Vecka 31 (30+4)
Då var det dags för mödravården i dag, det ska bli skönt att träffa henne. Jag har lite frågor kring min UVI, hepatosen och så vill jag ju veta att allt verkar bra. Jag ska klaga på mina järntabletter duferon som gör att magen är helt koko. Den är ju inte ett dugg bättre än niferex.
Alla mina tabletter ska ju tas på fastande mage, eller ja, nästan alla, så i morse råkade jag ta två penicillin istället för en, för jag trodde det var ursofalk (lite trött då). Ingen skada skedd men att rodda runt alla dessa tabletter är en utmaning varje dag. I morgon är i alla fall sista penicillinet sen har jag bara ursofalk, järn och lite annat kvar.
****
Min syster och systerbarn ska åka och tävla i Juli, eftersom de ska flyga från Arlanda så frågade jag om de inte kan komma och bo här före och efter (vi bor nära). Men det lät tveksamt, hon försökte få det som att det var inte jag som orka, att de nog inte hade tid. Men jag vill ju träffa dem, de är ju jätteviktiga för mig.
Jag förstår inte, varför vill inte min syster (inkl morsan, pappa) samt bästisen träffa mig? (det kanske de vill men det känns inte så) Det är ju inte så att jag har nån dödlig sjukdom, jag är ju dessutom hyfsat rörlig. Är det bara jag som tycker det här graviditeten är ett mirakel och vill dela den med nära och kära? Det kommer ju liksom inte hända igen..
Eller är jag otrevlig eller är det nåt annat? Det vet ju iof inte dem för de har inte träffat mig, inte ens frågat hur jag mår (jo syster sms men inte de andra).
Jag förstår inte. Hade det varit motsatt så hade jag brytt mig, frågat, varit intresserad..
Det kanske är så att alla har fullt upp med sitt liv medans jag lever i min bebisbubbla? Men mina andra kompisar har ju tid att höra av sig..
Usch så bitter jag låter. Nu vet ju ni att jag är lite känslig när det gäller med det här med relationer och vänner, kompisar och familj, framförallt när jag inte sover bra. Jag önskar så att jag kunde låta bli att bry mig så mkt. Men jag tror min största skräck är att bli ensam. Övergiven. Inget är så sårande.
Som i höstas.
När bebisarna kommer lär jag väl inte ens ha tid att reflektera över sånt här. Tur det.
****
Appropå kompisar så träffade jag ju fina Annette i går. Som kämpar, sörjer och försöker överleva. Det var så trevligt att träffa dig! Hoppas vi syns snart igen!
Alla mina tabletter ska ju tas på fastande mage, eller ja, nästan alla, så i morse råkade jag ta två penicillin istället för en, för jag trodde det var ursofalk (lite trött då). Ingen skada skedd men att rodda runt alla dessa tabletter är en utmaning varje dag. I morgon är i alla fall sista penicillinet sen har jag bara ursofalk, järn och lite annat kvar.
****
Min syster och systerbarn ska åka och tävla i Juli, eftersom de ska flyga från Arlanda så frågade jag om de inte kan komma och bo här före och efter (vi bor nära). Men det lät tveksamt, hon försökte få det som att det var inte jag som orka, att de nog inte hade tid. Men jag vill ju träffa dem, de är ju jätteviktiga för mig.
Jag förstår inte, varför vill inte min syster (inkl morsan, pappa) samt bästisen träffa mig? (det kanske de vill men det känns inte så) Det är ju inte så att jag har nån dödlig sjukdom, jag är ju dessutom hyfsat rörlig. Är det bara jag som tycker det här graviditeten är ett mirakel och vill dela den med nära och kära? Det kommer ju liksom inte hända igen..
Eller är jag otrevlig eller är det nåt annat? Det vet ju iof inte dem för de har inte träffat mig, inte ens frågat hur jag mår (jo syster sms men inte de andra).
Jag förstår inte. Hade det varit motsatt så hade jag brytt mig, frågat, varit intresserad..
Det kanske är så att alla har fullt upp med sitt liv medans jag lever i min bebisbubbla? Men mina andra kompisar har ju tid att höra av sig..
Usch så bitter jag låter. Nu vet ju ni att jag är lite känslig när det gäller med det här med relationer och vänner, kompisar och familj, framförallt när jag inte sover bra. Jag önskar så att jag kunde låta bli att bry mig så mkt. Men jag tror min största skräck är att bli ensam. Övergiven. Inget är så sårande.
Som i höstas.
