Kass födelsedag, utbrott 1,5 åring och ångest
Alfreds nya grej är vredesutbrott. Vi pratar inte små arga utan långdragna skrikandes och gråtandes utbrott. Ofta över saker vi inte förstår.
Häromdagen var vi ute vid gungorna, något var fel men oklart vad. Han ville både gunga och inte gunga vilket resulterade i en 1,5 åring som låg på marken och skrek med ben och armar vevandes som en väderkvarn. Alla försök att lugna och trösta var helt tröstlösa och till slut beslutade jag att vi får lov att gå hem.
Här kommer då saker jag inte är stolt över, jag brast helt som förälder och som jag nu ältat i dagar om jag kunde gjort något annorlunda. Jag har sån ångest ( vilket jag får jämt men ändå) Jag fick släpa, dra honom hem, han slogs och skrek och var hysterisk. Utbrottet fortsatte sedan nästan 20 min till när vi väl överlevt hem. Stackars Klara blev även hon bekymrad och försökte ge honom napp eller nalle, vi försökte avleda, trösta och skälla. Inget funkade och sen helt plötsligt slutade han.
Han har nu haft en del såna utbrott när han inte får som han vill, de är nästan omöjliga att avleda och jag känner mig helt lost. Jag blir även förbannad och ledsen på honom. Det är saker jag inte tycker han ska göra, som att klättra på fönsterbrädan osv. Hämtningarna är dessutom de helt vidriga och inte tal om lämningarna.
Jag tror jag känner mig otillräcklig, ledsen för hans skull och väldigt tafatt. Jag vet helt enkelt inte hur jag ska lösa situationen. Jag känner mig fortfarande väldigt ledsen och mycket besviken på mig själv. Vad är jag för människa egentligen?
Jag tror jag känner mig otillräcklig, ledsen för hans skull och väldigt tafatt. Jag vet helt enkelt inte hur jag ska lösa situationen. Jag känner mig fortfarande väldigt ledsen och mycket besviken på mig själv. Vad är jag för människa egentligen?
Råd?
*****
Min födelsedag var inget vidare, för er som följt mig vet att bli firad och paket står högt på listan, förmodligen för att jag aldrig blev firad som barn. För att inte snöa in för mkt och göra en lång dag kort så jag har beslutat mig att inte fira något mera, jag har tagit bort min gedigna önskelista och nästa år blir det inget firande. Jag kan uppenbarligen inte hantera födelsedagar och jul numera så det är lika bra att lägga ner. Jag tror jag är mest besviken över maken.
Min tvillingkompis var över med massor av tulpaner och sin fina familj, det uppskattade jag mycket. Nästa helg kommer förhoppningsvis mina goa grannar.
******
Allt bottnar nog i att jag känner mig så sliten. Barnen, hemmet och jobbet tar sakta livet av mig. Allt hänger på mig, jag förstår inte hur småbarnsföräldrar orkar?
Jag har snart ingen livsglädje utan är mer som en robot. Allt går bara ut på att förhindra utbrott, skrik och bråk. Att få allt att rulla på smidigt både på jobb och hemma utan att hamna i kläm. Jag minns knappt när jag skrattade sist, allt är så..seriöst. Jag vet inte om jag var nån kanariefågel tidigare heller men kanske ni förstår vad jag menar?
Nu skriver jag ju inlägget med tanke på allt som hände i helgen. Jag kommer ju såklart bara i håg de dåliga sakerna ;-). Ridningen och tjejmiddagen jag var på har jag ju inte ens nämnt. De var fantastiska.
