En riktig mardröm :(
Det jag har fasat så mycket för är nu här. Tillsammans med en massa annat skit som kört i hop sig.
Jag har knappt sovit i natt utan suttit och gråtit, nu har jag huvudvärk igen och känner mig helt förstörd. I går kväll satt jag bara och stirrade framför mig, jag såg tvn men jag såg den ändå inte. Jag har ingen aning om vad jag såg.
Maken har åkt och jobbat, han vågar inte chansa på att någon sjukskriver honom och då kommer han inte kunna vara med på förlossningen eftersom man bara får vara hemma 7 dagar. Jag önskar så att han var hemma med mig. Han håller dessutom på att bli väldigt förkyld mitt i allt detta. Han hade behövt vara hemma.
Jag har sjukskrivit mig själv och hoppas nån vill sjukskriva mig för jag vill inte jobba nästa fredag. Tänk om ingen gör det, vad gör jag då?
Jag känner en stor oro att nästa vecka för att det ska bli som i går, vi verkar ha sån otur med alla vårdinsatser.
Jag har inte svarat på några sms, inga FB och jag orkade inte prata med grannen i går trots hon såg mig. Jag skickade ut maken som även passade på att fråga om de kunde titta till våra katter. De får klara sig själva de dagar vi är på sjukhuset för nu har vi ingen som kan vara med dem eftersom min kollega är på planeringsdagar.
Och svaret är nej. Vi har ingen familj (förutom min syster) och inga anhöriga. Min syster bor 30 mil
bort.
Nu ringde kuratorn (den andra) från KS och sa att vår ansökan gått igenom på socialstyrelsen. Hon var trevlig och jag fick hennes nummer (jag passade på att beklaga mig om gårdagen) utifall att.
EDIT: hon sa OXÅ att SÖS skulle sjukskriva! Det är oxå SÖS kurator som skulle ordna saker och ting för oss. (Det tror jag på när jag ser det) Inte Ks
****
Naturligtvis ska köket komma nästa torsdag, när vi är på förlossningen. När vi bokade om hemkörningen så får vi vänta en HEL vecka till nästa hemkörning. Herregud. 2,5 vecka utan kök + installationsdagarna beroende på när köksmannen kan komma. Herregud.
Kanske vi kan åka och hämta allt själva istället?
****
Dagen kommer att spenderas med trädgårdsarbete, klippa gräs, putsa fönster och stirra tomt framför mig.
Jag har knappt sovit i natt utan suttit och gråtit, nu har jag huvudvärk igen och känner mig helt förstörd. I går kväll satt jag bara och stirrade framför mig, jag såg tvn men jag såg den ändå inte. Jag har ingen aning om vad jag såg.
Maken har åkt och jobbat, han vågar inte chansa på att någon sjukskriver honom och då kommer han inte kunna vara med på förlossningen eftersom man bara får vara hemma 7 dagar. Jag önskar så att han var hemma med mig. Han håller dessutom på att bli väldigt förkyld mitt i allt detta. Han hade behövt vara hemma.
Jag har sjukskrivit mig själv och hoppas nån vill sjukskriva mig för jag vill inte jobba nästa fredag. Tänk om ingen gör det, vad gör jag då?
Jag känner en stor oro att nästa vecka för att det ska bli som i går, vi verkar ha sån otur med alla vårdinsatser.
Jag har inte svarat på några sms, inga FB och jag orkade inte prata med grannen i går trots hon såg mig. Jag skickade ut maken som även passade på att fråga om de kunde titta till våra katter. De får klara sig själva de dagar vi är på sjukhuset för nu har vi ingen som kan vara med dem eftersom min kollega är på planeringsdagar.
Och svaret är nej. Vi har ingen familj (förutom min syster) och inga anhöriga. Min syster bor 30 mil
bort.
Nu ringde kuratorn (den andra) från KS och sa att vår ansökan gått igenom på socialstyrelsen. Hon var trevlig och jag fick hennes nummer (jag passade på att beklaga mig om gårdagen) utifall att.
