Bebiskarusellen

Jag är som sagt fast besluten att gå ner alla kilo jag gått upp. Men det går ju inte,  jag blir faen TOKIG. 1,3 kg på två månader. Trots rätt matintag och träning. Maken har som sagt rasat i vikt och är snart i mål. Denna vecka upp 0,2 men mensen har kommit, tillsammans med PMS deluxe vilket är en liten förklaring i alla fall. Förövrigt har det varit jobbiga veckor, sjuka barn, trött mamma, vakna barn på nätterna, vaken mamma på nätterna. ***** Jag har börjat dra ner venlafaxin och sen jag började med det så har ångesten ökat och sömnen minskat. Det var då ett par jäkla tabletter jag aldrig lyckas sluta med. Jag har ju bland annat otrolig tinnitus tillsammans med viktuppgång som biverkningar av tabletterna. Jag är trött på dem och vill sluta men det är ju nästan omöjligt. Så just nu känns det inte som jag är nån trevlig mamma och fru- trött, irriterad och tjock. Trött på maken där det känns som jag bor med en bekant och inte en make. Inte når jag fram till honom heller, inte

Jag har som mål att gå ner 15 kg. Eller i alla fall 10-12. Eller egentligen så mycket som möjligt. I 25-årig förlovningsPresent fick maken viktväktarabonnemang av mig i tre månader, han har liksom jag en tendens att överäta. Nu när han nästan vägde 100 kg tänkte jag prova att ge bort ett abonnemang, antingen emottas det bra eller inte. Han blev förvånad och glad. Förutom det fick han en hotellnatt med frukost utan familjen, det mottogs om möjligt ännu bättre :-) I alla fall. Den 1 januari drog han och jag i gång, han såklart engagerad och duktig med noll fusk. Han äter semla osv inom poängen, äter god mat och tycket VV faktiskt är toppen. Jag har gått ner med viktväktarna förut men har en tendens till att fuska och ljuga för mig själv. Men nu kändes det annorlunda, nu var vi två! Så sen 1 januari har maken (utan träning) gått ner 8,5 kg. Jag har gått ner 1 kg. Men va fan liksom! Jag tränar ju dessutom på sats och rider. Går jag ner för det? Nejdå! 1 kg. Det är ju som ett skämt!