Vecka 10 (9+4)

Dagarna på jobbet bara rusar i väg, jag är väldigt glad att jag har berättat för alla, det underlättar vardagen på jobbet och alla är lite mer förstående.

Min gravida kollega lider verkligen, jag trodde faktiskt inte man kunde må så dåligt under en graviditet som hon gör, hon har tydligen nån ärftlig graviditetsillamående som är som hämtat från en skräckfilm.

Jag är väldigt tacksam att jag mår så pass bra som jag gör. Den enda jag kan gnälla över är den förbaskade ryggen och höften som är tillbaka med besked, fan, jag kan knappt vända mig på natten. Osså nattkissandet och inte kunna somna om fenomenet förstås. Det är nog värst. På dagarna kan jag ju hålla mig men varför kan jag inte det på nätterna? Märklig kropp man har.

I går berättade jag för bästa killkompisen som är lika gammal som maken och har 2 vuxna barn. Jag tror han fick en chock, han titta på mig som jag inte vore klok. När jag sen berätta att det var två så sa han ; VA? Vilket jävla straff!

 Hahah:) Han tycker vi är helknäppa, vi som lever så bra liv, vi vet verkligen inte vad vi ger oss in på. Osså tittar han väldigt medlidande på maken.

Jag sa att han ska bli fadder såklart. Då såg han skräckslagen ut, men bara han får vänja sig vid tanken så :-)

Vi måste ju få hjälp av alla kompisar till max eftersom vi inte har nån familj. Han kommer dra sitt strå till stacken han med.

****
I dag är det läkarbesök på MVC, jag vet inte riktigt vad vi ska prata om. Jag tänkte fråga lite om gravidyoga, undra om det finns i norrort.

Jag håller dessutom på att bli förkyld, jag vet att det inte är farligt men jag måste fråga ändå.

Blödningarna såklart.

Mitt höga blodvärde kan inte vara normalt.

Sjukskrivning så småningom..

Mötet är mitt i lunchen och med restid kommer jag inte få lunch förrän 13.30, som tidigast. Jag kommer vara ett svältande monster.

Trött. Sjukligt trött. Sover dåligt. Också nåt att fråga om.

****
Sen bär det i väg till stallet och ska hjälpa 8-åringen och avlösa kompisen, sen skjutsar jag hem henne och får lite fika.

Mysigt och roligt! Vilken ära!

Kommentarer

  1. Blir så glad när jag läser dina inlägg nu. Tänk så många oerhört tuffa år ni haft på många sätt och vis, men nu äntligen börjar positiva vindar blåsa.

    Och ni kommer fixa det hela galant. Jag är tacksam att jag inte var helt ung när jag fick barn. Orkar faktiskt mycket mer nu. Behöver ni hjälp framöver från min sida är det bara att hojta till!

    Har ingen riktig koll på yogan, däremot gick jag på underbar vattengympa. Fast det var inne i stan... Surfa runt så hittar du säkert något bra!

    Många stora varma kramar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det kommer jag garanterat att göra! Vi kommer nog behöva all hjälp vi kan få!

      Kram"

      Radera
  2. Undrar bara hur högt ditt blodvärde är?
    Så kul med dina små man blir verkligen
    superglad för din skull. Underbart!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror att det är över 150? typ 147 eller nåt sånt. Precis på gränsen till det övre värdet.

      Tack :)

      Radera
  3. Haha din killkompis har rätt, ni har ingen aning om vad ni ger er in på! Men det handlar om inställning, jag trodde ärligt det skulle bli lättare än vad det blev, men jag älskar verkligen min dotter mer och mer för varje dag och då blir det lättare! De första 4 månaderna är bebisen rätt tråkig, skriker, bajsar, äter och sover. Men efter ca 4 mån får man kontakt m ungen på ett mer påtagligt sätt och utvecklingen sker i raketfart, superhäftigt att se!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, förmodligen inte. Kanske lika bra det?!

      Det enda vi kan göra är så gott vi kan.

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Som om det inte var nog

Prick del 2 (mystiska utslag)

Uppdatering