Skilsmässa?

Den sämsta födelsedagen ever, det är i klass med dem icke födelsedagarna som barn. Jag är så besviken på maken, så ledsen hur allt blivit. Jag åt ingen tårta, ingen middag. Ingenting. (hej offerkofta)

Så i gå försökte jag prata med maken hur jag upplevt allt sista tiden, hur jag upplever livet med honom. Att jag mår dåligt över den han och jag förvandlats till. Samma sak som jag sagt för några veckor sen, och innan det. Och inget förändrats.

Sen sa jag det; jag vill skiljas. Eller i alla fall separera. För om vi fortsätter så här kommer jag att hata honom.

Just nu ångrar jag så att vi skaffade barn, hela det liv jag kände till, kände mig trygg med och den självkänsla jag byggt upp är helt raserad. Jag är nu något jag hatar, jag tycker inte om min man eller mina katter. Jag har förändrats till nåt jag försökt och undvikit i hela mitt liv- en sämre människa.

Jag vet att sömnbrist och första året med barn ät slitsamt. Men det hjälper inte mig nu.

Vi ska till BVC i veckan, då ska jag fråga om psykologkontakt.

****
Ok, lite var bra med dagen. Grannarna som kom med blommor och fina presenter. Och i dag är det ridning.

I dag måste det bli en bättre dag.

Kommentarer

  1. Kram! Men testa parterapi först. Och hyr in barnvakt till barnen under tiden. Dyrt men värt ett försök. Lycka till!

    SvaraRadera
  2. Underbara go du, DU ÄR INTE en sämre människa nu än tidigare. Just nu känns det så och den känslan kan jag inte ändra på. Men jag skulle ha blivit mer förvånad om du inte kände nåt.

    Alltså ni kämpade i 13 år för att bli föräldrar samtidigt som ni hade ert liv med jobb , självständighet mm när ni så äntligen lyckades så slutade det med en änglason. Direkt efter nästan så försökte ni igen och för 7 månader sedan fick ni två underbara barn. En tumultstart på Neo. Ni kommer hem.

    Det ni längtat efter i 13 år nu ska allt väl vara guld och gröna skogar ... Cissi du har ditt bagage i ryggsäcken, du har din GAD. Från att ha jobbat och varit två med 3 katter som fungerat som ert allt. Nu ska du vara hemma nästan dygnet runt, du ska trots ditt bagage, din GAD och sömnbrist fixa två barn, 3 katter, hemmet och serva din man.... Hallå eller är det konstigt att du känner som du känner??

    Några funderingar :
    Kan du åka bort själv till tex kompisen i Dalarna och bara vara utan alla krav?

    Du måste få hjälp, både samtalsterapi men även avlastning.

    Du måste få börja sova och det nu, kan du fåvsömntabletter? Jag funderar lite, med tanke på bagaget , GAD ... Kan du ha deabbats av förlossningsdepression ? Du skulle behöva bli sjukskriven och mannen hemma på heltid .

    Älskade vän, nu måste du lova mig att du inte bara fundera på att Prata med BVC, du måste göra det. Berätta hur du mår, känner, din sömnbrist , ditt bagage. Kan du lova det?

    Behöver du prata så har du min mail och tfnnr. Du måste få hjälp och det nu!!!

    Det blir en bättre dag idag !!!

    Massa kramar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för din insiktsfulla och fina kommentar.

      Jag har ju förra gången berättat men hon verkar inte höra. Eller så kanske jag inte är tydlig nog?

      Har googlar det, det stämmer och inte stämmer. Inte vet jag, kanske jag är bara sliten?

      Många kramar.

      Radera
  3. Håller med föregående skribent. Låter som hjälp utifrån är en bra idé, både för dig och maken. Och sömnen är ju livsviktig, du måste få ordning på den.

    Och så är jag ganska säker på att du inte blivit en sämre människa. Självkänsla och självförtroende, ork och tålamod kan tryta, men det gör dig ju inte sämre på något vis. Du kämpar och gör allt du kan för din familj och det är gott nog. Men man måste ju lyssna och kommunicera med varann från båda håll. Om mannen vill fortsätta leva tillsammans som familj så får han se till att följa med på parterapi. Tycker inte han skylla att han inte är bra på att prata känslor etc. Det är ju därför man söker hjälp tillsammans och LÄR sig. Hade ni varit bra på att prata med varandra så hade ni ju inte haft några problem. Jag tror att kommunikation och empati är nyckeln till ett bra förhållande, det är i alla fall min erfarenhet. Mannen och jag har vid ett tillfälle för flera år sedan separerat och när vi var ifrån varandra (inte under samma tak) började vi helt plötsligt lyssna på varann på ett annat sätt. Vi förstod bägge två hur viktigt det var och vad som förstört för oss innan.

