Så slitsamt med barn
På dagarna är jag en duracellkanin som försöker få alla nöjda och glada. både fyrbenta och tvåbenta. När kvällen kommer så får jag alltid frossa innan jag ska gå och lägga mig, gissar att det är alla spänningar som släpper.
Men fy fan så slitsamt det är. Usch. Det är även fantastiskt och underbart, men fasiken så slitsamt. Som Nina skrev "det är detta som är föräldrarskap" Det tycker jag var bra sammanfattat och jag har faktiskt inte tänkt så..
Det är nästan ingen som skriver om slitet i alla bloggar, alla har det bara så mysigt och underbart. De bakar, fikar och pysslar.
Visst är det så oxå men inte ett ord om hur alla försöker få dagarna att gå runt. När vi är två hemma funkar det ju suveränt bra, oftast. Men då är vi i alla fall två, nu är jag själv.
I alla fall är jag så oerhört tacksam att ni skriver och delar med er, det är som ett ton sten lyfts från mina axlar. Tack för era kommentarer och mail, tack!
****
Gårdagen gick okey, en långpromenad för att underhålla min hälsporre. Leka med katterna minsta paus, hänga tvätt, försöka få nåt i magen men mestadels tillbringas på golvet lekandes med barnen. Jag sjunger så mkt på dagarna att jag börjar bli hes.
Alfred gnäller mest hela tiden, inte vet jag om det är tänder, men han har ju alltid varit gnällig. Sen får han några panikutbrott några gånger om dagen. Han är väldigt svår att få nöjd, om han inte äter dvs. Jag ser eller känner inga tänder, men det kanske man inte gör nu? Det gör jag inte på Klara heller men läkaren sa att det var tänder på g, å andra sidan hittade hon ju ett blåsljud som inte fanns förr så jag vet inte vad jag ska tro. Men det gnälls, dreglas och tuggas.
Klara verkar fixat tungbandet okey och i går åt hon riktigt bra. Hon hade blodat ner nästet så det har jag försökt sanera och provade vanish för första gången. Sådär blev resultatet.
Jag tror katten Stiina har fått nån knäpp, jag vill gärna omplacera henne men maken säger nej. Hon är som ett plåster hela tiden och var jag än vänder mig så är hon där, det är nästan som dockan chucky i den där skräckfilmen. Hon är så sällskapssjuk och vill leka och mysa HELA tiden och jag har fan inte tid. Hon är ju världens goaste katt men det hjälper inte, hon stressar ihjäl mig.
Måtte det bli vår snart, då brukar katterna vara ute på altanen och roar sig själva. Nu är de understimulerade och uttråkade.
Nåja.
En lång dag i dag då maken kommer hem kl 17.30, jag tänkte gå på öppna förskolan men jag är så rädd för alla sjukdomar som cirkulerar nu. Jag får se hur jag gör.
Men fy fan så slitsamt det är. Usch. Det är även fantastiskt och underbart, men fasiken så slitsamt. Som Nina skrev "det är detta som är föräldrarskap" Det tycker jag var bra sammanfattat och jag har faktiskt inte tänkt så..
Det är nästan ingen som skriver om slitet i alla bloggar, alla har det bara så mysigt och underbart. De bakar, fikar och pysslar.
Visst är det så oxå men inte ett ord om hur alla försöker få dagarna att gå runt. När vi är två hemma funkar det ju suveränt bra, oftast. Men då är vi i alla fall två, nu är jag själv.
I alla fall är jag så oerhört tacksam att ni skriver och delar med er, det är som ett ton sten lyfts från mina axlar. Tack för era kommentarer och mail, tack!
****
Gårdagen gick okey, en långpromenad för att underhålla min hälsporre. Leka med katterna minsta paus, hänga tvätt, försöka få nåt i magen men mestadels tillbringas på golvet lekandes med barnen. Jag sjunger så mkt på dagarna att jag börjar bli hes.
Alfred gnäller mest hela tiden, inte vet jag om det är tänder, men han har ju alltid varit gnällig. Sen får han några panikutbrott några gånger om dagen. Han är väldigt svår att få nöjd, om han inte äter dvs. Jag ser eller känner inga tänder, men det kanske man inte gör nu? Det gör jag inte på Klara heller men läkaren sa att det var tänder på g, å andra sidan hittade hon ju ett blåsljud som inte fanns förr så jag vet inte vad jag ska tro. Men det gnälls, dreglas och tuggas.
Klara verkar fixat tungbandet okey och i går åt hon riktigt bra. Hon hade blodat ner nästet så det har jag försökt sanera och provade vanish för första gången. Sådär blev resultatet.
Jag tror katten Stiina har fått nån knäpp, jag vill gärna omplacera henne men maken säger nej. Hon är som ett plåster hela tiden och var jag än vänder mig så är hon där, det är nästan som dockan chucky i den där skräckfilmen. Hon är så sällskapssjuk och vill leka och mysa HELA tiden och jag har fan inte tid. Hon är ju världens goaste katt men det hjälper inte, hon stressar ihjäl mig.
Måtte det bli vår snart, då brukar katterna vara ute på altanen och roar sig själva. Nu är de understimulerade och uttråkade.
Nåja.
