Bebiskarusellen

Har en liten svacka här.. Jag har fått någon dagisbacill så jag är väldigt förkyld, på gränsen till mancold,:). Jag fick ställa in ridningen i kväll vilket gör mig ännu mer olycklig. Dessutom går vikten bara uppåt. Fan. Over and out.

Den här helgen var verkligen inget vidare. Vi var så glada att moster och kusiner skulle komma men lördagen började med snor, hosta och arga barn och en menssur mamma. Fantastiskt. Not.. Barnen får alltid förkylningsastma och Klara får dessutom krupphosta på nätterna. Så ingen av oss sov någonting på hela helgen, det gör så himla ont i hjärtat när de vaknar och hostar så. Konstigt att de kan vara så otroligt pigga på dagarna när de vaknar så mkt på nätterna? ***** De senaste månaderna så har min mens blivit värre och värre, jag har mensvärk nästan en vecka innan, blöder en del, har rejäl mensvärk under tiden och efteråt. Jag har ju den svårare varianten av endometrios och nästa steg är att operera bort livmodern. Jag känner mig inte riktigt redo för det ännu men snart så ska jag ringa gyn om vidare planering. **** I övrigt så gick allt så väl med Alfred och hans öronrensing, han är mycket gladare och orden bara bubblar ur honom. Det är så fantastiskt att få uppleva den föränd...

Alfred har vaxproppar som inte går att ta bort, eller ja, det ena örat har de sugit ut proppen på men det andra går inte. De har försökt tre gånger och trots otaliga mediciner och så vidare och det går ändå inte. Så i dag ska han sövas för att de ska få ut sen, hoppas det kommer gå bra. Han blev en mycket gladare pojke när den andra proppen försvann så jag hoppas han kommer må bättre nu. Jag lämnade Klara själv på dagis i morse, hon kunde inte alls förstå varför inte hon kunde vara hemma med pappa och Alfred på morgonen. **** Jag mår lite bättre måste jag säga, sömnen är samma, men måendet har varit lite bättre i några dagar. Järntabletterna har nu istället gjort att jag är stenhård i magen men hellre det än motsatsen. Jag lider dock mycket av vi är ju en del av problematiken, det förstår jag. Skuldkänslor, ångest för allt möjligt, viktuppgången, barnen och katterna, eller typ hela världen. Jag blir så ledsen och i morse vågade jag inte ens väga mig. Jag som kämpat så hårt...

Läkaren ringde i fredags och sa att jag måste börja med järntabletter omgående. Proverna visade att jag hade järnbrist.  Så nu äter jag järntabletter och magen är därefter, usch jag hade glömt hur hemskt det var att äta sånt. Jag fick även en ny läkartid och ökat dosen på antidepressivt.  Idag ska jag på,besök och psykologen igen, eller psykoterapeut tror jag hon är. I alla fall. Jag tyckte hon var lite sådär, blir lite stressad över såna människor som vill lösa nåt problem de tycker jag har. Å andra sidan när jag tänker efter så har hon rätt.  Hon tycker vi ska leta efter nån barnvakt, kanske en student som vill jobba lite extra. Hon säger att hon tycker vi ska ha avlastning. Det håller jag med om men att få tag i nån som vill vara med twinsen. Är ju inte det lättaste.  På jobbet är det ok men det är svårt att komma in i gruppen. De är sammansvetsade och har jobbat många år tillsammans. Känner mig lite ensam där. Saknar mina gamla arbetskamrater. 

Maken har åkt på konferens, han är borta i tre dagar och avlöser mig i morgon kväll innan jag ska iväg till ridningen.  Visst har det gått bra, förbereda, planera och andas har varit mitt motto. Men det går i ett hela tiden, det görs hyss hela tiden. Nu dag två är jag helt slut.  Som ni vet har jag sömnproblem och har varit bortskämd att maken tar nätterna. De brukar vakna 1-4 gånger nästan varje natt. Maken går upp och lägger sig igen, sovandes. Men när jag vaknar så kan jag inte somna om.  I natt vaknade de bara två gånger, men jag kunde inte somna om och låg och snurra i timmar. I morse var jag rejält sliten, på nya jobbet är jag typ på helspänn hela tiden och nu på kvällen har det varit gasen i botten.  Nu är jag sliten. Och tacksam. Att jag har en sån fin make och barnen en sån fantastisk pappa. Som jag tar för given.  Nyttigt att han är borta, jag behövde det Även om jag nu är helt slut. En dag kvar. 

Overkligt. Det är 3 år sen jag födde Isak. 23.54 för att vara exakt.  En hemsk tid, från första plusset till han föddes. Jag minns fortfarande allt med sorg och kan än i dag inte läsa mina inlägg från den tiden utan att gråta floder.  Vi skulle åkt till minneslunden men dagen blev kaos då de ringde från dagis och sa att Alfred ramlat och hade mkt ont i armen.  Nu sitter jag här och har ångest och skuld. Som vanligt.  Men här kan ni läsa om dagen för 3 år sen; http://bebiskarusellen.blogspot.se/2013/09/forlossningen.html

Jösses vilket snurr det är just nu. Jag vet inte om det är mitt mående eller tabletterna men jag glömmer bort en massa saker, möten, saker folk har sagt osv. Läskigt, jag har alltid varit en kontrollmänniska och plötsligt så minns jag ingenting.  Andra nackdelen med tabletterna är viktuppgång. 2 kg på någon vecka, trots jag äter inom mina vv poäng. Jag blir väldigt ledsen då jag kämpat så hårt att gå ner och har en del kvar. Fasiken oxå.  I helgen var syster och syskonbarn här, väldigt trevligt och skönt med lite extra händer.  ***** I måndags började jag nya jobbet, på riktigt så att säga. Jag har en mentor, han är typ 25 och har värsta tugget. Haha ;-) alla är typ 25 här utom ett gäng som är typ 60. Och så jag. Mitt emellan. Inte heller här är vi många med småbarn. Var är alla småbarnsföräldrar? Jag är den enda som ska jobba deltid.  jobbet är annorlunda här men ändå lika, väldigt många ärenden men mer struktur. Jag har en egen parkeringsplats vilke...

Laddad med viktiga saker såsom egen kaffekopp, bilder på barnen och matlåda och lite annat som man kan tänkas behöva första dagen, lämnade jag barnen på dagis och åkte. Det gick väldigt bra och jag kom fram fortare än väntat.  7.45 började jag undra var all personal är, ser en skylt att det är stängt hela dagen och börja ana oråd. Messar chefen som skriver att han kommer om 10. Står o trampar och väntar, är kissnödig och irriterad.  När han kommer säger han de har planeringsdag, så jag får åka efter honom med min bil till en annan ort. Vi mellanlandar vid något annat hus och han springer in och hämtar sin dator.  Han ber inte om ursäkt, säger ingenting förutom att han varit i Norge i tre dagar.  Väl där sitter de flesta och äter konferensfrukost. Chefen är stressad och springer i väg för att förbereda sig. Jag hamnar vid ett bord där en mkt högljudd människa tydligen ska bli min rumskamrat Väl på planeringsdagen tas personal och bemanning upp, de verkar ligga lite ko...