sökt jobb
Nu har jag fått tummen ur och faktiskt sökt ett jobb till, oxå på uppmaning av en kollega jag jobbat med. Jag skickade häromdagen men jag har inte hört någonting från dem.
Grejen är att jag trivs på mitt jobb de flesta dagar, med kollegor, men inte arbetsbelastningen, ledarskapet, röran och faktum att alla slutar hela tiden.
Nu tog jag i alla fall upp vad som hänt för övriga kollegor och sa att jag fått nog av denna röra och istället för att alla ska säga upp sig måste vi ju förändra tillsammans. Hitta ett mål, gå i hop och kämpa tillsammans.
Men det är så svårt att få med sig kollegorna, de flesta är tysta vid APT, möte och muttrar på rummen.
I går sades en kollega upp helt plötsligt på APT av chefen, ingen visste om det allra minst hon själv. Hon hade ett vik till årsskiftet men ändå.
Sen sa chefen att vi ska omorganisera och det jag jobbar med och är anställd för ska försvinna och vi sakföra samma sak allihopa. Helt plötsligt utan att ha sagt ett endaste ord innan. Meh. Vad hände där? Det var inte det jag anställdes för. Och ingen säger nåt.
Kära nån.
Dessutom behöver jag byta fack, mitt är helt värdelöst, har aldrig haft ett så dåligt fack någon gång. Tips på bra? För akademiker?
****
Nu har nacke och rygg släppt liiiiiite grann efter naprapatbesöket i går, jag fick både akupunktur och fick knölas i hop och knäcka kotor. Jag ska dit i morgon igen.
Inte var det bra med voltarengelen inför mitt försök? Jag trodde den bara verkade lokalt? Attans då, bäst jag slutar med den.
****
Snart har det gått tre månader sen vi miste Isak. I bland känns det som i går och i bland känns det bara som en dröm.
Jag tänker fortfarande mycket på honom, både tacksamma tankar att få ha träffat honom och ledsna tankar att det blev som det blev. Det gör fortfarande otroligt ont i hjärtat att tänka på honom och jag är så ledsen att alla andra verkar ha glömt bort honom.
Ingen frågar någonting. Ingenting. Så himla konstigt.
Här är det fina lilla kortet på hans hand. Han är så liten. Mitt finger är så stort. Kortet säger så mycket. För ni glömmer väl inte?
Grejen är att jag trivs på mitt jobb de flesta dagar, med kollegor, men inte arbetsbelastningen, ledarskapet, röran och faktum att alla slutar hela tiden.
Nu tog jag i alla fall upp vad som hänt för övriga kollegor och sa att jag fått nog av denna röra och istället för att alla ska säga upp sig måste vi ju förändra tillsammans. Hitta ett mål, gå i hop och kämpa tillsammans.
Men det är så svårt att få med sig kollegorna, de flesta är tysta vid APT, möte och muttrar på rummen.
I går sades en kollega upp helt plötsligt på APT av chefen, ingen visste om det allra minst hon själv. Hon hade ett vik till årsskiftet men ändå.
Sen sa chefen att vi ska omorganisera och det jag jobbar med och är anställd för ska försvinna och vi sakföra samma sak allihopa. Helt plötsligt utan att ha sagt ett endaste ord innan. Meh. Vad hände där? Det var inte det jag anställdes för. Och ingen säger nåt.
Kära nån.
Dessutom behöver jag byta fack, mitt är helt värdelöst, har aldrig haft ett så dåligt fack någon gång. Tips på bra? För akademiker?
****
Nu har nacke och rygg släppt liiiiiite grann efter naprapatbesöket i går, jag fick både akupunktur och fick knölas i hop och knäcka kotor. Jag ska dit i morgon igen.
Inte var det bra med voltarengelen inför mitt försök? Jag trodde den bara verkade lokalt? Attans då, bäst jag slutar med den.
****
Snart har det gått tre månader sen vi miste Isak. I bland känns det som i går och i bland känns det bara som en dröm.
Jag tänker fortfarande mycket på honom, både tacksamma tankar att få ha träffat honom och ledsna tankar att det blev som det blev. Det gör fortfarande otroligt ont i hjärtat att tänka på honom och jag är så ledsen att alla andra verkar ha glömt bort honom.
Ingen frågar någonting. Ingenting. Så himla konstigt.
Här är det fina lilla kortet på hans hand. Han är så liten. Mitt finger är så stort. Kortet säger så mycket. För ni glömmer väl inte?
 |
| Älskade Isak |
Jag kommer alltid komma ihåg er lilla Isak lika mycket som jag kommer ihåg vår älskade lilla Bella!
SvaraRaderaKänner igen det där med att ingen frågar. Själv fasar jag inför hur jag ska ta mig igenom denna månaden, men det ska väl gå. Även om den kommer vara fylld av tårar, sorg och saknad.
Din Bella finns alltid med oss! Framförallt nu med kommande försök och ert bidrag till det.
RaderaJulen kommer bli jobbig och ensam
Många kramar!
Vi minns.. Det lovar jag... Stackars lilla Isak som inte fick vara med er längre. Sånt glömmer man inte.
