Arbetsdag och brandvarnare
Så var det dags att gå till jobbet strax, nu har jag piffat upp mig lite och ser någorlunda ut så jag kan visa mig offentligt.
Jag tycker det är skönt att gå och jobba, en dag är ganska lagom. Jag brukar mest längta hem till barnen hela dagen men att få använda hjärnan och prata med andra människor uppskattar jag.
Det är alltid något som väcker oss varje natt. I natt var det brandvarnaren som larmade kl 23.57. Men det brann inte och innan jag fattat vad det var så hade jag värsta hjärtklappningen. I desperat hopp att få tag i den så stod jag på sängen men tappade balansen och slog upp smalbenet på tvättkorgen.
****
Tvillingarna har varit gudomligt snälla och goa dessa dagar, vi skrattar sjunger, busar och myser. Jag har försöker vara när mycket och kramas. Som jag längtar efter att de ska kunna kramas tillbaka.
Maken har piggat på sig och känner sig förhoppningsvis redo för dagen. Jag försökte även prata med honom om vad som hänt, om parterapi och försöker verkligen nå fram till honom.
Men nej. Han säger bara att jag vet att han har svårt att prata. Det har han alltid haft. Han är som en mussla och visar sällan starkare känslor som ilska.
Jag sa även att det känns som jag är en teamledare här, som roddar allting och ska ha koll på allt. Jag tycker det är jobbigt och att jag känner mig så ensam i allt det här. Jag sa att jag säger elaka saker för att jag vill nå fram, det är ju som att prata med en vägg. Men hur jag än gjorde i går fick jag inget tillbaka.
Nu har jag i alla fall sagt vad jag känner. För 1000:e gången. Jag vet att han försöker, jag vet att han tycker han gör sitt bästa. Men för mig räcker det inte.
****
I går avlivades världens finaste häst. Det är hårt att vara ridskolehäst och kan man inte gå många dagar i veckan så avlivas man. Det gör mig ont i hjärtat och jag hoppades in i det sista att nån skulle köpa honom och han skulle bli lycklig pensionär. Han var den som lärde mig rida.
Vila i frid.
Jag tycker det är skönt att gå och jobba, en dag är ganska lagom. Jag brukar mest längta hem till barnen hela dagen men att få använda hjärnan och prata med andra människor uppskattar jag.
Det är alltid något som väcker oss varje natt. I natt var det brandvarnaren som larmade kl 23.57. Men det brann inte och innan jag fattat vad det var så hade jag värsta hjärtklappningen. I desperat hopp att få tag i den så stod jag på sängen men tappade balansen och slog upp smalbenet på tvättkorgen.
****
Tvillingarna har varit gudomligt snälla och goa dessa dagar, vi skrattar sjunger, busar och myser. Jag har försöker vara när mycket och kramas. Som jag längtar efter att de ska kunna kramas tillbaka.
Maken har piggat på sig och känner sig förhoppningsvis redo för dagen. Jag försökte även prata med honom om vad som hänt, om parterapi och försöker verkligen nå fram till honom.
Men nej. Han säger bara att jag vet att han har svårt att prata. Det har han alltid haft. Han är som en mussla och visar sällan starkare känslor som ilska.
Jag sa även att det känns som jag är en teamledare här, som roddar allting och ska ha koll på allt. Jag tycker det är jobbigt och att jag känner mig så ensam i allt det här. Jag sa att jag säger elaka saker för att jag vill nå fram, det är ju som att prata med en vägg. Men hur jag än gjorde i går fick jag inget tillbaka.
Nu har jag i alla fall sagt vad jag känner. För 1000:e gången. Jag vet att han försöker, jag vet att han tycker han gör sitt bästa. Men för mig räcker det inte.
****
I går avlivades världens finaste häst. Det är hårt att vara ridskolehäst och kan man inte gå många dagar i veckan så avlivas man. Det gör mig ont i hjärtat och jag hoppades in i det sista att nån skulle köpa honom och han skulle bli lycklig pensionär. Han var den som lärde mig rida.
Vila i frid.
 |
| Ärtpremiär |
Gah, jag förstår inte vuxna människor ibland, vad tror de händer på terapi, kommer de bli halshuggna där eller? Om partnern föreslår terapi har det gått långt, man gör vad man kan för att rädda relationen. Jag blir imponerad att min karl som har jättesvårt med känslor faktiskt följde med på terapi, visst, jag pratade mest, men jag tror det väckte lite nya tankar hos honom. Det blev ju bättre (tog dryga 1 år efter förlossning). Håll ut C... /Jackie
SvaraRaderaJag ska fråga igen, när allt har lugnat sig lite.
RaderaLäser här varje dag, men kommenterar sällan. Älskar din blogg, du skriver så ärligt. Hoppas du på något vis kan nå fram till din man. Terapi vore ju väldigt bra om han vill ge det en chans.. Hemma hos mig är det också jag som roddar det mesta. I perioder "sköter sig" maken rätt bra, men ibland hamnar vi i dåliga vanor och det blir så att jag får ta tag i "allt". Nu har vi tyvärr inte barn än, men hoppas verkligen vi kan komma på rätt spår här hemma så att vi kan kommunicera och hjälpas åt på ett bra sätt.. Om du bara bokar ett besök hos en terapeut och säger till honom att nu är det bokat och att han måste följa med..Skulle han följa med då? Fråga honom varför han inte vill ha hjälp av en terapeut att kommunicera bättre..
SvaraRaderaStor kram till dig!! //jz
Tack, vad gulligt skrivet.
RaderaJag ska fråga, alla säger ju att första året är så här och jag hoppas det ska lösa sig av sig självt...
Kram
Kram gällande mannen!
SvaraRaderaVad tyckte hon om ärtorna?
Klara var inte imponerad med Alfred sa mums, men han blev vansinnig när han inte fick upp dem. Och lite stora var de allt hälsar han :-)
Radera