Tråkigt och BVC

Vi börjar med det tråkiga. Som ni vet har vi fina harar här som brukar sitta framför köksfönstret och äta fågelmat och sova i rabatten. Både vi och katterna älskar att kika på haren. De brukar vara två i bland och skutta runt här nere på ängarna. De har varit här i alla år, kanske inte samma men ändå.

Häromdagen hittade maken en av dem överkörd på vägen här uppe, nån hade kört på den och bara lämnat den på vägen. Fy bubblan. Så maken la in den i skogen och sen dess har vi inte haft några harspår på tomten. I 15 år har vi hållt i hop. Ajö lilla stampe.

****
Det var så himla roligt att jobba, jag fick göra allt möjligt roligt och träffa massa kollegor. Roligt! Men otroligt vad hjärndöd jag är, en uppgift som brukar ta en minut tar numer 10 minuter. Och inte kommer jag i håg hur jag ska göra. Hopplöst. Jag har ju lärt upp de flesta där och nu är det tvärtom, pinsamt värre.

****
Klara är verkligen på g nu, hon kryper nästan. Hon ställer sig på alla fyra och drar sig sedan fram, inom kort kommer även benen följa med. Hon tar sig fram rätt fort så nu gäller det verkligen att vara med. Sen snurrar hon som en kompass och griper tag i allt runt om kring sig.

Alfred rullar runt som en propeller i stället, han har noll koll var han landar så det blir en del blåmärken på det lilla huvudet.

Sen kräks och spottas det på våra stackars golv, så det blir som snigelspår över hela huset. Och trots jag städar en massa är de ändå full av damm och katthår, var kommer det i från?

De har verkligen roligt med varandra, ligger och pratar och tar i varandra. Skrattar när de ser varandra. Men sen tar Klara alla leksaker och det övergår till tårar och gråt i stället.

****
I dag är det BVC och vägning och mätning. Jag ska fråga om lite krämpor de har men mest av allt är jag nyfiken på hur mkt de gått upp nu när de äter så mkt mat.

Robban sitter och spanar