    Hoppas det löser sig för er eller att ni kommer fram till något bra.

    Styrkekram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det gör det nog, vi har bara en extrem svacka tror jag. Hoppas jag.

      Bra skrivet. Man ska lära sig o prata. Det ska jag säga till honom.

      Kram

      Radera
  4. Åh så klokt Ugglan skriver ovan. Såklart du inte är en hemsk eller sämre människa. Ta hjälp till allt och försök hitta igen dig själv. Massor med kramar till dig och familjen från
    Lena och missarna.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fast det känns så. Kram tillbaka.

      Radera
  5. Man talar sällan om att män också kan drabbas av depressioner i direkt samband med förlossning. Lika många män som kvinnor drabbas. Kan din man vara en av dem?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kanske, han har det nog lika slitsamt med sig själv som jag.

      Radera
  6. Jag känner igen mig i nästan allt du skriver förutom att jag bara har ett barn. ville med skiljas och började skriva listor på allt som var mitt i hemmet. Kaos och gråt varje dag. Ångrar att jag inte sökte hjälp tidigare. Jag är ingen expert men tror att det man upplevt som barn sätter sig djupare än man tror och sedan när man själv fått barn kommer det fram minnesbilder från hur man själv hade det. Har man sen fått kämpa för att få barn så har man pressen att vara en perfekt förälder och sedan mår man dåligt när man dukar under av allt skrik. Tro mig det du har nu med ej så rörliga barn är rena semester mot vad som kommer med barn som springer och är överallt. Så be om barnpassning eller sjukskriv dig och mannen får ta över. Och försök ha överseende med hans sätt att klä på , mata osv inte är fel. Jag själv var på min man som en hök och tjata om allt som inte gjordes på mitt sätt men insåg att jag måste acceptera att det blir bra ändå. Kramar Lina

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad skönt att du skriver att jag inte är ensam. Jag är däremot inte på maken, han sköter barnen så fint och bra. På sitt sätt men lika bra.

      Vad fick du för hjälp?

      Kram

      Radera
  7. Jag citerar en vän till mig med småbarn och en man som gick in i väggen under förra året med en helt ohållbar situation som följd för henne. Hon höll på att explodera av ångest och skilsmässa var enda alternativet som hon såg det. Men hon skilde sig inte. Nu i efterhand när situationen har stabiliserat sig så säger hon "att det bästa och modigaste alternativet var att INTE skilja sig. Vi har en historia och en framtid tillsammans jag och min man men just då fanns bara nutid och den var fruktansvärd. Men jag var modig nog att inte skilja mig, och jag vet inte var den styrkan kommer ifrån än idag.", Hon har svårt att beskriva hur hon egentligen tänkte, allt från den tiden upplever hon som kaotiskt, hon såg inte att det var ett alternativ att stanna kvar i äktenskapet. Men ändå var det något som fick henne att hålla fast och göra just det - stanna. Idag inser hon att det var ett mycket tydligt alternativ som inte var sämre än att skiljas om man tänker på påfrestning och konsekvenser.
    Inget råd men kanske hjälp till synvända. Hur man kan tänka. Hoppas något för er får situationen att lösa upp sig på både kort och lång sikt. Kram Anette

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi måste hålla ihop. Så tycker jag men vissa dagar är bara för mkt...

      Men din vän har rätt.

      Kram

      Radera
  8. Men kära... längesedan jag läste, ännu längre sedan jag kommenterade. Vilken otroligt jobbig och ledsam situation du befinner dig i. Så svårt att ge råd (inte för att bett om några) när man inte ser och pratar med. Vill bara kasta ut tanken på parsamtal. Den är galen, den första tiden med barn. Men inget är för evigt. Om det nu är det som sliter er itu. Det blir lättare och lättare. De blir äldre en dag, har nytta av varandra, ni har nytta av att de har varandra. Men om det handlar om er och inte er nuvarande situation... Tror du han skulle kunna tänka sig att gå i parsamtal? Vi gjorde det för många år sedan och det kom fram så mycket i de samtalen som vi av någon anledning inte kunde säga till bara varandra just då. Du måste göra det du känner, det hjärtat säger. Jag önskar dig lycka till vilket beslut du än tar. Skickar så många kramar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror det handlar om vår situation. Om allt vad tvillingar innebär. Och att jag tror jag har lite svårt att växa in i rollen.

      Många kramar till dig med och jag tänker mkt på dig.