Fina Cecilia!❤ jag måste bara börja med att berömma dig! Du kr så duktig som orkar o verkligen försöker. Alfreds utbrott hör nog mer till hans ålder än till något du gör eller inte gör. Det beror alltså inte på er utan att de är den åldern nu. Utbrott tillhör vanligheterna här hemma o då har jag bara en lilla L och nu du har två samtidigt förstår inte att du orkar. Att gå hem tyckter jag var det bästa beslutet. Vill man inte uppföra sig hyffsat så tycker jag inte man ska stanna kvar. Kan bli ganska tydligt även för våra små att gå därifrån. Följer man den där appen vad den nu heter om deras utveckling så är det helt normalt med utbrott nu vid denna åldern och de kommer mer vid trötthet eller hunger. Jag har tyvärr heller inget bra sätt att avleda eller att avbryta det. Jag brukar faktiskt sätta försöka förklara så han förstår o varna honom två gånger fortsätter han så går vi hem eller om vi är hemma kan vi avsluta aktiviteten o att han får sitta en väldigt liten stund själv under min uppsikt till han lugnat sig. Sen pratar vi o jag förklar lätt vad som blivit fel när han är lugn o sen burkar jag be honom teckna eller säga förlåt sen pussar o kramar o leka igen. Tycker att nu efter gjort såhär ett tag är det nu lättare för honom oftast att vid varningen förstå var min gräns går! Tro mig jag är heller ingen supermamma o kan jag avleda i ett tidigt skede så gör jag det.
SvaraRaderaVad tråkigt att höra angående din födelsedag kan du inte prata o försöka förklara för din man? Be honom fixa o överraska på kommande morsdag? Berätta hur viktigt det är för dig! Jag förstår dig precis jag fyller 27 om tre månader o tro mig det är stort o jag vill ha presenter o uppvaktningen o det får alla höra hihi. Mannen brukar dock vara trögstartad o man får tyvärr tjata ordentligt! Tror inte våra män vill något illa men dom kanske förstår våra signaler lite trögt! Ibland känns det som de har ett helt annat språk! Verkar som du har mycket just nu o du verkar trots att du är trött klara det jättebra. Glöm bara inte bort dig själv. Förstår att det är svårt att få tiden men glöm inte bort att ta hand om dig själv också. Tur att du har ridningen! Ta hand om dig o kom ihåg att du är en stark mamma o kvinna som jag är så imponerad av! Massa kramar från Cicci & ett stort grattis i efterkott på din födelsedag!!! ❤
Åh. Jag blir så glad och tacksam för dina ord. Känner mig så jäkla ensam i det här.
RaderaMånga kramar
Säger precis som ovanstående. Ganska säker på att det hör till åldern. Henning började också med sina utbrott kring 1,5 år och har dem fortfarande men inte riktigt lika ofta nu. När Henning får sina utbrott är det svårt att nå honom, oftast blir det till och med värre när man försöker lugna. När det är som värst låter jag honom hållas till utbrottet är klart och sedan kramas vi och pratar efteråt. Och visst blir man otroligt frustrerad, arg och känner sig ganska kass som inte kan göra något och inte ens förstår alla gånger varför det blir som det blir. Men vi är bara människor, och vi kan inte läsa tankar. Skulle tro att det förhoppningsvis blir lättare när språket kommer mer. Ibland känns det som att allt är en fight och att det är vredesutbrott hela tiden vilket är supertråkigt. Men man kan bara göra sitt bästa. Tror inte att någon är en perfekt förälder hur gärna man än vill, trots att det kanske ser ut så utåt om man jämför sig med andra.
SvaraRaderaSå FÖRSÖK att sänka dina krav. Du kämpar som tusan, du finns alltid där och gör allt du kan. Självklart känner man ilska och frustration ibland, annars vore det konstigt. Du är grym och dina barn är så lyckligt lottade som har dig! Kom ihåg det.
Hoppas vi får tillfälle att ses snart. Hade du fullt upp i helgen förresten? Annars kanske jag och Henning kan komma förbi? Mannen är på jobbresa hela helgen så Henning och jag är ensamma hemma.
Stor styrkekram från mig!!
Så är det här med. Det blir bra värre om jag försöker. Fasiken vad jobbigt det är. :(
RaderaVill gärna träffas i helgen!
Kramar
Jag har följt din blogg länge. Långt innan Henning blev till. Jag har varit ivf-svängen jag med.
RaderaI slutet av förra året födde jag en liten pojke här och ve inte så aktiv inne i bloggarna och där tappade jag dig! Slutade du blogga eller bytte blogg eller vad hände?
Jag saknar dina uppdateringar!
