Bebiskarusellen

 Okej.. Här kommer det. Må det bära eller brista. Jag skulle kunna skriva en hel roman. Men här är en del av det som gömmer sig i mitt hjärta.  Jag vet att det lyst igenom mina inlägg ett tag. Den där taggen som sitter i mitt hjärta och som några av er har uppmärksammat. Det här inlägget har legat ett tag då jag inte vetat om jag skulle publicera det.  Jag känner mig så jäkla vilsen, vafan ska jag göra? Jag är så otroligt sorgsen, över nuet och vår framtid.  Min man…Vi har varit i hop i 28 år, hela mitt vuxna liv. Han har varit mitt allt, min stora kärlek och bästa vän. En stor trygghet som alltid stått vid min sida. Det finns absolut inget ont i honom. Han är snäll och vänlig och har inte så stora krav på livet. Han pratar absolut inte känslor och har aldrig gjort.  Han har alltid varit en ensamvarg, kanske inte haft en massa intressen och drivkraft. Men det har å andra sidan jag haft så han har kompenserat mig bra. Han är 10 år äldre än mig vilket inte har mär...

 Nu har jag inte skrivit en rad sedan november, jag vet inte om det är en tröst att jag har en massa inlägg i huvudet. De bara inte kommer på print.  Egentligen har det inte hänt så mycket, livet rusar på men det känns som jag står still och stampar på samma fläck. Jag har fyllt i en massa papper från BUP, skolan har fyllt i en massa papper från BUP. Nu väntar vi och hoppas på, att vi blir godkända för en utredning. Men det kan lika gärna bli ett nej och att de hänvisar tillbaka till skolan.  Alfred upptar mycket tid i min hjärna, jag oroar mig, funderar, oroar mig ännu mer, planerar och känner mig oftast maktlös. Han är så svår och får mig ofta att känna mig som en värdelös mamma. Jag saknar verktyg att hantera honom, en stor del av mig är övertygad om att det är jag som misslyckats. Vi har ofta konflikter, han har ofta konflikter i skolan med kompisar och jag försöker verkligen att  välja mina strider, för han uttrycker ofta att alla klagar på honom.  Jag känn...