Vecka 18 (17+0)
Fortfarande en mardröm. Kan ingen väcka mig?
Att byta vecka brukar jag se fram emot och det första jag gör är att läsa gravidappen, men i dag var det annorlunda. Jag vill inte veta mer, jag vill inte läsa. Jag vill bara att allt det här ska försvinna. Jag tycker det är så jobbigt att magen blivit så stor och jag försöker dölja den i stället. Jag är ju i 5 månaden nu och magen är därefter.
Jag har även haft hjärtklappning (läste att det var väldigt vanligt under graviditeten) och i morse kände jag de första rörelserna av Isak i magen. I stället för att bli lycklig så grät jag. Hur ska vi kunna ta livet av denna lilla kille?
Det var väldigt skönt att jobba i går, jag berättade endast lite och sa att jag vill att allt ska vara som vanligt. Alla förstod och jag lyckades tom skratta lite under dagen.
Jag fick massor tårdrypande mail av bästa kompisen, det är nästan värst att handskas med andras sorg. Jag orkar liksom inte med den, jag har så fullt upp med mig och hur jag ska överleva.
Vi sitter ju i samma rum på jobbet så vi får se hur det blir på måndag.
Vi har fått blommor (konstigt nog har katterna inte ätit på dem) och massor av sms, kommentarer av er och fb-meddelande. Underbara Ahns frågade om hon skulle komma över med mat och om vi åt ordentligt. Tack, det var fantastiskt fint av dig. <3
Det är väldigt skönt att vi inte är ensamma, jag uppskattar verkligen att få skriva av mig och att ni kommenterar och delar med er. Jag orkar inte alltid svara, men jag läser allt.
Ni är några änglamammor som har kommenterat, det uppskattar jag mycket. Hur orkade ni? Hur gjorde ni?
Jag lusläser allt som överhuvudtaget har skrivits om att föda i vecka 20, hur man överlever och vad som komma skall.
****
Jag sover ännu sämre nu och snittar bara nån timme på natten. Jag har fruktansvärda mardrömmar och tankar om förlossningen. Det är min största skräck just nu.
Vi var och handlade i dag och jag köpte en body, strumpor, en filt och en liten kanin som jag tänkte Isak ska ha på sig. Kläderna är väl för stora på honom, men det är bättre än ingenting.
****
I morgon fm kommer köksmannen och exkollegan hit. Jag ska ha lite stora kläder på mig och inte säga nåt. I morgon ska det bara handla om kök.
EDIT: Nåt som är lite roligt är att jag har 4 readlyinbjudningar att dela ut till er som har ipad. Massor av roliga tidningar att läsa. Säg till så mailar jag er en inbjudan. (jo, ja. Jag kan vinna en ipad för att jag delar ut inbjudningar så det är inte helt osjälviskt:)
*****
Jag förstår fortfarande inte hur jag ska klara det här? Jag förstår inte heller meningen med detta, har inte vi utsatts för tillräckligt med prövningar? Gud måste verkligen hata mig. Om han nu finns. Det verkar inte vara meningen att vi ska ha barn. Jag har fattat piken nu.
Att byta vecka brukar jag se fram emot och det första jag gör är att läsa gravidappen, men i dag var det annorlunda. Jag vill inte veta mer, jag vill inte läsa. Jag vill bara att allt det här ska försvinna. Jag tycker det är så jobbigt att magen blivit så stor och jag försöker dölja den i stället. Jag är ju i 5 månaden nu och magen är därefter.
Jag har även haft hjärtklappning (läste att det var väldigt vanligt under graviditeten) och i morse kände jag de första rörelserna av Isak i magen. I stället för att bli lycklig så grät jag. Hur ska vi kunna ta livet av denna lilla kille?
Det var väldigt skönt att jobba i går, jag berättade endast lite och sa att jag vill att allt ska vara som vanligt. Alla förstod och jag lyckades tom skratta lite under dagen.
Jag fick massor tårdrypande mail av bästa kompisen, det är nästan värst att handskas med andras sorg. Jag orkar liksom inte med den, jag har så fullt upp med mig och hur jag ska överleva.
Vi sitter ju i samma rum på jobbet så vi får se hur det blir på måndag.
