju säkert Isak oxå höra.  Idag har vi varit och jagat kakel och kollat golv, vi passade även på att fika på underbara café lyktan vid mälarhöjden medans vi ändå var i den delen av stan.  Jag har inte mkt energi och är inte så mkt till hjälp, jag blir snabbt trött och otålig, som en 5-åring  ungefär.  Efter mkt om och men har vi valt kakel som jag tror blir bra, matta har vi oxå valt men blir lite osäkra på hur den ska skäras så i morrn ska vi ringa snickaren och fråga om han kan möta oss i affären.  Vi har oxå gjort en budget och det är verkligen på håret om vi ska klara detta utan lån. Vi ska göra ett gott försök i alla fall.  I morgon ska vi börja packa ner köket i flyttlådor och börja röja i köket.  ***** Naturligtvis har de ändrat ...

Fantastiska underbara ridkompisar! Jag var och hälsade på dem i går och tittade när de red, kramade mina ridlärare, hästarna och grät en skvätt för att jag inte får rida. Jag saknar alla i ridskolan så mkt att det gör ont i hjärta och själ. Vi fikade efter ridlektionen och pratade och pratade. Det var så himla trevligt och fyllde mitt hjärta med så mkt kärlek. Sen var jag så trött när jag kom hem att jag gick och la mig i den underbara sängen på en gång. Jag somnade på en gång och sov ända till 04.45 och sen somna jag om till 05.30. Nu känner jag mig helt förstörd. **** Det är så skönt att jobba men jag är numer världens mest förvirrade människa från att ha varit världens mesta kontrollfreak. I går morse satt jag med min nyanställda kollega (jag är handledare) då telefonen ringde, jag skulle varit på polismöte för 10 min sen, så det var bara att kasta sig i bilen komma inflåsandes på mötet med min stackars nyanställda kollega för att sen låta magen kurra högt, bli väldigt pöms...