Att vara mamma?

Det blev en rejäl missuppfattning mellan mig och maken angående uppdelningen av sömntimmar i natt, vilket resulterade i 3 timmars sömn för mig och 7 timmar för honom och en rejält arg hustru. Jag tror jag surar fortfarande.

Bara jag tänker på det blir jag arg. Jag blir arg och irriterad så lätt nu för tiden, och ledsen. Jag satt och grät till idol häromkvällen. Fattar ni? Då är det illa, jag gråter ju inte ens på begravningar, då jag är uppfostrad att man inte får gråta. Då är man svag.

****
I alla fall så åkte jag till jobbet, det var inte så många där och de som var där hade ärendedragning. Det var som om jag inte lämnat stället, de negativa var negativa och de glada var glada. Några hängde inte ens med på lunch men de som gjorde det var desto gladare.

Vi pratade mest barn, neo och att jag blivit smal. Och lite arbete förstås. Chefen sa att jag får det att låta så besvärligt och krångligt, men det är ju tvärtom. Jag tror jag berättar vårt liv väldigt faktamässigt och metodiskt som här på bloggen. Kanske det uppfattas som negativt då? Jag måste nog tänka på hur jag säger saker, men oftast svarar jag spontant ur hjärtat. Som det känns just då.

De frågade i alla fall hur det var att vara mamma. Och ärligt talat kan jag inte svara på det. För jag vet inte hur det är, allt känns ju bara....Jag vet inte, jag kan inte sätta ord på vad jag känner och tycker.

Annorlunda.

Så känns det. Som om jag lever ett liv som inte är mitt. Att det är mitt jobb och få dessa barn nöjda och glada, men att jag är förälder, mamma och dessa barn är mina.

Nej, så känns det inte.

Alla säger att de är så förälskade i sina barn, rosa moln och lycka. Men det vet jag inte heller om jag är. Det känns som allt ska försvinna, i morgon när jag vaknar är allt som förut.

Det känns mest stort. Ansvarsfyllt. Lite läskigt. Stolthet. Skratt och glädje. Rädsla och oro.

Hur kände ni när ni fick era första barn?

****
I går satt jag och läste högt ur böckerna som jag fått av Boel när vi lagt dem för natten. Inte vet jag om barnen gillade det, men de var tysta och såg ut att lyssna. Katterna satt runt om mig och kikade.

Vilken syn vi måste varit.

Men jag måste nog skaffa fler böcker, för det var roligt att läsa saga.

****
Nu måste jag surfa lite på jollyroom, kika efter en ny bäddmadrass (har sååååå ont i ryggen) och en ny dammsugare.

Kan man träna mage och rygg nu? Få i gång alla muskler?

****
Min förädlapenning har kommit i gång. Tjohoo!

2 barn, en katt och en make

Kommentarer

  1. Vilken stil Robban har, men hur ligger han...

    Gnäll hur mycket du vill här....

    Kan du inte lägga dig och bara vara några timmar, låt mannen få sköta barnen....

    SvaraRadera
  2. Jag tror fortfarande inte jag förstått att jag är mamma...

    På något sätt förväntas kvinnor ofta vara extremt bebiskära och män mer barnkära. Själv tycker jag att det är bättre när de blir lite äldre och kanske är du också sådan?

    Kramar!

    SvaraRadera
  3. Första barnet kändes som ett projekt. Lite som du beskriver en uppgift att få nöjd, frisk och glad.
    Efter ca 3 månader vaknade jag upp och kände att projektet var min kärlek :)

    SvaraRadera
  4. Det tar tid att förstå. Kanske extra mycket när du har 2 för då " försvinner" man ju in ii allt som måste fixas. Lite extra verkligt blev det när jag stod på ICAs parkering o letade efter en Volvo med en barnstol i. Då var dottern 10 månader. Ibland kan jag, 6 år senare, känna det som lite overkligt
    Du är väldigt saklig på bloggen men det gillar jag

    SvaraRadera
  5. Erkänner att det var kärlek vid iaf andra ögonkastet.. :) Men jobbigt är det i början, trots att jag bara hade en och dessutom fick en hel del avlastning.
    Tror ju på nåt sätt det är det du behöver för att bara kunna slappna av och vara och känna, så synd det du berättat om dina föräldrar =/ Hur har de reagerat nu med barnen? Har ni någon kontakt?
    Hur som helst tror jag du kommer känna annorlunda när bebisarna blir äldre, då man liksom kan börja kommunicera :) Första leendet och så! I början är de ju som små kollin som man inte kan göra annat med än att sköta om, men sen blir det annorlunda och mer givande om man får säga så haha :) Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Inte mkt med pappa. Han bryr sig inte. Mamma ibland, hon bryr sig på sitt sätt.