När bebisarna kommer lär jag väl inte ens ha tid att reflektera över sånt här. Tur det.
****
Appropå kompisar så träffade jag ju fina Annette i går. Som kämpar, sörjer och försöker överleva. Det var så trevligt att träffa dig! Hoppas vi syns snart igen!
Det var verkligen skönt att träffa och prata med dig. Skulle kunna sitta i en hel dag och fråga och prata, har sånt omättat behov att få höra andras historier och även då dela min. Se snart igen!! kram Annette
SvaraRaderaVI får träffas igen och prata mer, vi avhandlade ju inte ens hälften :-)
RaderaKram
Du är inte ensam om att ha en syster som inte bryr sig. Så nu får hon smaka på sin egen medicin, jag varken hör av mig eller sätter min fot hos henne. Som min psykolog sa: acceptera att situationen är som den är men du behöver INTE gilla det. :)
SvaraRaderaSyster bryr sig nog men har inte tid/vi ingår inte i deras familj då de bor långt i från oss.
RaderaDe andra däremot :(
Det är så svårt att acceptera, jag fortsätter ju att hoppas hela tiden.
Vad tråkigt när dom man har nära inte engagerar sig o frågar hur man mår o speciellt i din situation, det är ett mirakel som du vill dela med andra. Jag förstår dig precis. Min syster brydde sig knappast efter mitt sena missfall. Sen när jag fick min son var det knappt nåt intresse o dottern har hon inte ens träffat. Hon är 4 veckor. Vänner är inte heller lätt. Jag har tappat så många. Jag gick med sonen till öppna förskolan men tjejerna som var där hade redan bildat en grupp så dom pratade knappt med mig som var ny så jag umgås mest med mannen nu o träffar vänner väldigt sällan. Det kan gå månader innan jag träffar en vän.Har dock 2 st som är riktiga vänner men vi hinner inte ses så ofta då vi bor en bit ifrån varann. Man är inte så aktuell som småbarnsförälder känns det som o mina vänner har barn som är några år äldre än mina. Det är inte lätt men hoppas din familj finns där när barnen kommer. Man blir känslig när man råkar ut för situationer i livet.
SvaraRaderaVad kul att du kommit så långt med graviditeten :-)
Ja det är trist. Väldigt tråkigt! Jag känner igen mig, till slut så tror man ju att det är mig det är fel på och sociala fobin späs på ännu mer.
RaderaTack för ditt fina inlägg.
Jag är exakt som du när det kommer till relation med vänner och familj. Jag är livrädd för att bli övergiven och sårad och ensam. Ibland tror jag så till den grad att jag överanalyserar alla deras steg. Sen får jag det till att ingen bryr sig om mig och så gråter jag och känner mig jätte ensam. Ibland tror jag att det beror på att jag som sagt överanalyserar och ibland tror jag att det beror på att jag är så otroligt familjär och blir så extremt kär i mina vänner och familj. De har ingen möjlighet att leva upp till min kärlek...äh jag vet inte. Men jag känner igen det du säger. Även om jag kanske är ännu mer extrem än dig : )
SvaraRaderaÅh, vad skönt att höra. Jag är precis som du. Analyserar sönder allting, så då undrar jag om det är så som jag tror. Känner mig också ensam väldigt ofta och är livrädd för att bli ensam. Usch!
RaderaMamma o pappa är dock undantagen, för de bryr sig verkligen inte.
Har du väldigt dåligt HB-värde? Annars kanske Blutsaft räcker. Det finns i mataffären, på apoteket och på hälsokostaffären. Det smakar inte jättegott, men hade inga biverkningar alls för mig. Jag blev så himla förstoppad av järntabl. (Duroferon) så jag drack Blutsaft i stället. Vad härligt att du kommit så långt i graviditeten redan, men jobbigt med klådan.
SvaraRaderaKram, LR
Nu har jag inte tagit det på några veckor men 133 för någon vecka sen. Kanske jag ska prova med det?!
RaderaKram
Jag upplever samma sak med många av mina vänner, värst är en som flyttade tillbaka till vår stad som jag bjöd med på mina tjejfester, hon har nu tagit över mina vänner o bjuder inte mig när de ska träffas.... Men vänner kommer o vänner går och endast de riktiga vännerna består. Och ännu finns det några goda kvaroch då kan man lära känna nya
SvaraRadera;-) kram Emma
Ja. Men inblandade är de riktiga vännerna som man tror.
RaderaTycker det är svårt att träffa nya på äldre dar.
Kram