Vecka 18 (17+5)

Det känns så dumt att skriva veckorna fortfarande. Det är ju liksom över snart och veckor räknar man ju för att ha något att se fram emot.

Jag förstår inte hur jag ska komma ur det här med förståndet i behåll, hur jag och maken ska kunna se på varandra normalt efter det här. Jag förstår inte det.

Jag är fullkomligt livrädd för vad som komma skall, både för förlossningen men oxå för hur vi kommer reagera.

Jag funderar mkt på hur jag ska förbereda mig, vad vi ska packa ner, vad vi ska ha med oss till Isak och vad som behövs här hemma.

I helgen är vi bjudna på 10-års kalas, jag vet ärligt talat inte om jag orkar gå. Kalas i alla ära med det sociala?

Vilket jävla skit det här är.

****
I går åkte jag med Robban till Veterinären. Resan dit gick okey men när de skulle börja ta blodprover på honom började jag svettas och höll på att svimma. Så hon fick hämta en till sköterska så fick jag gå ut.

Jag är verkligen inte mkt att hålla i handen. Resan hem var inte heller kul då han skrek som en besatt i 35 minuter. Gode gud.

Men proverna var bra! Så vad han kräkts av har jag ingen aning om men lever och urinsyror var helt ok.

I går kväll kom Stiina och jamade så konstigt, jag såg att något stack ut från hennes mun. När vi sprang dit hade hon fått tag i världens största vårtbitare. Som faktiskt klarat sig oskadd. Vi släppte ut den men Stiina sprang och letade efter den en timme sen. Elaka Husse och matte :/

Otroligt. Hur kan vår innekatt få tag i en stor och snabb vårtbitare?

Kommentarer

  1. Jessa22 augusti 2013 kl. 08:13

    Tänker på er. Jag har inga bra råd att komma med men jag vill att ni ska veta att det finns människor som tänker på er och önskar att jag kunde lyfta sorgen och smärtan från era axlar, om så bara för ett tag, jag skulle ta det åt er om det gick. Kram

    SvaraRadera
  2. Anonym22 augusti 2013 kl. 09:56

    Jag har inga ord av tröst, jag kan inte föreställa mig hur du känner- denna värsta av mardrömmar...men vet du vad? Jag tror du kommer klara det alldeles utmärkt. Vi är starkare än vi tror. Och jag tror att ni ska ta med kläder och nåt gosedjur och förhoppningsvis får ni vara med Isak en stund och känna att ni får träffa er son och känna att ni har ert barn om så bara för ett kort ögonblick i detta livet. Jag är övertygad om att du kommer uppskatta det längre fram. Att få ett fint avsked. Ta lite bilder och låt det få bli en stund av ro och stillhet. Har man begravningar för så små? Då kommer ju ytterligare en stund för avsked...

    Ta hand om dig och din man! Ni kommer klara detta även om det känns tungt nu!!

    Tänker jättemycket på dig!!

    Anna i gbg....

    SvaraRadera
  3. Anonym22 augusti 2013 kl. 21:16

    Ja vi är många som känner med dej och tänker på dej, jag önskar att allt ska gå fint och lugnt till, det kommer ändå bli ett minne du för alltid har med dej, livet innehåller också mycket smärta. Din lille Isak kommer alltid att leva i ditt hjärta. Jag önskar att bekymmersfri lycka även ska komma till dej. Jag önskar dej styrka och värme.
    Många kramar, Kristina

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Som om det inte var nog

 I går ringde jag BUP igen och verkligen underströk hur mkt sonen behöver träffa en läkare, utredas och medicineras. För det enda han vill är ju att må bra, fungera och delta. Han vill inte vara aggressiv och bråka och för att han ska klara det så måste han ha rätt hjälp, stöd och verktyg. Något han inte har just nu. Vi gör så gott vi kan, men det räcker inte.  De lovade att boka in läkarbesök så snart de kunde, men det har jag hört i många månader nu.  Utöver allt kring det, som vi inte hade nog, så har vi blivit några fler i familjen :) Vi har ju vår underbara hund som vi ärvde av grannen, kaninvakter 1 år och nu även 2 rexkatter. Det var först nu jag kände mig mogen efter katten Robban. Jag saknar honom varje dag, men nu börjar jag även sakna katter. Så jag svarade på en omplaceringsannons och vi for ända till Göteborg för att hämta dem.  En är gosig och social och en har lite mer behov av space och det är alldeles perfekt. De tillför familjen mycket skratt och kärlek, lite svartsju
Läs mer

Prick del 2 (mystiska utslag)

Bild
Dom kliar och blir bara fler o fler. Magen, armar, ansikte ....Jag är ju atopiker. ... Eller var i alla fall (det har blivit bättre på äldre dar). Tycker inte riktigt det ser ut som nässelutslag.. När jag tänker efter så har vi bytt sköljmedel...
Läs mer

Uppdatering

 Jag fick en påminnelse att det var länge sen jag bloggade. Viljan finns men inte tiden och orken.  Både våren och sommaren har gått fort, jag fyllde jämt under våren och hade samlat till en ridresa i Spanien. Det var absolut bland det bästa och roligaste jag gjort i min ridkarriär, eller faktiskt på alla plan. Hela resan var perfekt, hästarna, boendet och maten. Inte minst ridsällskapet. Jag ville absolut inte åka hem och nu sparar jag pengar för att åka dit igen.  I övrigt har livet varit rätt slitsamt, jag har värderat huset och försökt räkna ut hur det fungerar om maken skulle köpa ut mig. Men jag fattar verkligen inte hur fasiken man ska räkna. Vad skulle jag ha råd med då? Var skulle jag bo och hur skulle livet bli? Jag är verkligen trött på att ha ett extra barn med honom, ju äldre han blir desto värre blir det.  Alfred kämpar, och vi med honom. Bup har stängt ner då alla sagt upp sig och är sjukskrivna. Så en vidare utredning verkar vi få vänta på, vårdgarantin får vi inte hell
Läs mer