SvaraRaderaRunt omkring en lever människor andra liv. De är inte i den där bubblan och har svårt att förstå hur länge en sorg pågår. Det känns som att det är samma sak oavsett vad som hänt egentligen- om någon närstående gått bort, om man fått missfall, om man blivit sjuk och sjukdomen håller i sig en lång tid. Folk tycks bli "mättade" på sorgen och efter ett tag tänker de knappt på det längre, trots att det ibland är det ända som den drabbade tänker på i en lång lång lång tid. Det är en svår situation. Man kan inte tvinga folk att förstå ens sorg, men man kan kanske uppmana dem om att fortsätta prata om den- oavsett om det är obekvämt. Och påpeka att man faktiskt inte mår bra än eftersom sorgen och saknaden inte försvinner genom en handknäppning.
Jag vet inte hur aktivt du läser min blogg (om du gör det), men jag har skrivit en del om det här fenomenet. Efter mitt senaste missfall har alla lagt locket på. Alla vet, men ingen säger något. Inte mer än mamma som några gånger har frågat försiktigt hur jag mår på riktigt. Jag är jätteledsen för det här, och har försökt få vännerna att prata om det, men inget händer. Jag tror att de är mättade. Vi har gått igenom så mycket, så efter ett tag blir varje händelse inte så stor för dem längre. Fast för oss rämnar marken under fötterna.. Eller så är det alldeles för obekvämt att se mig ledsen. Jag vet inte.. Men sårande är det.
Jag menar inte att jämföra. Min förlust kan inte likställas med din, det menar jag inte. Men för oss båda är det en stor sorg att bearbeta, och alla omkring tycks ha glömt. Och det är smärtsamt...
När du tänker på det, är det något särskilt som du vill att folk ska fråga om?
Stor kram!!!
Men det är så konstigt, alla tror jag är som vanligt. Men det är jag inte. Ser inget mitt svarta hål i mitt hjärta?
RaderaJodå, jag följer dig varje dag och loder med dig.
Jag vill att de ska fråga om allt! Allt! Ingen frågar ju något.
Kram
Kommer förmodligen aldrig glömma varesig dig eller Isak. Ni har berört
SvaraRadera/annettw
Tack fina du!
RaderaIsak är så otroligt fin på bilderna. Han kommer alltid att finnas med dig, och vi som läser din blogg glömmer honom aldrig. Tyvärr är det så att omgivningen "går vidare", jag får själv ta upp min sorg, eller, jag nämner om min jobbiga period ibland i nån mening, den jag pratar med nickar medhållande men aldrig några följdfrågor. Det är tråkigt tycker jag. Jag är väl egentligen inte så mycket bättre jag på att fråga vänner om sorgliga saker de varit med om, men jag ska bättra mig!
SvaraRadera<3 världens finaste kille
RaderaJag brukar oxå säga nåt, men det är aldrig någon som nappar.
Jag är jämt frågvis och frågar alla om allt..
Kram
Aldrig glömmer jag fina lilla Isak! Tänker ofta på honom... På dig...
SvaraRaderaDu ska veta att jag håller mina tummar såååå otroligt hårt för att FETet ska gå bra och att Isak snart blir storebror!!
Kramar <3
Jag kommer alltid att minnas Isak! Hans fina lilla hand. Du berör med dina ord. Jag bär själv på sorg och saknad efter min son som dog i min mage.
SvaraRaderaAll lycka till inför nästa försök. Håller tummarna så hårt att de blir blå.
Kram Camilla
Glömmer aldrig men vill inte riva i såren - fast jag är så dålig på att kommentera numera tänker jag på er jätteofta och sitter här med timmarna redo. Kram!
SvaraRadera//Nenne
Stavar som jag brukar ;-)
SvaraRadera" Tummarna" skulle det ju stå hi hi
//nenne
Cecilia, jag känner dig inte alls, men följer din blogg, och glömmer absolut inte din lilla pojke.
SvaraRaderaKarin
Han är inte glömd <3
SvaraRaderaJag finns också här och glömmer inte! Jag vet att jag är dålig på att synas, men jag läser!
SvaraRaderaKänner igen så väl det du beskriver. INGEN på jobbet har frågat något. De har inte ens frågat om hon heter något! De väntar säkert på att jag skall berätta självmant, för de tror väl att det är lättare för mig om de lägger locket på...
Jag skulle gärna berätta allt från hur förlossningen var till hur begravningen var. Vad hon heter o.s.v. Den enda som har frågat är en kund på jobbet! Vi blev gravida samtidigt och hon får vilken dag som helst nu om hon redan inte har fått.
Det är ju märkligt allting :-)
Det är så sorgligt att ingen vågar fråga. Han är ditt barn, så det borde ju vara självklart. Prata ändå! Så kanske folk förstår att det är okej för dig.
SvaraRaderaOtroligt oprofessionellt att säga till någon att den inte kommer få fortsätta på ett APT-möte förresten. Man kan undra ibland om folk blivit chef genom brevkurs :(
SvaraRadera