      Radera
  9. Åh, vad jag känner igen mig. Vi fick kämpa flera år innan vi med hjälp av IVF fick våran efterlängtade son.. men allt vändes uppochner och jag ville skilja mig några månader efter att han kommit, det är inte bara sömnbrist som spökar, det är hormoner, omställning från att vara två till fyra (i ert fall), jaa allt vänds uppochner när man får barn, långt ifrån guld och gröna skogar som jag hade fantiserat om! Idag är våran gosse 2 år och vi håller ihop, men det har varit tufft.. vi båda, som längtat sååå mycket efter barn har äntligen hittat tillbaka till varandra men det har tagit tid, jag hoppas att ni står ut och försöker kämpa er igenom denna småbarns tid för det kommer blir oftast bättre! Lycka till /Johanna

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Johanna! Vad skönt att du skriver så.
      mpnga kramar

      Radera
  10. Jag upplevde att jag tappade bort mig själv helt och hållet när vår dotter kom. Medans min mans liv gick på som vanligt, parallellt med mitt och dotterns upplevde jag. Han fortsatte träna som vanligt, träffa kompisar som vanligt, jobbad som vanligt och åkte på kurser som vanligt. Allt som jag innan tyckte var helt självklart var helt plötsligt något jag upplevde som att vi levde parallella liv. Det gjorde mig otroligt lättretad och upplevde att mannen hade ingen som helst förståelse för min vardag och "du är väl nöjd med att få gå till jobbet för att slippa kaoset". Men egentligen så var det nog min osäkerhet i mammarollen som tog över och jag la över det på min man. Inget blev riktigt som jag alls var förberedd på innan barnet kom för mig och jag kände att ingen hade det som jag.
    Men för min del kändes det bättre när jag började jobba igen.
    Vi gick faktiskt till en psykolog via BVC av helt andra skäl men då frågade hon oss om vi funderat på att vända på föräldraledigheten. Att min man gick hem tidigare än tänkt, ibland är det något som behövs för att underlätta för mamman. Vi hade redan från början planerat att jag skulle börja jobba efter nio månader så vi behövde inte ändra något men kanske skulle du ta nya jobbet (om de ringer) och så får din man var hemma på heltid. Sen kan du gå hem igen på mammaledighet efter 6 mån? Kanske inte heltid men ni kan dela på det. Borde va ok för din arbetsgivare också?
    Jag tror du behöver distans och hitta dig själv och mannen behöver vara hemma och känna av lite av den parallella världen (som du kanske upplevt).
    Och som alla redan sagt! Ta in en tredje oberoende person i samtalet så att ni kan prata ut. Men vänta med skilsmässan!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Precis så är det! Allt är som vanligt runt om medans det känns som jag lever ikaos

      Ska prata med mannen.

      Kram

      Radera
  11. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  12. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  13. Många har redan skrivit mycket kloka ord och bra förslag (orkar och hinner dock inte läsa alla, så jag lär säkert upprepa en del).

    Som du är inne på, säg ifrån på BVC! Vi har fått en psykolog som vi går till och har familjesamtal hos nu. Och då är vår lilla tjej med (eftersom det är via BVC är lokalerna även ananpassade för att vara där med barn - oavsett ålder). Vi har varit på två samtal hittills och jag känner att vi nu äntligen börjar närma oss varandra och mannen verkligen lyssnar och tar in vad jag säger.

    En annan sak, du kanske ska åka bort ett dygn och låta mannen få ta allt ansvar för barnen under det dygnet (om du vågar).

    Jag hoppas att ni lyckas hitta tillbaka till varandra igen. Men jag tror att du/ni gjort ungefär som jag/vi gjort under alla år av längtan/försök/förlusten av ert barn/graviditeten - pressat undan många tankar och känslor för att orka ta sig vidare och när sen målet är nått så brister det och allt det man innan pressat undan forsar nu fram.

    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi ska till Bvc på fredag så då ska jag prata med henne.

      Jag tror oxå så. Det är en salig röra i huvudet.
      Kram

      Radera
  14. Instämmer med alla kommentarer ovan, men vill poängtera Madeleines tanke om risken med parallella liv. Det är väldigt påfrestande att sitta ensam så mycket och tappa kontakten med så mycket av sitt vanliga liv. Jag har fått jobba aktivt (med min man) för att motverka ensamheten. Av det jag läst så verkar du (som jag) må bra av att få jobba, så byt plats så fort ni kan! Det kan nog även vara nyttigt för mannen att vara hemma på heltid ett tag för att förstå, när poletten trillat ner så kanske ni kan dela på tiden?! Och prata med en terapeut, det är guld värt! Kram'

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Som om det inte var nog

Prick del 2 (mystiska utslag)

Uppdatering