EDIT: hon sa OXÅ att SÖS skulle sjukskriva! Det är oxå SÖS kurator som skulle ordna saker och ting för oss. (Det tror jag på när jag ser det) Inte Ks
****
Naturligtvis ska köket komma nästa torsdag, när vi är på förlossningen. När vi bokade om hemkörningen så får vi vänta en HEL vecka till nästa hemkörning. Herregud. 2,5 vecka utan kök + installationsdagarna beroende på när köksmannen kan komma. Herregud.
Kanske vi kan åka och hämta allt själva istället?
****
Dagen kommer att spenderas med trädgårdsarbete, klippa gräs, putsa fönster och stirra tomt framför mig.
Förstår att du inte svarar på sms, FB o.s.v. men jag är ganska övertygad om att du läser. Jag kände precis som du i samma situation, så du är fullkomligt normal :-)
SvaraRaderaJättebra att du sjukskrivit dig själv! Dessutom är det super att kuratorn verkar bra! Vet du vad? I mitt landsting skötte kuratorn "allt" så ta upp med henne vad du behöver just nu. Hon kan fixa sjukskrivning t.ex! Be om fyra veckor från nu, så slipper du tänka på det mer. Be henne sjukskriva din man lika länge (om han vill såklart). Jag lovar! Det är en skitenkel sak för dem att sjukskriva! FK var inga problem för oss alls, så pengar fick vi med :-)
Kuratorn kan fungera som spindeln i nätet så ni slipper ta tag i saker och ringa runt. Som sagt ta upp allt ni behöver med kuratorn så kan hon ringa runt o.s.v.
Det skär i mitt hjärta att ni skall behöva gå igenom detta! Men tro mig, livet finns där på andra sidan och det är inte så pjåkigt ändå.
Tyvärr jobbar jag på torsdag. Annars hade jag kunnat åka till Stockholm och sett till att ni fick bra vård :-) Varit eran röst utåt mot sjukvårdspersonalen. Vi hade min kusin med oss som fick vara den som såg till att de skötte sig och det funkade bra för oss. Hade hon inte kunnat hade jag anlitat en doula. Vi kände precis som er att vi var osäkra på vårdens agerande...
Kära fina du. Detta är verkligen en mardröm. Även om vi inte känner varandra skulle jag vilja hjälpa dig. Krama om dig. Trösta dig. Säga att allt blir bra, men jag vet ju att inga ord räcker till för detta fruktansvärda. Jag vet dock att Isak alltid kommer att vara er perfekta, vackra, underbara son. Kram
SvaraRaderaMassor av kramar! Följer din blogg men känner dig inte. Du verkar stark och jag är övertygad att ni tar er igenom detta. Jag tror stark på att allt i livet har en mening. Även om det känns som denna hemska mardröm inte kan skänka mening till livet så lovar jag att när ni kommer ut på andra sidan så kommer det visa sig varför detta hände just er. Tänker på er och skickar lite kärlek!
SvaraRaderaKramar Cissi
Jag är ledsen och förstår att du menar väl. Och kanske känns det rätt för Cecilia att tänka så.
RaderaMen för mig var det sättet att tala det allra jobbigaste. Att min son skulle ha dött för att lära mig något. Att hans död skulle vara meningsfull. Vilken gud, vilket universum och vilken mening - låter barn förlora livet för att ge något?
Döden var och förblev meningslös för mig. Det var inte meningen, det bara hände ändå att mitt barn var så trasigt att det inte kunde leva. Att han levt sitt korta liv hos mig, att han dansat och vinkat - det har mening. Döden? Nej. Det finns ingen mening med en för tidig död, men det finns mening med ett kort liv.
Vilket bra inlägg. Jag tror många famlar efter ord och mening när sånt här händer. Att naturen är så grym går ju inte att begripa, och då vill man kanske göra även det fruktansvärda meningsfullt .
RaderaJag har inte varit i närheten av er kamp för att få barn, men jag har varit med om ett sent missfall (fick sedan en levande son). Det enda goda som kom ur det där missfallet, det "meningsfulla", var allt stöd vi fick av människor runt om oss.
Jag märker att folk kan bli obekväma om man tar upp missfallet nu, men jag tror att alla som varit med om nåt sånt inte riktigt kan släppa taget om den händelsen, även om det går väl sedan.
