Dag 2 som mamma
Vilken omtumlande dag det var i går. Vid 17 tiden fick jag nog och bad att då komma upp och duscha och dra kateter. Maken hade då varit nere på neo sen 15-tiden och jag visste ingenting av vad som hände.
Det är ju inte skönt att röra sig eller gå, men det är bättre att komma upp så fort som möjligt. Så efter en vinglig dusch och lite mat så blev jag nerskjutsad till neo i rullstol. Där på övervakningsrummet satt maken med världens minsta bebisar på sitt bröst.
Jag fick ta över Klara som var så liten, så liten. Hon kikade lite och gnydde. Då började jag gråta, sen tror jag att jag grät i säkert 1 timme. Det väldigt jobbigt att sitta med mitt snitt efter ett tag. Men skam den som ger sig
Maken skickades i väg för att äta, vi hade ju inte ätit på hela dan förutom en macka på födelsedagsbrickan vi fått på avdelningen.
Sen satt jag där till 20-tiden och maken kom tillbaka och satt till 22-tiden. När jag skriver sitter menar jag att de ligger hud mot hud i kängrustyle.
Så hur mår våra små tvillingar?
Klara är trots sin litenhet pigg och klarar av sondmatningen bra, hon har ingen andningshjälp utan klarar sig själv. Hon var 2064 gr och 45 cm lång när hon föddes.
Alfred däremot har outvecklade lungor och lite fostervatten i dem. Så de har gjort röntgen och han får ha cpap som hjälper honom och andas. Han har lite svårt att smälta maten utan kräks upp den. Han är den som gnyr mest och har massor av ljud för sig. Han vägde 2550 och var 49 lång.
****
Nu när vi inte får vara med dem så känns det lite som lånebebisar, väldigt märklig känsla. Nu känns det som jag aldrig vill lämna det här stället för hur ska vi klara av dessa små bebisar själva? Jag vågar knappt röra mig när jag hade Klara i famnen.
****
Så hur mår vi?
Jag mår ok, är uppe och rör mig, stapplar runt och är hungrig. Men kan inte kissa så jag har blivit tappad. Nu på morgonen kom det kiss men jag kan inte känna om jag är kissnödig och inte heller när jag är klar.
Amningen har inte heller kommit i gång, Klara snuttade i går men mina tuttar verkar inte alls förstå grejen.
Jag får alvedon och voltaten vare sig jag vill eller inte.
Jag är inte i nån bebisbubbla utan väldigt lättgråten och orolig för våra barn. Har inte sovit många timmar. Det är mkt ljud på avdelningen, personal och andra föräldrar med skrikande barn. Det är jobbigt att vara på en annan våning än tvillingarna.
Maken är mer cool och tar allt med ro. Han sköter sin uppgift perfekt som kängrupappa, har sondmatat och bytt blöja och blivit kräkt på.
Nu ska jag göra mig i ordning, äta och be att få åka ner.
Åh vad roligt få läsa om er och tvillingarna....hoppas ni får en fin dag tillsammans.
SvaraRaderaKram Titti
Åh massa grattis! Nu är du trebarnsmamma :-)
SvaraRaderaAlfred var ändå ganska stor för att vara född så tidigt. Min ena dotter var lika lång och vägde bara 300 gram mer och då är hon ändå född 2 veckor efter bf.
Med din historia så är det inget konstigt alls med att du är orolig för barnen, även om du säkert hade varit det iallafall :-)
Skönt att det mesta har gått bra hittills iallafall!
Jag hoppas att allt går bra för dig och barnen.
SvaraRaderaGrattis!! Har följt er resa länge nu och är så glad för er skull :) Kram Christine
SvaraRaderaVad stark du är, och hinner uppdatera också, jag är så glad för det! Det låter ju faktiskt bra trots omständigheterna, starka små krabater. Jag tyckte också det var läskigt att hålla i början, de känns så sköra! Men jag var så sliten och utmattad efter födseln så jag kunde inte gråta. Och jag var orolig över ifall bebisen fick i sig nån mat, det gjorde ont att amma, tog 2v innan det funkade smärtfritt och såren läkt. Ha det bäst, kram
SvaraRaderaLåter bra med allt. Vanligt att snittade barn behöver lite andningshjälp i början, även de fullgångna, så Alfred kommer nog att slippa det snart.
SvaraRaderaHa en bra dag ihop, hela familjen.
Kram.
Låter som det trots allt går rätt bra för dom. Tappen blir bog inte långvarig och maten kommer säkert komma igång snart även för Alfred. Amningen tar ju ofta längre tid att komma igång när de är lite prematura och därmed lite tröttare men det ger sig. Mys på ni med barnen och låt er landa i allt det nya! Ni kommer klara allt galant.
SvaraRaderaMen åh vad härligt att allt gick bra och skönt att barnen mår så bra som de gör. Stort grattis!
SvaraRaderaKramar
Åh, så fint att läsa. Grattis till dina barn!
SvaraRaderaMin första dotter låg också på neo (ej för tidigt född dock, men vatten i lungorna) och jag känner igen mig så väl i din beskrivning. Kände mycket märkligt att bara lämna sjukhusområdet för att handla lite mat och komma ut i en annan verklighet.
Skönt att ni är i trygga händer! Och försök inte stressa kring amningen, det kommer igång men det är jobbigt innan mjölken rinner till. Det kan ju ta längre tid när barnen är på neo.
Åh, grattis! Så härligt att tvillingarna äntligen är hos er.
SvaraRaderaAng smärtlindringen, ta det som erbjuds när det erbjuds. Det är lätt att man glömmer själv och att man överskattar sin förmåga/underskattar smärtan. Jag gjorde tyvärr det efter mitt snitt och då var jag inte till någon nytta för mitt barn. Jag fick fortsätta ta smärtlindring i ca 2 veckor efter snittet.
Jag tror din mjölk kommer igång ju mer du sitter känguru. Det stimulerar hormonerna/mjölkproduktionen.
Känslan att vara årskild från sitt/sina barn är grym men snart nog är ni tillsammans allihopa!
Kramar
Åh fina du.. Tänk så fantastiskt att de verkligen är här nu. Efterlängtade småttingar. Vilka underbara föräldrar de fått, Alfred och Klara. Förstår att allt är omtumlande men det verkar som ni klarar detta galant med hjälp av vården.
SvaraRaderaHoppas att du blir av med besvären efter snittet snabbt och att du och de små får må bra och komma hem snart.
Kramar från Lena och missarna
Jag har hade problem med pinkeriet efter mitt snitt, inte svårt att kissa, men jag kunde inte hålla emot. När jag ställde mig upp efter natten så bara rann det. Fick skynda mig till toaletten innan bindan blev överfull. Bäckenbotten var helt uttänjd efter graviditeten, men det ordnade upp sig efter någon vecka som tur är! Håller tummarna för era bebisar. Kram
SvaraRaderaGrattis till dina små juveler! Förstår att det är urjobbigt att vara åtskilda efter så lång tid tillsammans. Härligt att de äntligen är här dock! :-) Kram!
SvaraRadera