Att vara tvillingmamma och bloggens framtid

I fredags fyllde tvillingarna 7 veckor och den 12 september är det ett år sedan vi födde/miste vår änglason Isak.

Det känns så långt bort och ändå så nära. Jag tänker mycket på Isak och kommer aldrig att glömma, inte ni heller förmodar jag? Tänk att vi gick igenom allt det där och sitter idag med två små bebisar här hemma. 

Jag var och köpte blöjor i dag, det kändes så himla konstigt att stå där och se förvirrad ut. Det kändes som jag kommit fel eller gjorde nåt kriminellt. Så himla overkligt. 

Det är rätt slitsamt att vara tvillingförälder och matte åt tre katter, dessa två dagar har alla 5 hållit låda och härjat och i går så hade vi tre olika besökare här. Make var i väg och skjutsade pappa, handlade och gjorde massa ärenden så jag skötte barn och katter helt själv hela dan. Detta med kass sömn gör att jag inte längre är så smart, trevlig och tänkande människa längre.

Tänk att jag ska göra allt det där sen när han börjar jobba. Hur ska jag fixa det? Det går ju såklart med mycket kaffe och en släng av magkatarr. Jag kommer inte tveka en sekund att be kompisar och älskade grannar om hjälp.

Men jag oroar mig. Såklart.

****

Och pappa?

Ej nykter. Sa inte så mkt, hade inte ens något litet till sina barnbarn. Men vi fyllde honom med godsaker och hoppas han fick ut något av besöket. För det fick inte vi i alla fall.

****

I morgon ska vi till läkaren med Klara, först hade jag tänkt att åka själv eller fråga nån kompis om någon kunde med. Men så tvekar jag, jag vill nog ha maken med och då måste ju även lilla Alfred med och så blev det ett stort projekt helt plötsligt. För vi ska inte till vår kommun utan någon annanstans. 

Men alla jobbar och stackars maken får ju inte sova många timmar.

Jobbigt att jag inte litar på mig själv, eller Klara snarare. Tänk om hon skruvar upp sitt röstläge till max. Eller om det är en knäpp doktor? Nej, lite stöd vill jag ha med. Jag är inte så modig än med de små.

****

Jag velar lite hur jag ska göra med bloggen. Jag har ju inte så mkt att skriva varje dag, det känns som lite upprepning. Jag ser att det dalat lite på läsarsiffor även om jag fortfarande har väldigt många som läser. Jag får dåligt samvete att jag inte hinner skriva så mycket som jag vill. Och jag slarvar med innehållet, jag vill ju att ni ska få ut något av att läsa här. Det ska inte vara en blhaha blogg som det varit den senaste tiden, när jag väl börjat skriva är den nån som skriker eller kräks.

Jag tycker också det är tråkigt att inte kunna vara så öppen som jag vill, efter de senaste tidens kommentarer känner jag mig försiktigare. Jag är väldigt öppenspråkig i vanliga livet och vill att denna blogg ska vara det oxå. Jag tar ju illa vid mig vare sig jag vill eller inte. Jag tycker dock om olika åsikter, men inte elaka sådana.

 Jag vill kunna skriva om mat, amning, pumpning, föräldraskapet bra och dåliga sidor, om kompisar, familj och annat som figurerar i mitt huvud.. Om mig som mamma. Och maken som pappa. Utan att få en mammamobb efter mig.

Och så har vi tiden. Fasiken vad få timmar dygnet har. 

Det tål att kluras på. Kanske färre inlägg men mer mustiga sådana?