Bebiskarusellen

Jag har bloggat i många år, i sorg och glädje. Under flera år var den min räddning, tröst och enda ventil för allt som hände i livet. Så mycket stöd jag fått från er, hjälp, tröst och emellanåt skäll. När jag läser äldre blogginlägg så kan jag se förändring av språket i jämförelse då och nu. Då hade jag ett mycket färgrikt och mer levande språk, Nu är det endast korta meningar i faktaanda. Största förändringen före och efter barnen. Jag tänker främst tidsbrist men även att det var ungefär 4,5 år sedan jag fick prata klart en mening, tänka klart en tanke och att jag inte använder mitt språk på samma sätt. Jag tycker jag är långsammare, tröttare i tankarna och har svårare att komma i håg saker, Kanske även åldern spelar in? Under julen var det första gången jag läste ut en bok på kort tid, annars brukar det ta minst ett halvår att läsa ut en bok. Mestadels beroende på att jag inte kommer i håg vad jag läst dagen innan och att jag är trött och bara orkar med ...

Alltså, som förälder känns det som jag är ute och simmar på djupt vatten utan att se stranden. I måndag hade Alfred sparkat en kille i magen, och skattade, detta ledde till allvarliga samtal både på dagis och hemma. Konsekvensen blev dessutom att han inte får lyssna på ljudbok utan vi läser bara kompisböckerna. I går hade en ny incident varit (oklart vad) med nya samtal. Nu ringde de från förskolan och berättade att han kastat en isklump i ögat på en kille så det blödde och blev ett jack. Förskolan är fantastiska, engagerade och målmedvetna. Nu ska de ha en personal med honom hela tiden för att avvärja och lära honom hantera situationer. Jag får magsår, sömnsvårigheter och blir superstressad. Vad är det som händer? Varför gör han såhär? Min hjärna drar genast i gång i 180 med utredningar, specialpedagoger och -Vad är det för FEL på honom? Han har svårt att förklara vad som hänt, varför och ånger och empati vette fasiken om han känner. Han hade i alla fall blivit superledsen...

Vi har haft en underbar ledighet, fått sovmorgon till 07 nästan varje dag. Mycket kärlek, kramar och roliga aktiviteter. Plötsligt är det vardag och jag sitter vid mitt skrivbord på jobbet. Arga, trötta barn på morgonen och en trött mamma. Stök återigen på nätterna och arga efter dagiset. Hej vardag! ***** Sorgens dag har kommit, Robban har tacklat av och det är dags att säga hejdå. Jag bokade tid för avlivning på fredag och ingenting kan kännas mer fel, ändå vet jag att det är rätt. Jag gråter floder varje dag och är helt knäckt. Min livskamrat, själsfrände och stora kärlek. Mitt svansbarn. Jag förstår inte hur jag ska klara mig? Hur jag ska klara fredagen. Jag förstår inte. Mitt hjärta går sönder.