Helt värdelös, ångest och kärlek till maken

juni 04, 2015

Jag måste erkänna att tiden inte räcker till. På dagarna går allt i 180, det är lite som att ha fotbollshuliganer hemma, hela supporterligan. De röjer och har sönder lika mycket.

Mycket av mitt språk på dagarna består av Nej, ajaj, inte göra si/så och en massa andra nyttiga uttryck. Det gör att mina jobbdagar blir lite problematiska för jag har glömt hur man pratar på ett korrekt sätt :) Sätta samman meningar tex är inte det lättaste.

Denna vecka har även katten Robban varit överaktiv, han får jag rädda 100 ggr i minuten från barnens framfart. Låter jag honom vara så blir det gråt och tårar från alla håll, det är bara att konstatera att han inte har vett nog att hålla sig borta..

I övrigt har det mest varit bajs och sår, stackars Alfred bajsar oavbrutet och området runt om har blivit bättre, men det är några fläckar som ser riktigt otäcka ut. Jag har på ett kilo med inotyol och varvar med weledas. Men åh, så synd det är om honom.

Hela hans dagar går i övrigt åt att stå och stå, busa med Klara och äta. De gör så mycket hyss tillsammans och är alltid på samma kvadratmilimeter. De tar varandras nappar och leksaker, dunkar huvudet i allt, trillar på varandra och golvet, pillar och äter på allt.

****
Ni minns väl att jag berättade att pappa skulle komma? Han vill fortfarande komma och jag blir så stressad över det. Han är så sur och otrevlig och jag vet faktiskt inte varför han vill komma. Han tycker inte om barn, de låter, är ouppfostrade och är i vägen. Han gillar verkligen inte barn, eller andra människor heller för den delen.

Dessutom kommer han vara rätt packad. Men han är sån som kan dricka mycket men det märks knappt. Men jag märker.

Han är även sån som köper 3 dagars gamla munkar på Ica, delar på dem och bjuder på och tycker det är fest. Sen tar han med fikat som blev över hem igen. Det är såååå sant och kanske berättar en liten del av hans personlighet.

Jag får sån ångest, får svårt att sova och stressar upp mig fast jag vet att det kanske blir bra ändå.

****
När kommer kärleken tillbaka? NÄR? 10 månader har gått och jag blir så stressad. Min man är det finaste som finns, han är snäll och omtänksam och tar så väl hand om barn och mig.

Men det är inte som förr. Jag har fortfarande så svårt med närhet. Det går bara inte och jag får så dåligt samvete för han behöver ju kärlek han med.

Men jag känner mig uttömd. Tjock och plufsig. Har massor i huvudet och kan varken ge eller ta kärlek.

NÄR?

Här är Klara på ena sidan och skickar ut leksaker till katterna. Greta sitter på andra sidan och vill in :)

Kommentarer

Anonym4 juni 2015 kl. 17:05
En liten undran, varför träffar du din pappa? Har själv sagt upp kontakten med min då han uppträtt olämpligt inför mina barn samt gett mig ångest hela min uppväxt.
SvaraRadera
Svar
Cecilia4 juni 2015 kl. 18:24
Det vet jag inte. Det kan jag faktiskt inte svara på.
SvaraRadera
Svar
Anonym4 juni 2015 kl. 19:26
För mig kom vändpunkten när jag insåg att mina barn även uppfattade att de destruktiva dragen. Jag kände med hela kroppen att jag inte ville utsätta dem för ett uns av det jag fått utstå...
Men det är inte enkelt att "göra slut" med sina föräldrar o har fått hjälp av psykolog att hantera det. Kram till dig
SvaraRadera
Svar
Anonym4 juni 2015 kl. 20:22
finns det nåt sätt att träffas där du slipper eller minskar de negativa konsekvenserna av din pappas beteende? Att träffas och göra en aktivitet kan vara ett sätt att träffas men minska den sociala biten..
Gällande maken så kan jag bara säga att det tog ett år för oss innan det vände och två år innan vi hittade tillbaka till varandra.. Jag vet inte om vi egentligen ens tyckte om varandra som personer de åren vi mer var rumskompisar.. Men det var värt att hålla ut för nu är kärleken tillbaka.
SvaraRadera
Svar
Unknown4 juni 2015 kl. 21:05
Hur lång tid kommer det att ta innan Klara försöker krypa igenom kattluckan tro.....

Råd när det gäller din pappa.... det är svårt med relationer till föräldrarna, speciellt när det finns ett bagage med där... jag och pappa hade ett laddat och dåligt förhållande, där allt jag gjorde var fel.... jag skrev ett långt brev, trodde aldrig han skulle höra av sig igen men det gjorde han men vi umgick då på mina villkor, nu när han är död är jag glad att vi hann hitta tillbaks....

När det gäller din man... tycker jag du är väldigt hård mot dig själv, du ska vara mamma, sköta markservice, ta hand om huliganerna, tre katter, din man, jobba... att du orkar.... sedan har du din GAD, sömnsvårigheter... nu var du iväg i helgen och unna dig lite själv säkert med en hel del press på dig själv....Tror att er kärlek kommer att komma tillbaka så småningom men låt det få ta tid, efter 12 års kämpande för att få barn så är ni nu föräldrar och ska komma in i de rutiner, ni har sedan dubbelt upp av dem oxå....

P.s du har väl inte glömt bort att ta tag i din KBT igen ? ;-)

Massa kramar
SvaraRadera
Svar
TyckOmMig4 juni 2015 kl. 22:25
Angående röda rumpor fick jag rådet Borago till min ena tvillingflicka då hon var kass av alla bajsblöjor i samband med tänderna och sim Sala bim det fungerar faktiskt!
Relationen med sina föräldrar-jag har för länge sedan sagt upp min bekantskap med min mor det gav ingenting mer än sorg och man väljer inte sina föräldrar och måste inte älska dom...
SvaraRadera
Svar
Karin5 juni 2015 kl. 08:15
Åh du verkar så snäll och fin. I mina öron låter det som om att din pappa borde uteslutas ur ditt liv och att du skulle må bättre då...? Säkert nästintill omöjligt att göra en sådan sak men du, kan du göra det för barnens skull? Jag tänker att barn känner av allt möjligt redan tidigt.. Kanske känns det lättare att stå upp för dem och låta dem slippa en del av de du känt och varit med om, än att göra det för din skull?

Jag menar inte att lägga ännu mer press på dig nu. Lätt för mig att säga ditten och datten om ditt liv. Du gör så gott du kan!

Stor kram
SvaraRadera
Svar