Vi har fått blommor (konstigt nog har katterna inte ätit på dem) och massor av sms, kommentarer av er och fb-meddelande. Underbara Ahns frågade om hon skulle komma över med mat och om vi åt ordentligt. Tack, det var fantastiskt fint av dig. <3
Det är väldigt skönt att vi inte är ensamma, jag uppskattar verkligen att få skriva av mig och att ni kommenterar och delar med er. Jag orkar inte alltid svara, men jag läser allt.
Ni är några änglamammor som har kommenterat, det uppskattar jag mycket. Hur orkade ni? Hur gjorde ni?
Jag lusläser allt som överhuvudtaget har skrivits om att föda i vecka 20, hur man överlever och vad som komma skall.
****
Jag sover ännu sämre nu och snittar bara nån timme på natten. Jag har fruktansvärda mardrömmar och tankar om förlossningen. Det är min största skräck just nu.
Vi var och handlade i dag och jag köpte en body, strumpor, en filt och en liten kanin som jag tänkte Isak ska ha på sig. Kläderna är väl för stora på honom, men det är bättre än ingenting.
****
I morgon fm kommer köksmannen och exkollegan hit. Jag ska ha lite stora kläder på mig och inte säga nåt. I morgon ska det bara handla om kök.
EDIT: Nåt som är lite roligt är att jag har 4 readlyinbjudningar att dela ut till er som har ipad. Massor av roliga tidningar att läsa. Säg till så mailar jag er en inbjudan. (jo, ja. Jag kan vinna en ipad för att jag delar ut inbjudningar så det är inte helt osjälviskt:)
*****
Jag förstår fortfarande inte hur jag ska klara det här? Jag förstår inte heller meningen med detta, har inte vi utsatts för tillräckligt med prövningar? Gud måste verkligen hata mig. Om han nu finns. Det verkar inte vara meningen att vi ska ha barn. Jag har fattat piken nu.
 |
| Stod på mitt skrivbord från arbetskamraterna |
 |
| Från mina gamla kollegor o kompisar |
 |
| Från bästisen |
 |
| Till Isak |
Nä, jag vet inte heller hur man överlever en sån här sak, det är genomgräsligt Cecilia. Är så ledsen för er skull och för Isaks skull om han är så sjuk som de tror att han är.
SvaraRaderaFinns en sak som jag funderat på om er sen ert UL i v12 men jag postar det via FB istället. Lättare att skriva längre där min telefon hänger bara upp sig.
Tänker på er
Tack för dina fina ord. Jag ska spana på fb efter ditt meddelande.
RaderaJag trodde att jag skulle gå under efter 2 års barnlöshet, men man tänker så småningom om i andra banor, accepterar läget och föreställer sig ett nytt liv. Hur du tar igenom dig detta trauma kommer att påverka dig för resten av ditt liv. Jag känner att du är en stark människa, ta god tid på dig, gråt mycket och vårda relationen till din man. Och alla känslor och tankar du har är helt normala, hur konstiga de än verkar. Jag önskar dig styrka och du finns i mina tankar.
SvaraRaderaJag vill bara skriva att jag tänker på er. Ni finns i mina tankar. Jag önskar att ingen skulle behöva gå igenom det helvete som ni befinner er i, det är så sorgligt och så orättvist. Jag hoppas att det ska visa sig att Isak inte är så sjuk ändå, att de ska kunna göra honom frisk, på något sätt. Jag vet att chanserna inte är så stora men jag hoppas ändå. Jag önskar att jag bodde närmre Stockholm, då kunde jag laga mat och komma med matlådor till er eller handla eller tvätta eller bara erbjuda min axel att gråta mot....och mina öron kunde lyssna, eller så kunde vi bara sitta tillsammans och svära åt situationen eller sitta tillsammans i tystnad. Ta hand om er. Kram
SvaraRaderaFinaste! <3
SvaraRaderaHej, vi är många som tänker på er! /Uppsalamamman
