Vecka 10 (9+1)
I dag känns nästan gårdagen overklig, hände verkligen allt det där?
Jag träffade i alla fall läkaren i går morse på psykologmottagningen, vi pratade lite nutid och dåtid och så ska jag få börja KBT den 11 februari. Det ser jag verkligen fram emot, han skrev ut mer lergigan och frågade åter igen om jag vill börja med de andra tabletterna. Men jag tackade nej.
Det känns som det dök upp mycket tankar i går, när jag var på gynakuten så kom två tankar.
Den ena är att det känns som det kommer bli som med Isak, ni vet när man blir alldeles iskall och får en känsla av deja vu och framtidsvibbar?
Den andra var att jag har så svårt att knyta an till groddarna i magen, jag vågar helt enkelt inte. Jag vågar inte vara lycklig och slappna av, på nåt sätt känns det som att bara vi klarar KUB-testet så blir jag lycklig.
Och den har jag ju inte fått förrän om flera veckor. Jag går liksom och väntar på det värsta. Förståeligt kanske men ändock jobbigt för med det hänger ju det dåliga samvetet såklart.
****
Nästa vecka blir en rolig vecka, jag har fått äran att vara med bästa ridkompisens dotter i stallet och sen skjutsa hem henne och sen är det bowling med ridkompisarna på fredagen.
Sen är det ju såklart läkarbesöket, jag har för mig att jag gillade MVC doktorn, hon var empatisk och trevlig.
Jag har också tecknat gravidförsäkring, kanske i det tidigaste laget men vad fasiken. Lika bra att göra det på en gång.
****
Nu ska vi åka och storhandla, sen kommer kollegan som ska köpa vår ena dator och sen blir det förhoppningsvis film med 12 godisar.
En vanlig härligt ledig lördag med andra ord.
Tack för alla era hejarop och fina kommentarer. Vad vore jag utan er?
Jag träffade i alla fall läkaren i går morse på psykologmottagningen, vi pratade lite nutid och dåtid och så ska jag få börja KBT den 11 februari. Det ser jag verkligen fram emot, han skrev ut mer lergigan och frågade åter igen om jag vill börja med de andra tabletterna. Men jag tackade nej.
Det känns som det dök upp mycket tankar i går, när jag var på gynakuten så kom två tankar.
Den ena är att det känns som det kommer bli som med Isak, ni vet när man blir alldeles iskall och får en känsla av deja vu och framtidsvibbar?
Den andra var att jag har så svårt att knyta an till groddarna i magen, jag vågar helt enkelt inte. Jag vågar inte vara lycklig och slappna av, på nåt sätt känns det som att bara vi klarar KUB-testet så blir jag lycklig.
Och den har jag ju inte fått förrän om flera veckor. Jag går liksom och väntar på det värsta. Förståeligt kanske men ändock jobbigt för med det hänger ju det dåliga samvetet såklart.
****
Nästa vecka blir en rolig vecka, jag har fått äran att vara med bästa ridkompisens dotter i stallet och sen skjutsa hem henne och sen är det bowling med ridkompisarna på fredagen.
Sen är det ju såklart läkarbesöket, jag har för mig att jag gillade MVC doktorn, hon var empatisk och trevlig.
Jag har också tecknat gravidförsäkring, kanske i det tidigaste laget men vad fasiken. Lika bra att göra det på en gång.
****
Nu ska vi åka och storhandla, sen kommer kollegan som ska köpa vår ena dator och sen blir det förhoppningsvis film med 12 godisar.
En vanlig härligt ledig lördag med andra ord.
Tack för alla era hejarop och fina kommentarer. Vad vore jag utan er?
Du är ju redan i v.10, det är inte så jättelänge kvar till kub! :-) och sannolikheten för att ni ska vara med om samma sak som med Isak är nog ganska liten, säkert nästan obefintlig. Fråga om oddsen när du träffar en läkare. Dessutom har du ju två små i magen. Ni har oddsen på er sida! :-) Tvillingar räknas som högriskgraviditet, så du kommer få extra många kontroller frampå, vilket jag tror blir bra för dig och din GAD.