Jag håller med dig, man undrar hur alla småbarnsföräldrar orkar. Inklusive en själv. Det är ju universums mysterium att alla föräldrar i världen i alla tider har tagit sig igenom dessa helvetesperioder med småbarn och, i de flesta fall?, kommit ut på andra sidan som människa igen. Nu är det nya utmaningar som småbarnsförälder för er, tänker jag. Allt kånkande och släpande på små bebisar som inte kan ta sig för något själva är över. Nu ska tvillingarna utveckla sin egen person och bli alltmer självständiga. Det är en jobbig period både för barn och förälder. Min erfarenhet från mina barn är att såna här utbrott blir färre ju mer språket utvecklas. Kan barnet uttrycka något om vad som är fel så är det lättare att förstå varandra. Ibland vet barnet inte själv vad det vill. De vet heller inte vad som är fel. De upplever bara ett inre kaos och stridigheter. Det kan ha med trötthet eller hunger att göra, förkylning eller något annat i kroppen som känns "fel", eller så bara blir det så här. Du är en fantastisk mamma, och jag gillar ditt raka, nakna sätt att visa och prata om småbarnslivet. Du blottar det som ALLA upplever, men som få vågar prata om. Du är modig tycker jag! Gå tillbaka och kika i din blogg på alla återkommande bra dagar/perioder. När man når botten och tycker att det är rent för jäkligt så brukar det vända. Plötsligt lättar en jobbig fas och man får lite andrum. Tills nästa jobbiga fas haha!! Sköt om dig! Kram Linda.
SvaraRaderaTack för dina fantastiska ord, det värmer mitt hjärta. Man känner sig så utlämnad och ensam. Önskar så jag hade nån att ventilera med. Känner mig urkass som förälder. :(.
RaderaKram
Lite sent kanske men varför inte använda lite teckenspråk som stöd? Finns en app där du kan lära dig lite enkla saker och använda till Alfred innan språket kommit på plats. Då kanske han kan meddela om det är hunger, trötthet eller något annat… bara en tanke! Kram
SvaraRaderaKära Cecilia du är inte dålig som förälder på något sätt. Den som inte tappar hatten nån gång med barnen tror jag inte existerar! Du har inte obegränsat med ork och energi. Vi tycker det är tufft med en, jag förstår att två i samma ålder måste vara skittufft!!
SvaraRaderaMen håll ut. Du har överlevt allt hittills och så även detta! Så småningom går det över <3
Kram JVJK
Jag vet inte om det är någon tröst, men de där utbrotten låter rätt typiska för en 1,5-åring. Frustrationen över att inte kunna göra sig förstådd i kombon med en känsla av att klara sig mer själv är nog en bidragande faktor... Vet inte hur många gånger jag släpat skrikande barn från lekplatsen.
SvaraRaderaNär mina barn var 4,5 år och 1,5 år gick jag och pratade med en psykolog för jag kämpade så oerhört mycket med mitt äldsta barns humör. Hon kunde bli helt rabiat vissa morgnar för att hon hade fel färg på strumporna (eller vad det nu kunde vara). Nu är hon sex år och kan fortfarande bli sådär tokarg stundtals.
Tyckte det var skönt att prata med psykologen även om hon mest bekräftade det jag redan visste och inte kom med så många handfasta råd. Så mitt råd är att prata trotsbeteende med en expert för att få lite stöd i vardagen (kanske framförallt om något år-även om det kanske inte behöver bli lika jobbigt sen).
Styrkekram! Här kommer utbrotten mest hemma o då funkar det ofta med napp, snutte o kramar. Tror inte på timeout o att behöva säga förlåt - utbrotten är nog jobbigast för barnen själva som upplever en enorm frustration de inte själva kan förklara eller sätta ord på
SvaraRaderaDet låter som att du har en tuff bakgrund och då blir säkert dessa situationer tuffare för dig att hantera. Du kanske inte fick den guidning bland dina känslor av föräldrarna som du skulle ha behövt som barn? (Jag är i en liknande situation själv med psykisk sjuk pappa) och mitt knep är att lyssna på barnterapeuter, som t.ex. Knattetimmen https://sverigesradio.se/sida/avsnitt?programid=3351 . De är BÄST! De förklarar varför 1,5 åringen skriker och har utbrott och man får veta att det hör till deras utveckling och är nödvändigt, samt hur man bäst agerar. Hoppas du hittar ett sätt att hantera utbrotten som känns OK. Sedan kommer de nog alltid vara jobbiga för både förälder och barn. Men jag känner att jag mår bättre när jag vet att jag inte gör något fel. "Allt är som det ska vara" typ. Stor kram /E
SvaraRadera