      Radera
  6. Åh.. Vänta bara då du ser att de fångar dina ögon och det där första leendet kommer., Om inte förr, så då kommer du att känna det där ett rosabubblande som värmer hela magen och sen hela kroppen. För nog är du mamma och såklart att du älskar dina barn även om livet är lite inrutat just nu.
    Jag tycker inte att du är negativ när du skriver här. Men jag brukar inte tolka saker negativt även om bloggen skulle ha en rubrik som löd; GNÄLL! Du beskriver vardagen och jag skrattar när jag läser din blogg.

    Kramar i massor från Lena och missarna

    SvaraRadera
  7. Jag var så psykiskt och fysiskt utmattad av förlossningen så jag orkade inte känna efter vad jag tyckte om bebisen och min mammaroll. Efter 3v grät jag då jag kom på att ingen älskar min bebis, så då måste ju jag göra det! Efter ca 5-6 månader blev jag förälskad i min bebis, så det tar tid! Det tog väl så lång tid att lära känna henne och smälta att jag faktiskt är mamma - och jag älskar det! Känslorna kan dröja för vissa, särskilt för fäder, jag tror min karl knyter an till henne först nu, när hon är 14 mån.

    SvaraRadera
  8. När vi fick vår son kom såklart oxå frågan hur det känns att vara mamma. "Fantastiskt" svarade jag eftersom det är tydligen det man ska svara. I själva verket gick jag runt och nojade över det mesta och oroade mig för att jag inte kände tillräckligt och att anknytningen skulle bli helt fel. Jag hade jättesvårt att ta in att jag blivit mamma. I flera månader var jag övertygad om att alla andra var bättre på att trösta min son när han var ledsen än vad jag själv var.
    Bebistiden är verkligen ett speciellt kapitel. Så mycket tankar och känslor...

    SvaraRadera
  9. Jag är så avundsjuk på dig. 2 välskapta fina tvillingar. Men jag förstår dina känslor och jag tror dom är helt naturliga och normala. Förstå vilken skillnad på liv du har nu mot vad du haft hela livet. Låt det ta den tid det tar innan allt faller på plats. Ses gärna nån dag om du orkar och vill. Kram. Annette

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du är väldigt välkommen på fika! Dörren är öppen och du vet var vi bor! Kom o hälsa på!

      Kram

      Radera
  10. Jag kände precis likadant som du med min första. Det var så himla hårt arbete med strulande amning och vikt och allt. Min väg var inte lika svår som din, men ändå lång och full av längtan eftersom jag träffade min man ganska sent. Man hade kunnat förvänta sig att jag skulle drabbas av översvallande lycka direkt när hon kom, men det gjorde jag inte, jag var snarast lite avtrubbad utan att vara deprimerad. Kärleken till mitt sommarbarn snarare smög sig på, med höstmörkret och novemberregnet. Den är jättestark idag. Med nummer två var det nog lite mer omedelbar förälskelse (och för min man var det tvärtom) men det var ingen som helst rosa lycka eller bebisbubbla i början den gången, heller. Att ta hand om ett spädbarn är hårt arbete (och hur är det då inte med två!). Men de lär sig livet och det blir mycket lugnare redan efter några månader.

    SvaraRadera
  11. Jag hade längtat hela mitt liv efter barn. Bebisar var det bästa jag visste och jag hade en så klar bild av hur MYSIGT bebistiden skulle bli. Det blev precis tvärtom. Jag minns att jag satt hemma och undrade hur jag skulle göra för att kunna bli av med allt ansvar och krav. Jag ville bara få sova. Det var en mardröm med sömnbrist, kolik och ständiga bråk och skrik med maken.

    Men vet du. Det blev bättre. Vid två månaders ålder gick rullgardinen upp. Och plötsligt kom den där kärleken. Dom första leendena hjälpte kan jag säga. Och sen blev kärleken så stark att det var värt allt det där som var i början.

    Mina tips som BVC-läkare nu till föräldrar som är i den sitsen jag var är att be om hjälp. Det finns helt underbara BVC-psykologer som kan ge en en gnutta luft under vingarna. Det finns grannar, vänner, jobbarkompisar som inget hellre vill än att få gå en tur med en bebis i vagnen.

    Det är bara så att maken får bli en pysventil ibland. Man kan ju inte ta ut frustrationen på bebisen. Så får det va. Kärleken består ändå.