SvaraRaderaStirra dig inte blind på veckoräkningen läkaren fick fran igår, det skiljer ju bara 2 ynka dagar från din egen räkning. Räkningen borde ses som +/- någon dag eftersom alla foster växer olika. Det är ju inte ovanligt att man blir flyttad både fram och tillbaka vid varje vul/ul man gör :-) sen finns det ju två sätt att räkna. Vissa bm räknar bf som 39+6 och andra som 40+0, då skiljer det ju en dag i räkningen trots att fostret är i "rätt" storlek. Så länge allt ser bra ut så finns det ingen anledning till oro! :-)
Kub är den 18/2, nästan en hel månad. Då är jag i..vecka 13?
RaderaExtra kontroller ser jag verkligen framemot, varannan dag skulle vara utmärkt :-)
Ska försöka låta bli att oroa mig.. *harkel*
Kram
23 dagar kvar bara! Lite mer än 3 veckor. Det kommer gå fort :-)
RaderaSka hålla både tummar och tår för er att allt ser bra ut.
Kram!
Jag förstår din oro och svårigheten att knyta an. Jag gjorde ju ul varannan vecka fram till v 20, först då slappnade jag av och började acceptera att jag skulle bli mor! I v 18 kände jag nämligen de första sparkarna och jag kunde verkligen se den växande bebismagen - först då blev det verkligt! Så du är inte ensam att känna som du gör, jag förstår dig! Jag får lite tårar i ögonen när jag tänker tillbaka hur dåligt jag mådde, men jag ser det som terapi. Stor kram!
SvaraRaderaHoppas jag också kommer dit, just nu känns allt som en evighet.
RaderaKram
Jag fattar att du inte kan knyta an. Oron kommer finnas där. Har en vän som känner sig snuvad på hela graviditeten och känner sorg för det, men ut kom en frisk tös och allt gick bra.
SvaraRaderaDu får försöka hantera det på det bästa sätt du kan. Du vet ju varför du känner som du känner. Du kan ju inte göra mer än så. Att ändra dina känslor bara så där är ju inte så lätt.
Jag hoppas veckorna hår snabbt, KUB ser bra ut och att du kan börja njuta lite mer.
Fast jag tänker också att om du aldrig njuter riktigt av graviditeten så kommer du älska dina knott över allt annat. För det gör du ju redan, du är ju bara så rädd att förlora dem precis som Isak.
Kramar
Jag hoppas verkligen det, läskiga tanke annars!
RaderaKram
Jag tänker också i delmål, nu väntar jag på kub. Det som jag tänker på, när du säger "bara kuben blir bra blir jag lycklig", är att du lägger för stor vikt kanske vid just dessa milstolpe och förknippar det med att det kommer en vändpunkt. Jag tror snarare att det växe fram med tiden och det kommer vara en bergodalbaneresa hela vägen fram.
SvaraRaderaJag är nöjd timmen efter ett Ul, sen kommer oron smygande igen. Så milstolparna och kontrollerna är topparna på åkturen, men det kommer dalar. Kram
Förmodligen är du som du säger, men jag tror Kuben känns viktig för att det var där de upptäckte fel med Isak.
RaderaDet är ju ingen garanti men ändå.
Jag är som du, det är som en bergodalbana!
Kram
Vet du det där med anknytning och att det sker direkt man plussar eller att det sker sekunden bebisen ligger frisk och nyfödd på ens bröst är en myt... Det värsta är att vi är så många som går på den. Jag plågades i ett halvår av att jag inte älskade min bebis när det egentligen är fullkomligt normalt att inte älska någon man inte känner, någon som man dessutom är så rädd att förlora. Snart fyller han ett och jag tror att jag knyter an varenda dag, fortfarande... Jag är också orolig varenda dag, fortfarande.
SvaraRaderaDu behöver inte, tycker jag, oroa dig för att du har svårt att knyta an just nu. Du är rädd, du är orolig men viktigast av allt - du känner inte de där små groddarna :) Ta det i den takt det går och forcera inte dig själv. Delmål är alltid bra att ha men jag tror personligen att delmål när det gäller ens graviditet och framtida barn bara lurar oss. Först var det KUB, sen var det RUL, sen slutade bebisen röra på sig och så var det kontroller, sen var till tillväxtultraljud och efter det förlossningen. Idag är det ettårsdagen, tvåårsdagen, skolstarten.. Nej men du förstår när jag säger att oro och tankar smyger in mellan allt, precis allt.
