Barndomstrauma vs Sociala sammanhang

Jag har alltid haft lite svårt för det sociala, mestadels för att jag inte är lärd som barn hur jag ska bete mig, vad man får göra och inte göra. Min mamma kan ju inte uppföra sig i något sammanhang, hon är ju inte frisk någonstans, och gjorde (ok, gör fortfarande) att allt möte med andra människor blev en katastrof. Jag visste ju som barn hur man inte skulle bete sig, men hur skulle man göra egentligen? Vad är rätt och vad är fel?

Ni kan ju tänka er hur underbara mina tonår var, i den nya familjen som oxå var knasiga, vilsenheten och inte tal om att försöka hitta sig själv, nya kompisar i en ny miljö.

Att vara social har jag lärt mig den hårda vägen genom åren. Jag är otroligt blyg i stora sammanhang men tvärtom i sammanhang där jag känner mig trygg. Som de flesta antar jag men extremt konflikträdd.

Men jag håller oftast på att oroa ihjäl mig innan oavsett sammanhang och värst är sociala träffar där jag känner mig otrygg och inte har kontroll. Jag scannar ju alltid av omgivningen, hur folk är, vilka personlighetssorter, arga, glada, snälla och flyktvägar. Jag går sedan genom varenda kommentar och händelse i veckor efteråt.

Jag är skräckslagen att bli lämnad själv på fester, att inte ha nåt att prata om, auktoritära människor, att göra bort mig, att folk inte tycker om mig. Jag är även rädd att träffa nya människor.

Detta gäller privatlivet, i de flesta jobbsammanhang är jag tvärtom. Märkligt nog. Oron är ju där, grubblet men inte blygheten. Dock följer jag aldrig med på fester och after work. Det skulle inte hända. Nu har de börjat prata om kryssning, gode gud.

Så det har ju naturligtvis lett till att jag tackar nej till det mesta (typ allt). Oftast vill jag gå men jag vågar inte. Att jag överhuvudtaget vågade följa med på den där ridresan är en gåta, att jag började rida är en annan.

Jag har ju alltid trott att det är mig det är fel på, men nu så är ju det en del av GAD blandat med barndomstrauman. Det verkar ju dessutom gå att bota och det skulle ju vara helt fantastiskt. Nu kanske ni förstår hur stor lättnad denna antydan till diagnos är? I närmare 20 år har jag trott att jag kommer vara så här och att det är fel på mig (det tror jag fortfarande).

****
Oj, det blev visst en lite avhandling men kontentan av detta är att jag är bjuden på brunch om några veckor med mina ridlägerskompisar, som jag inte känner så väl. Redan nu oroar jag mig, men jag tänkte att jag faktiskt måste försöka gå. Jag måste. För jag gillar dem, men med ovanstående information så förstår ni säkert oron och skräcken jag känner redan nu.

Jag är även bjuden till att träffa mina gamla kursare, men nu krockar det med annat. (pustar ut)

Jag ska åka och rida på ett nytt ställe med min fd ridkompis och åka på horseshow med henne, jag kommer oroa mig men absolut följa med. Allt med hästar verkar ju gå bra, dessutom är hon fantastisk i alla avseenden.

****
I dag är vi bjudna på brunchbuffe på underbara Enskede värdshus av bästa killkompisen. Det är så himla fint därborta (dyrt) och när vi kommer hem måste jag gå flera mil tror jag. Efter gårdagens goda middag och 12 godisar är min matångest redan på topp.


****
I går kväll var vi och tände ljus, så vacker det var och ändå så sorgligt. Alla dessa människor är ju där för att de sörjer någon.

Jag blev så ledsen och grät i kylan (för usch så kallt det var) minnet av Isak gör fortfarande så ont.

Syster skickade ett mms och skrev att även de skulle tända ett ljus för Isak.

Så det medförde i dålig sömn och en liten sorgdipp, jag kanske mår bättre men sorgen gör fortfarande ont. Att mista sitt enda barn och inte se han växa upp är.....hemskt. Bedrövligt.

Det här är andra gången jag hittar mina bilnycklar någon annanstans än handväskan..Hmmm

Så otroligt vackert!


Kommentarer

  1. Haha! Förstår att den nyckelknippan hamnar på villovägar!
    Det är skönt att få reda på saker om sig själv. Jag tänker mkt på hur man är och vad man gör och främst VARFÖR. Ser sidor hos mig som finns hos mina föräldrar.
    Uppfattas nog som lite tillbakadragne i större sociala sammanhang, vill lixom kolla in vilka som "går att lita på". Älskar annars att prata och är ganska öppen och privat när jag fått kontakt med någon.
    Vad vill jag säga? Jo, jag är glad att du inser varför du är på vissa sätt. För jag tror du kommer lära dig hantera det bättre och då bli nöjdare i dig själv.

    Min stora (av flera) sorg är att jag aldrig haft en riktigt bästa vän. Den som varit min bästa vän, har alltid haft en annan bästa vän än jag. Det känner jag påverkar mig i sociala sammanhang även nu. Jag saknar den självklara personen att prata med allt om.
    Kanske är detta en orsak att jag är som jag är i nya sociala sammanhang nu.

    Kran på dig och ursäkta att jag lallar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tror Greta är den skyldiga :)

      Att hitta vänner är ju bland det svåraste som finns. Man kan ha många kompisar men få vänner.

      Kram

      Radera
  2. Jag har också fått diagnosen GAD. Ligger latent hos mig och blossar ofta upp efter svåra händelser i livet. Alltså jag har bara problem i perioder. Antidepressiv medicin och beteendeterapi har hjälpt. Sen hjälper ju umgänget med djur.

    Vet inte om du hört talas om HSP? Du kanske är en sådan person med? Det är jag i alla fall. Ibland undrar jag seriöst om jag har ADD eller ADHD, vilket påminner om HSP eller tvärt om.

    Det är inte lätt att leva ibland :-)

    Hoppas du blir bra omhändertagen i vården!

    I kväll skall jag på minnesmässa för Blixta och tidigare idag har vi tänt ett egensmyckat ljus i minneslunden. Blåste även massor med såpbubblor i minneslunden. Torsdag-söndag (idag) har vi haft lyktan i äppleträdet tänd dygnet runt. Köpte ett sånt där ljus som brinner i fem dygn och stoppade in i lyktan.

    Skönt att det går åt rätt håll med sorgen för Isak.

    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åhhh. en till gaddare. Kan inte du berätta hur det yttrar sig hos dig och vad du gör åt det?

      Jo, jag är nog absolut en HSP, jag gav inget utslag på Adhd elle asperger eller liknande diagnoser..

      Fina ni, så skämt att komma i väg och hedra minnet..Jag kom aldrig i väg på mässan. Vilket jag ångrar nu..

      Radera
  3. Jösses, vad jag känner igen mig i första stycket.

    Stor kram till dig!

    SvaraRadera
  4. Gu vad jag känner igen mig i vissa saker du skriver om där i början; jag kan känna mig otroligt blyg, tråkig, ful i vissa sociala sammanhang, men i mindre trygga grupper kan jag vara väldigt pratsam. Jag känner också att jag inte vet hur man beter sig ibland, hur man skaffar en nära vän (det är mkt lättare att skaffa pojkvän!). Jag har ändå haft en bra barndom, om än annorlunda.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så härligt, en till som mig :-)

      Fast trist för dig förstås.

      Skönt att jag inte är ensam

      Kram

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Som om det inte var nog

Prick del 2 (mystiska utslag)

Uppdatering