En lång dag i dag då maken kommer hem kl 17.30, jag tänkte gå på öppna förskolan men jag är så rädd för alla sjukdomar som cirkulerar nu. Jag får se hur jag gör.
Jag har skrivit detta till dig förr men jag skriver igen: jag tycker första halvåret var värst. Bråk m karln och en unge som bara skrek och åt. Sen, vid 6 mån ålder, blev det liinte bättre! Ungen blev mer kontaktbar och vardagen blev lättare. Vid 1 års ålder hände nåt igen! Ungen blev liite lättare och Karl accepterade äntligen att han är far på heltid (tjafset blev mindre och han började hjälpa till mer). Hur folk klarar tvillingar visar bara på supermannaprov, jag beundrar er! Jag är just nu gravid och mår pyton, och gnäller och skriker på min lilla 1,5åring alldeles för mycket, jag har noll tålamod. Men det är ju så, skitdagar vs bra dagar. Skaffa avlastning om det går, ut på bio bara du o karln. Och katten klarar sig, barnen kommer snart att älska katterna! /Jackie
SvaraRaderaJag har bara"bara" en. (Försöker desperat få en tvåa, men det vill sig inte : ( )
SvaraRaderaMen iallafall, för oss som par, var det första året riktigt kämpigt. Det är först nu, när vår är 2år, som vi har hittat tillbaka till varandra. Det är tufft i början.
Jag vill desperat ha ett litet syskon till vår kille, även om jag ibland inte vet hur vårt förhållande skulle klara det. En eloge till er som har två, till de som får tätt samt till ALLA som klarar småbarnsåren! :)
Jag är så jäkla glad att du skriver som du gör, att du inte visar upp den där ytan som många andra mammabloggar (mys och rosenröda vardagar). Jag är nybliven mamma till en liten plupp, fick en mindre depression och de där stora känslorna har inte infunnit sig ännu. Jag försöker få vardagarna att gå ihop och läser dagligen din blogg. Du är en stor inspirationskälla! Jag har läst ditt inlägg om kärleken till dina barn som inte fanns från början, framförallt kommentarerna till det inlägget hjälper mig mycket! Tack för att du är dig själv, fler borde ta efter! Kram och kämpa på!
SvaraRaderaDe här utbrotten man får tycker jag är hemska! När man blir en sån där riktigt dålig mamma som inte sprider små rosa elefanter omkring sig, utan rytande lejon.
SvaraRaderaJag är så glad att L inte bryr sig (såklart blir hon ledsen i stunden, eller hon är troligen förbannad redan innan därför kommer mina lejon också) och vi pussars å säger förlåt. Att hon nu är 21månader och säger f'låt hoppas jag är en bra grej...
Jag förstår också den här kluvna känslan med katterna. Jag var HELT förstörd i en vecka, sedan släppte det värsta. Nu när det nästan är en månad sedan hon flyttade känner jag det i ärlighetens namn bara som positivt. Jag mår bättre, hon trivs helt OK med hennes kattkompis, de hon bor hon tycker hon är supermysig (men inte när hon klöser på möblerna).
Om det var Stiina som skulle må bra av att bo som ensam katt, tycker jag att man faktiskt får fundera på det. Att du går och har dåligt samvete för henne är ju inte rätt heller!
Hon kanske kan provbo hemma hos någon bekant precis som Sallie?!
Kran
KraM
RaderaDu måste läsa världsbästa bloggen om föräldralivet: http://blogg.mama.nu/hormonerhemorrojder/
SvaraRaderaOsensurerat, ärligt och fantastiskt rolig läsning om hur vi inte är ensamma om kaos och att vilja sälja ungarna ibland.
Flytande galltvål är oslagbart som fläckborttagningsmedel. Naturligt men super-effektivt
SvaraRaderaNu är det väl iofs kört för denna gången, eftersom det redan är tvättat, men blodfläckar får jag alltid bort med kallt vatten. Lägger i blöt ett tag, ev byter vattten nån gång om det behövs och sen tvättar som vanligt. Det är viktigt att man först löser med kallt vatten, annars bränner man fast äggviteämnena i blodet.
SvaraRaderaDet är helt ok att bryta ihop och inte tycka att småbarnslivet är rosenskimrande, för det är det ju kanppast. Inte ens med min förste tyckte jag det och då var han ändå världens snällaste bäbis, där allt gick som på räls. Det insåg jag tyvärr inte förrän jag fick nr två som var tvärtom. Då ångrade jag att jag inte passat på att uppskatta det mer med storebror...
Tänk på att du gör ett makalöst jobb, varje dag! :D
Kramar Maggan
Hej! Jag har inte kommenterat hos dig förut, men jag har följt dig då och då sedan jag själv var gravid. Vi skulle ha haft nästan samtidigt, men dina kom ju tidigare :-) Jag har bara ett barn, men också tre katter, som inte hinns med så mycket nu, utan mest är en källa till irritation. Men jag tror det går över, och att barn och katter kommer att kunna både leka och gosa med varandra framöver. Det dåliga samvetet får man nog försöka leva med så länge, eller bara förtränga :-) Jag känner ofta att jag inte räcker till, och att det behövs två par händer för att ta hand om en bebis. Att du blir frustrerad när du ska ta hand om två bebisar med ett par händer är ju självklart, och inget du ska känna skuldkänslor för!
SvaraRadera