Att ha ett barn o knöl på knät

I måndags så skulle Alfred till läkaren så maken var hemma och tog med honom dit. Jag och klara gick till öppna förskolan själva och hade en magisk dag alldeles för oss själva. Att endast ha ett barn med sig är verkligen "egentid" och helt underbart att bara få vara tillsammans bara vi. Så mkt tid vi hade att leka, fika och prata med alla andra. Jag tro Klara njöt lika mkt som jag.

Alfred verkar vara inne i någon faaaas just nu och jag blir alldeles matt. Han bara slänger sig på golvet och ligger och ylar. Jag förstår inte alls vad han vill och inget jag gör hjälper. Det är förmodligen frustration men över vad är en gåta. Att trösta hjälper absolut inte, då blir det bara värre. Jag gör det ändå för att visa att jag är där. 

Klara är fortfarande inne i separationsångest och bryter i hop till ett gråtande litet asplöv om jag lämnar hennes sida. På öppna är hon tvärtom och drar i väg i full fart från mig. 

Maten är oxå som en cirkus, båda spottar, kastar mat och vägrar att äta. Nästan varje måltid. Det är så jag får gråa hår. De vägrar just nu ätit den mesta av den hemlagade maten. De bara spottar ut den, även den de gillat förut. De får äta själva och så stödmatar jag.  

Mycket blåmärken är det oxå, idag lyckades klara få fläskläpp och jag en ned blodad tröja och Alfred diverse blåmärken. 

Jag har haft ont i knät ett tag och i går när jag kikade på knät så upptäckte jag två stora knölar under knäskålen.  Wtf! Kanske det är skurarknän eller nån inflammation. Men snyggt är det inte. Det är väl efter allt krypande på knäna under 1 års tid. 

I helgen kommer syster och syskonbarn. Roligt då det var länge sen de var här.