Jag gjorde också så. Skrev allmänna publika meddelanden ibland men svarade ingen personligen. Läste allt. Satt som en zombie och rökte trots att jag slutat för länge sen (A var ju död redan när jag väntade på igångsättning).
SvaraRaderaJag gör en lista med saker jag var glad att jag gjorde fast jag var så chockad (vad jag ångrade har jag redan berättat):
- att jag valde enskilt omhändertagande.
- att jag tog god tid på mig för att välja hans plats (han urnsattes 2 månader efter förlossningen)
- att jag, om än försenat, köpte en likadan nalle till hans minnesplats hemma som den han har i graven
- att jag sparade den (för) stora nalle jag köpte vid transfern (jag sov med den desperat kramad i minst ett halvår)
- att jag var den som urnsatte honom (=jag följde honom så långt jag kunde)
- att jag delade ett brythjärta med honom vid urnsättningen - fortfarande ett av mina vackraste och helst burna smycken
- berlockarmbandet jag tillverkade. Jag köpte själva berlocken när jag var i Warszawa igen - en trollslända i silver. När jag var där nästa gång köpte jag en ny berlock - för hoppet i embryona. När ett blev dottern fick hennes stanna - så att jag kan bära båda barnen vid handleden.
Om något tilltalar är det bra. Stämmer det inte för dig, är det bara ord dy kan hoppa över.
(Jag jobbade förresten en vecka efter förlossningen - delvis för att fk var tokiga men kanske mest för att jag inte ens själv orkade min sorg. Det var inte så smart i det långa loppet. Men jag blev typ trött på mig själv och sorgen för ett barn jag "inte fick")
Fina tips! Precis som du skriver, om något tilltalar, använd det. Annars hoppa över! Så menar jag också med mitt inlägg såklart, men det framgick inte riktigt... Vi är alla olika och det som är rätt för en person behöver inte vara det för en annan. Vill bara väl.
RaderaJa alltså... jag mådde inte väl av att jag jobbade om det var det du tänkte på. Det var för mig 7 efterhand ett dåligt beslut... /fc
RaderaJag menade verkligen inget illa, vill hjälpa men det blev fel.
RaderaDe som vart med om samma sak kan säkert trösta bättre. Det sista jag vill är att Cecilia skall må sämre.
Jag skickar dig all kärlek jag kan, Cecilia, och varma kramar.
Kram Cissi igen
Nej. Jag vet... och min mening som sagt inte att slå på käften utan bara berätta hur jag upplevde det som människor sa som något fint men som för mig föll väldigt fel /fc
RaderaIdag tog mina ord slut. Kan inte längre sätta mig in i er situation eller vad du känner mer än att jag förstår att det är fruktansvärt. Hur skulle jag kunna? Lämnar ordet till de som själva varit där och kan guida dig :(
SvaraRaderaKram/Vivela
Har inte heller några ord som kan hjälpa er.....
SvaraRaderaMen eran Isak kommer alltid att finnas i era hjärtan och låt honom få göra det....
Precis som hans namns betydelse: han skrattar, det kanske låter som elak ironi nu men han kommer se ner på er och försöka få er att skratta för det är det han vill att ni ska må bra och njuta av livet.....
Sänder massa styrkekramar till er....
Det finns kattpensionat som man kan lämna katterna, googla!
SvaraRaderaFina fina Cecilia!
SvaraRaderaVet inte vad jag ska skriva. Det gör så ont i mig och er smärta är hundra gånger värre. Lyssna på alla fina råd du fått. Önskar så att jag kunde suttit hos dig och kramat dig. Tagit en del av din smärta. Lindrat bedrövelsen.
Varmaste kramar Kvickan
Tänker på er!
SvaraRaderaNej, nej, nej... Älskade, finaste... Önskar jag hade något klokt att skriva i allt detta, men det finns inga ord.
SvaraRaderaStörsta varmaste kramar till er alla!
Jag har inte kommenterat för jag hittar inga ord. Jag är sååå ledsen över allt hemskt ni måste igenom. Tänker på er hela tiden.