Mkt av det här vi förväntas känna och uppleva förväntar vi av oss själva för att omgivningen aldrig pratar om det där som är lite tabu - att man inte känner. Det är okej. Det var nog allt jag eg ville säga. Det är okej att du inte känner och att du är rädd. Var det med gott samvete. Det löser sig på nåt sätt i slutändan ändå!
KUB är inte långt borta! Vecka 10 är stort! Jag tummar för er alla fyra!!
Ja, jag har så mycket förväntningar och bilder i mitt huvud hur allt ska vara.
RaderaJag är fullkomligt livrädd för allt!
Kram
Jag med. Varenda dag... Och det du skriver i ditt nya inlägg angående att vara en urusel mamma. Well.. Jag hatade mitt barn i fyra månader. Jag tyckte att han hade förstört mitt liv och jag ville att han skulle försvinna. Han var planerad och mkt önskad men det slog fel, dock var jag (och är) sjukt överbeskyddande. Alla känslor är okej bara du själv accepterar dem.
RaderaIdag är han som sagt snart ett år. Han skrattar, han ler, han busar, han går och han kramas. Så trots allt är jag ändå en bra mamma, faktiskt den bästa mamman i världen - till honom. Själv hade jag en far som betett sig ytterst opassande....... Du kommer inte att utsätta dina barn för det du själv utsatts för. Du kommer att göra helt egna misstag ;) Det hör till! Men viktigast av allt. Du kommer att vara den bästa mamman i världen - för dom. Det kan ingen någonsin ta ifrån dig så gör det inte själv och absolut inte redan nu!
Jag ser det som att du redan nu är en oerhört bra förälder som funderar på allt det du funderar på och är rädd! Tänk om du inte varit rädd. DÅ hade jag oroat mig för dig. Det här med att bli mamma och pappa är det mest skrämmande som finns och den där oron du har nu är bara starten på en mängd orosmoln - fantastiskt vackra och härliga orosmoln!
Du ska se. Nu ska det gå vägen, det ska gå bra och sedan står du där ett år efter förlossningen och tänker "fy fan vad jag gjort det här bra - nu kör vi ett år till!" :)
Nu har jag haft alldeles för lite tid för att läsa bloggar så nog och uppenbarligen har jag missat något - GRODDARNA??? Tvillingar? Wow!!! Grattis!
SvaraRaderaJag känner igen det där, att inte våga vara glad och ska jag vara ärlig tordes jag nog aldrig riktigt vara det under graviditeten. Men jag slappnade av mer och mer och på slutet hade jag en massa annat att fundera på. Vad jag försöker säga är att tiden nog måste få hjälpa dig.För varje steg du passerar, KUB, tillväxtultraljud etc. vågar du tro mer och mer. Du har varit med om det värsta man kan vara med om som gravid och du måste nog få bli övertygad om och åter igen för att du ska våga tro.
Jag tror åt dig och hoppas din väg fram till dina tvillingar ska bli så snäll den kan. Vet att det är hopp och förtvivlan blandat i samma glas.
Stor kram!
:-)
RaderaKramar!
1. Barnen är typ 3-4 cm nu. Mäter de en mm eller två fel blir det några dagar fel. Häng inte upp dig på det.
SvaraRadera2. Älskar du Isak? Ja. Då kommer du älska knoddarna också. Du är bara inte där än. Man måste inte bli blixtförälskad. Ibland blir man inte det utan kärleken växer fram.
Ja, så är det nog. Jag vill ju så gärna vara en bra mamma, i mitt huvud så ska man knyta an och gå omkring och vara lycklig
RaderaInte livrädd som jag..
Kram
Jag är också livrädd. Vi har ett sjukt barn och oron äter upp mig. Jag går inte runt och är glad och lycklig. Jag känner bara oro och ångest. Men att jag kommer älska barnet tvivlar jag inte på. Jag vet att jag kommer älska det av hela mitt hjärta. Jag är bara inte där än.
RaderaMin historia har ett mycket mera lyckligt slut än din så om du känner att det är fel att du inte är glad kan du tänka på mig. Du är inte ensam.