    All lycka till! Kärleken kommer. Och då får du allt hålla hårt i något för att inte flyga rakt upp i stjärnhimlen!

    Kramar

    SvaraRadera
  12. ps. Min svärmor sa en bra sak när jag sa att jag inte kände någon kärlek för min bebis. Hon sa "det finns ju ingen personlighet där än att älska". Det är ju bara en mat och bajsmaskin i början. Sen kommer det där leendet och man märker att bebisen faktiskt älskar en mer än något annat på jorden. Det är svårt att stå emot!

    SvaraRadera
  13. jag har läst din blogg länge, och jo, jag uppfattar dej som mest negativ, men ändå tror jag inte du är så negativ som det låter:) Man får klaga ibland, livet är inte alltid en dans på rosor, och jag tror det är som du säger, du är saklig och ärlig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det var tråkigt att höra, jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka mig för att inte vara det. För jag är verkligen ingen negativ person. Har västligt lätt till skratt.

      Möjligen pessimistisk. Men det är en annan sak.

      Radera
    2. Jag gillar att du är så ärlig! Och man får klaga! Det är därför din blogg är så bra

      Radera
  14. Jag tyckte inte kärlek och glädje var självklart heller, framförallt inte i början. Eftersom jag är så jäkla trött hela tiden är det ff inte helt enkelt alltid.

    Nu när saker går på rutin, mat och sovtider inte planeras utan ger sig själva osv känner jag att jag lättare kan njuta av honom. Han är så stor nu att utvecklingen syns jättemycket i hur han agerar med omvärlden - det är nu han börjar bli riktigt rolig <3

    De första månaderna ÄR jobbiga. Du har två och jag kan inte föreställa mig din vardag men jag vet att mina första månader var omvälvande.

    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tycker det knte är särskilt jobbigt. Men annorlunda och ovant. Overkligt.

      Sömnbristen däremot är en annan sak. Det är jobbig :(

      Kram

      Radera
  15. Som tvillingmamma förstår jag dig. Det ÄR kämpigt, hela första året är tufft. Andra året är skönare, men det är jobbigt det med. Tredje året börjar det verkligen lätta. Fjärde året är roligt! Femte året är ännu bättre. Sjätte året är helt underbart. Sjunde året är fantastiskt, vilken himla glädje!! Åttonde året väntar jag på :)

    SvaraRadera
  16. Jag har fått barn ett i taget, så jag vet inget om tvillingar. Men med första barnet kändes det märkligt. På sjukhuset tänkte jag många gånger att det var så konstigt att de släppte hem oss med barnet. Vi hade knappt träffat ett spädbarn förut, än mindre skött om ett :-). Men känslorna kom med tiden. I början är det mest det praktiska och det är så nytt.

    SvaraRadera
  17. Underbar bild med kisse inkrupen i filten!
    Kram Titti

    SvaraRadera
  18. Tack för alla era fina kommentarer.

    *puh*

    Känns skönt att ni delar med er!

    SvaraRadera
  19. Jag älskar ditt sätt att beskriva livet, sakligt eller negativt alla tolkar dessa ord på sitt eget sätt. Intressant fråga du ställde, jag kommer inte ihåg när jag blev förälskad i mina barn, det var så konstigt att man fick med dig en bebis hem o skulle klara av att ta hand om den själv, nu är de 13 o 12 år o jag är så kär i dem båda. Få se hur det kommer kännas med tvillingar, får man en favorit.... Ha en skön helg kram Emma

    SvaraRadera
  20. Jag blev inte "kär" i min bebis förrän efter flera månader - innan gjorde jag bara allt på "autopilot" liksom. Och jag hade ingen förlossningsdepression eller sådant - det var liksom bara för mycket med allt och det tog ett tag att lära sig "känna". Tips för magträning: kör appen mammamage - den är det enda du behöver för att komma igång! /Frida

    SvaraRadera
  21. Att bli mamma första gången är en enorm omställning. Det tar tid att landa i allt, alla nya rutiner och att, speciellt om man har väntat länge på att bli förälder och vägen dit varit lång, så kanske man har ännu svårare att fatta. Jag förstår precis hur du menar med hur du känner. Jag kände likadant.
    Men så landar man någon gång och inser att det faktiskt är sant, att man blev mamma till sist. Och då är det liksom ens allt! Den känsla jag har, att LÄTT kunna ge mitt liv för sonen, den trodde jag aldrig skulle finnas, men den finns och är helt självklar. Allt för honom, om det så innebär att jag själv skulle riskera livet, jag gör det utan tvekan.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Som om det inte var nog

Prick del 2 (mystiska utslag)

Uppdatering