Stress, uppsägning och sömn

Den fina tiden är för tillfället över, hela veckan har ALLT gått käpprätt åt skogen. Småsaker som blir enormt starta när en har mens. Ens humör är inte riktigt att leka med. Men vi tar det från början.

På måndagen skulle vi fått vår matkasse. Men ingen matkasse kom. Den lådan med vår mat fanns helt enkelt inte med.

Målaren kommer och börjar med Alfreds rum som får flytta in till Klara igen

På Tisdagen väcker barnen varandra alldeles för tidigt och smärre kaos utbryter. Sen kommer jag rusandes till dagis, jag tar alltid ett barn i taget. (4 månaders test av olika varianter så är det denna som är bäst.) Men där fanns ingen, dvs inga möbler, personal eller barn. Efter att ha galopperat runt så hittade jag dem på en annan avdelning. Dvs okända barn och okänd personal, men en av vår personal i alla fall. De slår ju samman alla barn på morgonen för att sedan ett visst klockslag gå över till sina avdelningar.

I alla fall fick jag lämna stackars Klara där för att springa och hämta Alfred som blev alldeles förskräckt. när vi kom in på avdelningen. Det där med massa nya barn och personal är ju inte riktigt hans grej. Men han gick i alla fall in till vår personal vars knä redan var fullt. Det fanns ju inte heller någonstans att lämna kläderna eftersom det inte är vår avdelning.
De ska bygga om men den skulle inte börja förrän idag.

Så med hjärtat söndertrasat så for jag iväg till jobbet. Väl där på ett möte tappar jag telefonen i golvet och hela glaset spricker. HELA! Telefonen fungerar i alla fall men jag skär mig i fingrarna varje gång jag ska göra nåt.

När jag hämtar barnen blir jag alldeles förskräckt. De ska vara i en lekhall som är rätt liten. 16 barn och 3 personal. Ljudnivån är otrolig. Rörigt. Det visar sig i stökiga och oroliga barn när vi kommer hem. Och på nätterna.

Matkassen kommer på kvällen men utan recept. Men suck.

Onsdagen åker maken i väg med min telefon och får den lagad! Många kollegor på jobbet är sjuka och det är väldigt mycket att göra. väldigt!

Torsdagen får jag som på onsdagen jogga fram och tillbaka mellan avdelningarna för att lämna barnen på ett ställe och kläderna på ett annat.  Barnen är rejält stökiga.

Kollega nr 5 säger upp sig.

*****
Det är väl egentligen det som inlägget skulle handla om. För jag vet inte vad jag ska göra. Jag jobbar på ett rätt rörigt ställe med ombytlig personal. Men oxå roligt, man gör verkligen en insats och jag trivs med mina nuvarande uppgifter.

Vi är ca 15 st för närvarande. 6 har sagt upp sig (några har redan slutat), 2 är gravida och sjukskrivna 3 jobbar deltid och resten är väl på väg dem oxå. INGEN ny personal är antågande. INGEN.

Alltså vad ska jag göra? Jag bara inte inte orkar jaga nytt jobb, börja pendla, låta barnen vara ännu längre på dagis. Men ha det så här och byta arbetskamrater varje vecka, chefer som är totalt bakom flötet, en onormal arbetsbelastning.

Blev så ledsen. Nu är jag den enda som jobbat där mer än 3 år (förutom min närmsta kollega men hon har varit föräldraledig), resten har väl typ varit där några månader.

Jag kan nog tänka mig vilken bransch som helst. Vilken som helst. Men nu har jag målat in mig i ett hörn för jag har inte jobbat med mitt yrke på flera år och detta jag jobbar med nu är inte samma utbildning om de andra.

Så nu sover jag urkasst, känner mig stressad och mkt trött.

Alfreds rum klart!