SvaraRaderaKramar!!! Nenne
Tänker på er alla 3. Jag önskar att jag bodde närmare så jag kunde hjälpa er med köket och ta hand om er på ett mer praktiskt sätt (matlagning, handla, ta hand om katterna etc). Jag vet att inga ord tröstar nu. Tänker på er och jag hoppas verkligen att sjukvården skärper till sitt beötande så ni kan få stöd och få ett värdigt bemötande. Kram
SvaraRaderaKära vän, och finaste lilla Isak. Det var ju inte detta slut som vi alla önskat och hoppats på.
SvaraRaderaKunde vi avlasta din smärta så skulle vi göra det! <3
Ser ut som om du fått en massa fina råd här. Och när det gäller skit-läkare, så måste ni rätt och slätt bara STÅ PÅ ERA KRAV.
Tror det är viktigt för er bägge att ni får vara sjukskrivna så länge som ni själva tycker behovs, och det har ni garanterat krav på.
Ta vara på varandra och den korta tiden ni fått samman med Isak. Kom i håg att han kommer alltid att vara er förstfödda son, och jag hoppas av hela mitt hjärta att han kommer att bli storebror till framtidiga barn.
Sänder massa kärlek och tröstekramar
Ahm66
Jag mår fysiskt illa när jag läser dina inlägg. Det finns inget vackert att säga, det är så fruktansvärt och jag bara önskar att tiden ska gå fort så du får komma ut "på andra sidan". När det gäller sjukskrivningar så är detta så självklart grund för sjukskrivning att du inte behöver fundera (förstår att du gör det om du har dåliga erfarenheter), det gäller även din man. Han är ju pappan för Guds skull. Det jag tycker låter oroande är kurator, det finns så många idioter med noll feeling. Hoppas bara att du kan få träffa en vettig människa, du behöver det.
SvaraRaderaJag önskar jag kunde göra något men förstår att inget kan göras för att det ska kännas lättare för dig.
Skickar en stor kram. Livet är inte rättvist.
Katter är självständiga djur och klarar sig själva i flera dagar med tillgång till torrfoder och vatten, de är ert minsta bekymmer just nu. När jag var med om det här för 8 år sedan så var jag sjukskriven i tre månader så känn ingen press att komma tillbaka förrän du är redo och det är helt ok att det får ta sin tid. Många kramar vännen och det löser sig till slut. Jag lovar. //Sanna
SvaraRaderaStor varm kram! / Kristina
SvaraRaderaJag känner mig tom och illa berörd. Är så fruktansvärt ledsen för er skull!!! Dels för att lilla Isak tas ifrån er, det är så orättvist att jag vill skrika, dels för att ni mitt i er sorg blir så ofantligt illa behandlade och bemötta. Hur är det möjligt?! Har de ingen skam i kroppen? De vet hur ni har kämpat, de vet vad ni har gått igenom de senaste månaderna, de vet vilket besked de måste lämna till er och ändå klampar de runt som elefanter i ett glashus. Visar noll respekt och är fullständigt empatilösa! Skandal!!
SvaraRaderaSom jag skrivit många gånger förr var ni värda något helt annat än det här! Jag önskar att jag hade en magisk kraft som kunde ge er det ni borde fått, er lille Isak i er framn om 20 veckor.
Det är så sorgligt alltihop att jag förlorar tron på det goda. Vari ligger meningen med alltihop. Ge liv och sedan ta det tillbaka. Fy fan!
Skickar många, många kramar. Ta hand om varandra!
Charlotte (lite si and so)
Jag hittar inga ord. Är så otroligt ledsen för er skull!!!
SvaraRaderaStyrkekramar
Du kommer bli sjukskriven, det ska inte vara några problem. Det var läkaren på avdelningen som fixade sjukskrivningen åt mig. Innan Emil föddes så var det en annan läkare från mvc som sjukskrev mig. Sen ville jag ha förlängd sjukskrivning så då fixade en tredje läkare det. Krångligt, ja, men det löste sig iaf.
SvaraRaderaHar ni långt till sjukhuset? Vi åkte hem mellan dag 1 (med första tabletten) och dag 3 då han skulle födas.
Jag känner igen mig när du beskriver din tomhet. Hemska hemska upplevelse!
Många kramar till dig!
<3 <3 <3