Grattis lm, jobbig dag och bra dag.
I måndags hade jag och Klara några timmars egentid tillsammans. Så mysigt att njuta av denna fina tjej, ha tid för bara henne och prata med alla kompisar på öppna förskolan. En väldigt mysig dag och Alfred hade en lika mysig dag med sin pappa på annat håll. Att ha ett barn är ju osannolikt enkelt, det är sån skillnad så det är nästan inte sant. Jag vet att jag sagt det förr men oj!
På tisdagen var nog den sämsta dagen vi haft på länge. När jag hämtade på förskolan så sov Klara och Alfred var som ett plåster som vanligt, han släpper inte greppet vilket är lite svårt när jag ska få på Klara kläder. I alla fall så vaknade Klara på fel sida. Minst sagt. Hon grät och skrek, grät till bilen, slog mig och vevade, skrek en hel timme hemma. Alfred synpatiskrek och likaså katten Robban. Pust, vilken cirkus.
Jag gissar hon var hungrig och trött. Men ändå. Direkt när lugnet lagt sig här hemma ändrade jag barnens schema till att hämta efter mellis fr.o.m. måndag. Då kanske de fått nått i magen, är lite mindre nyvakna och jag slipper stressen och kaoset. Så nu ska jag bara fixa denna veckan med förståndet i behåll. Naturligtvis så gick hämtningen galant idag, den bästa hittills.
Apropå denna vecka så ska maken på DM i dart på lördag och jag ska vara själv 13-24. Härligt! Not. Tänk att det är så slitsamt att jag inte ens ser fram emot att vara med mina barn. Hur knasigt är inte det? Men allt är en kamp just nu, klä på kläder, äta, de slåss och härjar.
Så jag bjöd hit min tvillingkompis som oxå är själv, hennes tvillingar är 8 mån och så har hon en 2-åring. Så nu blir det verkligen livat här hemma. Haha;)
Jag funderar mer o mer på att kontakta sjukvården. Eller vem som helst. Jag känner mig liksom inte glad längre, jag har tappat gnistan jag hade. Jag sover dåligt. Kanske det är vardag för småbarnsföräldrar? Inte vet jag. Och hur börjar man ett sånt telefonsamtal? Hej, jag är hängig och sliten. Hjälp?
Grattis fina Lm till ditt plus! Äntligen!
Tack fina!
SvaraRaderaKram!
Du ska absolut kontakta vården! Ring vårdcentralen och säg att du mår dåligt och misstänker själv en depression. Jag fick en förlossningsdepression och fick snabb och fantastisk hjälp. Vad hade du gjort om du brutit benet? Detta är samma sak, bara att det inte syns. Jag lovar dig, på vårdcentralen är de vana med detta, de finns där för dig. Och det är absolut inget konstigt med psykisk ohälsa. Ta hand om dig själv, för din egen skull och för dina barns skull. Stor kram och lycka till!
SvaraRaderaJag ska ringa nästa vecka. Du har Alldeles rätt.
RaderaKram
Jag upplevde själv att den jobbigaste tiden är mellan 1-2 år. Mycket trots, starka viljor men tyckte det blev betydligt enklare vid 3 då barnen leker mycket själva , kan kommunicera och berätta vad som felas. .... det blir bättre. kramar
SvaraRaderaPrecis så är det. Hoppas det blir bättre.
RaderaKram
Jag har också tappat lusten. Jag har en dotter på snart 3 och hon är som ett plåster när hon är hemma och pappan puttar hon bort- jag tycker inte om dig, säger hon till honom. Han blir ledsen, jag går i atomer och alla är olyckliga. Och så får jag dåligt samvete för att jag inte orkar, för att jag skäller på henne och blir avig. Beter mig själv som 3 år. Jag känner mig väldigt ensam, då jag känner att jag får göra allt. Mannen går undan och låter mig göra allt. Jag har sagt ifrån flera gånger att jag inte vill ta allt ansvar, men det går liksom inte hem... och när dottern då är så mammig också, viker han sig helt och blir "sårad" istället- vem är 3-åring då? Vi beter oss alla som 3 åringar i denna familj och jag har som sagt tappat lusten nu... leka själv? Pyttsan... jag får inte en sekund själv så länge hon är vaken..... jag längtar tills hon kan sysselsätta sig själv eller att jag åtminstone inte ska gå omkring och ha dåligt samvete för att jag måste göra annat ibland och hon är med sin pappa... hon måste kunna vara med honom utan att det ska vara en problem! Vilket det inte är om jag inte är där... men så fort jag är där, så går det inte.... :-(
SvaraRaderaAnna....
Åh vad jag känner för dig. Så himla jobbigt och slitsamt. Har du en bra kommun som du kan få hjälp med?
RaderaTycker pluppen o mamman ger bra råd. Följ dem :)
Kramar
Åh, kram till dig också Anna. Min lilla plupp är bara 1 år än så länge så jag har inte upplevt detta (ännu?). Jag ville bara tipsa om att det finns hjälp att få. Jag har en bekant som jobbar på BUP i staden vi bor. Hon är beteendevetare och jobbar bara med familjer som av någon anledning har det svårt i samspelet med varandra. Utifrån vad hon berättar är det många som upplever dessa problem men få som söker hjälp (eller inte vet om att hjälp finns). Hon jobbar med alla i familjen, med att ändra tankebanor och olika övningar för samspel inom familjen och det ger resultat! Så mitt råd är att fråga efter hjälp och stöttning, kanske via bvc? Och skäms absolut inte, var stolt över att du tar tag i problemen och jobbar för din familjs välbefinnande. Kram till dig och till alla andra som har det tufft, vi måste stötta varandra!
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaÅh jag känner så igen m7g... min 2-åring driver mig till vansinne! Går redan hos terapeut av andra anledningar men ska ringa bup för rådgivning. Hon är väldigt aktiv och vet precis hur hon ska gå mig på nerverna, jag bara skriker på henne hela tiden och har noll tålamod.Jag hoppas verkligen hon får sina tidigaste minnen från 3 års ålder, hjälp, känns som om man ger henne världens sämsta barndom... /J
SvaraRaderaÅh gode Gud. Hur överlever man?
RaderaBra att du ringer o ber om hjälp. Berätta gärna sen hur det gick.