Bebiskarusellen

Det händer så mycket men ändå så lite, vissa dagar går till att överleva och andra dagar vill jag aldrig ska ta slut.  Midsommar var lugn, vi var ute och lekte mycket och på söndagen så kom först min mamma och sen tvillingkompisarna med sin 4-åriga tvillingar. De stannade både på fika och middag, en underbart trevlig dag jag kommer minnas länge. På måndagen efter kvällamiddagen så var vi ute och lekte och plockade smultron, en sån där härligt varm sommarkväll som kommer stanna länge i mitt hjärta.  Alfred däremot har varit extremt gnällig, slåss och får utbrott. På dagis sa de oxå att han varit gnällig. Det verkar inte vara något fysiskt fel på honom men någonting är det, men vad?  Nu är det i alla fall 4 dagar kvar till semestern, jag funderar lite på om man verkligen kan ha 2-åriga tvillingar och kalla det semester? Måtte vi överleva ;-) Denna vecka har jag lite extra ridning inbokat, underbart att få var bara jag och tänka på något annat. Det känns som min hjärna fortfarande går på

Snart storhelg och den nästintill ohanterliga känslan av ensamhet har slagit till igen. Ångesten är nästan övermäktig just nu, det var länge sedan jag mådde så.  Jag tror det bottnar i något med barndomen, att på storhelger, födelsedagar och andra högtider ska man bli bjuden till kompisar, umgås med släkt och familj och allt ska vara soligt och roligt. Typ. Så anser min hjärna i alla fall.  När min hjärna sedan kommer på att vi inte har så mkt till familj och inte heller så värst mycket kompisar får jag skuldkänslor gentemot barnen ( att vi inte kan ge dem familj o vänner) och ångest och blir väldigt sorgsen. Samma visa jämt och ständigt vid såna här tillfällen.  Kollegan sa nåt bra idag; att vi är en egen familj och ska skaffa egen traditioner. hon sa även att det kommer bli bättre när vi flyttar till ett mer barnrikt område.  Det låter bra och jag håller med. Men ändå går det jag känner och tycker inte över.  Depression deluxe här hemma just nu. Sen oron över nya jobbet, gamla jobbet

Då var det gjort, i torsdags sa jag upp mig. Känner mig inte så lättad, mer sorgsen faktiskt. Jag kommer mista min underbara fantastiska kollega, mitt roliga arbete och närheten till arbetet utan restider. Jag slipper dock kaoset och personalomsättningen. Jag kommer nog känna det lättare när jag fått bearbeta det ett tag, jag är ju en människa av rutiner och stort behov av trygghet. Byta jobb var lättare förut men lite svårare ju äldre jag blir. Konstigt.  Jag fick jobbet som ni förstår,  det tar ca 30 min dit. De var trevliga, verkade vara ordning och reda. Så om tre månader börjar jag där. Min kollega sa även hon upp sig men har ännu inget jobb, intervju för henne nästa vecka. 

Nä, det går inget vidare på jobbet just nu. I dag hade Kollegan möte med cheferna där hon totalt sågades och kände sig väldigt ledsen och frustrerad efter mötet.  Facket är däremot fantastiskt, vilken tur att jag bytte fack måste jag säga. De har ställt upp från första dagen och är med oss hela vägen.  På handledningen i dag pratade vi om situationen med de andra, alla är ju nyanställda och vi är de enda kvar med erfarenhet och som jobbat där ett tag. Det finns ingen som kan introducera de nyanställda heller. Alltså. Det går inte ens att beskriva röran just nu.  Trots det så trivs jag med kollegor och arbetsuppgifter. Inte med chef och röra och jag känner mig otroligt sorgsen att jag måste hålla på söka nytt jobb med längre restider osv.  Men i morgon ska jag på intervju, i ej rusningstrafik ska det ta kring 30 min. Det är samma sorts arbete som jag är på nu.  Nästa vecka ska jag till en annan kommun på intervju.  ***** I helgen har Alfred varit sjuk. Jag var hemma med honom i fredags,

Behöver akut hjälp angående arbetstider. 😩👎🏻 Jag jobbar 75% och är den som hämtar och lämnar barnen då maken jobbar långt hemifrån. Jag jobbar 8-14.15 varje dag.  Vi är två i mitt team som jobbar deltid och en konsult from idag.  Vi har jouren till 16 och när vi går har vi lämnat den kollegor enligt ett visst schema.  På apt idag när jag inte var närvarande hade samordnare och Chef beslutat att mitt team alltid ska ha jouren. Vi ska vara flexibla och anpassa oss tycker chefen. 😡 Men hur ska vi kunna det?? Vi båda hämtar o lämnar barn och har mindre lön och gått ner i arbetstid som ett val att barnen inte ska vara länge på förskolan.  Kan de tvinga oss att ändra schema på förskola? Försöka trixa med make osv? Jobba 2 timmar mer varje dag? Vad säger lagen? 💀 Vi ska kontakta fack i morgon.  Hjälp!!! 😩

Här letas det. Jag söker ny förskola med ljus och lykta, nytt arbete och kläder, studentpresenter och fördelsedags presenter.  Jag har tröttnat på min förskola, barnen är helt slut när de kommer hem, arga, får utbrott och är helt nersmetade med mat. När jag frågar personalen hur de haft det får jag inte mkt svar.  Alfred behöver en mindre grupp, mer vuxna och tryggare förskola. Han verkar vara den som lider mest, men denna vecka har Klara varit en hög av tårar och utbrott. De är klängiga, slåss och borta är de Goa barnen. Vi har ju varit lediga i flera dar så det straffar sig väl nu.  Det är köer överallt. Hos dagmammor, privata förskolor och kommunala. Men för varje dag slits mitt hjärta sönder. Alfred är så ledsen när jag lämnar fortfarande. Min fina kille.  Nästa vecka ska jag på intervju och har dessutom sökt två jobb till. Jag måste hitta något annat, hur mkt jag är trivs med mina arbetsuppgifter.  Nästa vecka vankas kalas hos min kompis, student för min systerdotter och snart fyl