Vecka 17 (16+3)
Vilket misstag jag gjorde i går, eller ja, det skulle ju fram ändå.
Jag beslutade mig för att ringa pappa och berätta att vi ska ha barn. För om vi ska dit nästa helg så är det svårt att dölja magen. Det tog nästan hela samtalet innan jag tordes säga något. Då hade jag dessutom hjärtklappning.
Jag tror han blev chockad och svamlade en massa konstiga saker att det var synd om oss, varför skulle vi ha barn? Han undrade om jag skulle bli tjock och jag måste akta mig för det, det hakade han upp sig på. Han blev och lät inte glad för vår skull. Han fick mig att ångra mig att jag berättat något och samtalet lämnade en sur eftersmak hela dagen sen.
Sen sms min syster att pappa ringt dit och skrikit, han hade frågat henne en massa frågor hon inte kunde svara på men de baserades tydligen på hur, vad och varför. Hans fru hade suttit och ylat i bakgrunden.
Varför ringde han inte mig i stället?
Jag vet att han inte har alla indianer i kanoten och dessutom har han säkerligen tappat årorna också. Jag vet ju hur han är och jag vet inte varför jag är förvånad och sårad över hans beteende. Det finns ju bara han och hans problem och universum cirklar bara kring honom.
Men i alla fall. Jag önskar så att jag bara kunde bli älskad, som alla barn önskar av sina föräldrar.
****
I går var magen spänd och ond hela dagen, väldigt otrevligt, i dag verkar det däremot ha lättat lite. Jag mailade min BM i alla fall och frågade vad jag ska göra (det var väldigt osmart att googla kan tilläggas).
Jag var även på styrelsemöte i villaföreningen, efter 13 år så har jag beslutat mig att gå ur styrelsen. Jag kommer sakna dem oerhört men jag har en känsla av att jag inte kommer ha tid.
Sen sov jag som en kratta, låg och snurrade och oroade mig över alla möjliga saker. Som att jag ska på KBT i dag och inte har gjort läxan ordentligt. Eller jag har verkligen försökt men jag är så rädd att göra fel och visa mig..Inte vet jag..svag kanske..dum?
Jag oroar mig över framtiden, att inte bli en bra förälder, att något ska vara fel på bebisarna, att det ska hittas nåt på RUL, att min syster ska komma.
Listan kan göras oändligt lång.
Jag beslutade mig för att ringa pappa och berätta att vi ska ha barn. För om vi ska dit nästa helg så är det svårt att dölja magen. Det tog nästan hela samtalet innan jag tordes säga något. Då hade jag dessutom hjärtklappning.
Jag tror han blev chockad och svamlade en massa konstiga saker att det var synd om oss, varför skulle vi ha barn? Han undrade om jag skulle bli tjock och jag måste akta mig för det, det hakade han upp sig på. Han blev och lät inte glad för vår skull. Han fick mig att ångra mig att jag berättat något och samtalet lämnade en sur eftersmak hela dagen sen.
Sen sms min syster att pappa ringt dit och skrikit, han hade frågat henne en massa frågor hon inte kunde svara på men de baserades tydligen på hur, vad och varför. Hans fru hade suttit och ylat i bakgrunden.
Varför ringde han inte mig i stället?
Jag vet att han inte har alla indianer i kanoten och dessutom har han säkerligen tappat årorna också. Jag vet ju hur han är och jag vet inte varför jag är förvånad och sårad över hans beteende. Det finns ju bara han och hans problem och universum cirklar bara kring honom.
Men i alla fall. Jag önskar så att jag bara kunde bli älskad, som alla barn önskar av sina föräldrar.
****
I går var magen spänd och ond hela dagen, väldigt otrevligt, i dag verkar det däremot ha lättat lite. Jag mailade min BM i alla fall och frågade vad jag ska göra (det var väldigt osmart att googla kan tilläggas).
Jag var även på styrelsemöte i villaföreningen, efter 13 år så har jag beslutat mig att gå ur styrelsen. Jag kommer sakna dem oerhört men jag har en känsla av att jag inte kommer ha tid.
Sen sov jag som en kratta, låg och snurrade och oroade mig över alla möjliga saker. Som att jag ska på KBT i dag och inte har gjort läxan ordentligt. Eller jag har verkligen försökt men jag är så rädd att göra fel och visa mig..Inte vet jag..svag kanske..dum?
Jag oroar mig över framtiden, att inte bli en bra förälder, att något ska vara fel på bebisarna, att det ska hittas nåt på RUL, att min syster ska komma.
Listan kan göras oändligt lång.
Vet du, jag är helt övertygad om att du kommer att bli en alldeles fantastisk mamma.
SvaraRaderaDet lilla jag vet om dig, dels via bloggen men även från stallet, gör att jag inte tvivlar det minsta. Du är varm, omhändertagande och trevlig och inte minst, har ett sunt förnuft, resten löser sig...
För din skull hoppas jag dock att du blir hjälpt av KBT och oroar dig mindre för det tar så mycket energi.
Ta vara på guldkornen (det känns inte som om din pappa räknas dit men väl din syster)
Jättekram
/Åsa
Gulliga du, nu blir jag alldeles rörd.
RaderaMånga kramar
Nu känner jag ju inte din pappa, men det du skriver antyder ju att han antingen är dement eller svagbegåvad!
SvaraRaderaInte behöver du anstränga dig för att umgås med eller vara honom till lags!
/M
Du har rätt. Förutom att han är halvt alkoholiserad så är han nog bipolär, svagbegåvad och några diagnoser till. Förutom det är han ju en riktig skithög.
SvaraRaderaTyvärr kan jag inte låta bli:( jag har ju aldrig blivit älskad. Förutom av min man då.
Snart har du två till som älskar dig mest på jorden!
RaderaMan kan inte välja sina föräldrar, eller andra släktingar heller förstås. Men jag förstår att även om han är som han är, så finns det någonstans en önskan om att bli uppmuntrad och förstådd och älskad av dem. De är ju de som ska finnas där alltid på nåt vis.
SvaraRaderaDet är tur att du har andra viktiga människor omkring dig och du får se till att suga åt dig av deras kärlek istället. Men det är trots allt svårare att komma ihåg fina ord än att glömma de som gör ont.
Du och din man kommer att bli så fina föräldrar, skulle vara konstigt så länge som ni längtat.
Stor kram från Lena och missarna.
Vilket tråkigt beteende från din pappa. Jag tror du kommer bli en fantastisk mamma. Jag har aldrig träffat dig men ditt omhändertagande jag lyser igenom när du skriver om dina katter. Försök se fram mot din systers besök
SvaraRaderaHej. Läste ditt inlägg om din pappa. Det är så sorgligt. Jag vet hur det är, mina föräldrar älskar inte mig heller. Men vet du, du måste släppa din pappa. Han är som han är och kommer inte att förändra sig. Du däremot har vunnit högsta vinsten och ska snart bli mamma igen. Se din pappa som en själ med en uppgift på jorden som han har misslyckats med. Låt honom gå i frid, han kommer aldrig att kunna ge dig det du söker. Du måste ge dig själv denna bekräftelse och kärlek. Många kramar från mig
SvaraRadera