SvaraRaderaHej, det är så fruktansvärt att gå igenom. Jag vet hur det är och känns. Vi väntade också en son och jag fick blödningar i v 20. Åkte in till gyn akuten som konstaterade att jag hade en infektion i livmodern och det stod inte rätt till med barnet. Jag hade hög puls 140 så dom rullade iväg mig liggandes i en säng genom sjukhus korridorerna!! Blev inlagd och läkarna skulle se hur det utvecklade sig. Det blev ett avbrytande. Jag var självklart i chock. Jag vill ändå berätta för dig hur det gick till. Det började med att jag fick en tablett som avstannar graviditeten. Väntar i ett dygn sedan så vart jag ordinerad cytotek som jag fick 4 stycken som jag skulle stoppa upp i underlivet, sedan var det till att vänta in på värkar som skulle stöta ut barnet. 3-4 h gick sedan gjorde det ont så dom gav mig morfin. Jag kan inte förstå varför jag inte fick lustgas. Såhär i efterhand skulle jag föredragit det. Så det blev som en mini förlossning! Det gjorde ondare i själen än den fysiska smärtan!! Läkarna sa till mig att när man är i mitten på graviditeten så brukar det gå bra med att föda ut det än att göra det tidigare. Jag hade samtidigt intravenöst med antibiotika på dropp och tabletter mot infektionen då jag höll på att få blodförgiftning. I 5 dagar hade jag dropp och sen fick jag en kur på 10 dagar efter sjukhusvistelsen. Jag var inte människa efter det. Trodde jag aldrig skulle komma igen, samtidigt var det två av mina släktingar som gick bort under samma år. Puh, jag såg bara död och sorg. Jag och min man hade försökt få barn länge så jag blev rädd för hur framtiden skulle bli. Jag tänkte, kämpa som satan eller ge upp!! Idag så har vi en busig kille som lever livet för två :-) min vän sa att du kommer att kunna bli med barn igen och det lät som en klyscha men kroppen känner igen hur den ska agera vid en graviditet! Det skulle nog ha blivit missfall tidigare med läkaren sa att har man en stark kropp så kan det hända att fostret blir kvar. Jag hoppas verkligen att du får det hjälp du behöver och inga av dina känslor är konstiga. Ta en dag i taget och lyssna på din kropp. Meningen med detta och varför vet jag inte men jag tror att det var vår lille Kille som skulle komma till världen och när vi döpte vår son så fick han heta Vilmer i mellan namn som vår förste son skulle ha hetat så på något vis så lever han genom sin bror!! Jag hoppas du ska få uppleva lycka efter allt svårt du går igenom nu. Jag ville bara skriva för att visa att du är inte ensam som går igenom detta fast det kan kännas så. Min tröst var min älskade hund. Ta hand om er nu. Från en som vet/ G
SvaraRaderaTack fantastiska du som delar med dig!
Raderahej! är läget verkligen så illa? är det kört? kanske har läkaren sett fel?/mvh elin
SvaraRaderaNej. Sannolikheten för det är minimal. Det finns säkert mirakel men sånt händer inte oss.
RaderaJag önskar oxå att de sett fel. Verkligen. Finns inget annat jag önskar.
Hur man orkar? Alltså, man har inget val. Nu födde jag ett levande barn, men förväntan raserades så fort min Isak var ute.
SvaraRaderaDet finns stöd att få en en dold Facebook grupp, där ingen annat än medlemmar kan se vad som skrivs. Kontakta mig, så kan jag ge inbjudan till den.
Stor styrkekram
Hej, när jag klickar på ditt namn så kommer jag ingenstans. Maila mig gärna.
RaderaJag vet inte annat än att man överlever för att valet inte finns. Min A var lite yngre men förlossningen som Anonym beskrev ovan. Också ÄD (eller ja, ED då). Jag visste knappt vad jag skulle göra och tänka, hur jag skulle se på halvbarnet jag fick. 17 fertilitetbehandlingar gav mig... en liten liten pojkkropp. Jag valde att sörja och leva mitt annorlunda föräldraskap med pojken som borde blivit 2 år nu men istället firade 2-årsdag i en liten kulle i våras. Min trasiga son. Min fina son. Som har en lillasyster. Att han levt (inte att han dött!) om än kort har en mening. Det var det som berättade att liv kunde bli och leva i min livmoder. Som fick mig att bestämma att den sista behandlingen skulle bli fler. Två till blev det. Ett år efter att han borde fötts kom den levande. Jag vet att våra situationer är annorlunda. Jag vet att det är lyx att ha fått två barn - även om ett inte överlevde - av tre ED-behandlingar. Men jag vill inte heller att du ska följa länken till min blogg och oväntat mötas av min föräldralycka... även om den föregicks av sorg.
SvaraRaderaTänker mycket på er och Isak. Jag är säker på att han är ett fantastiskt perfekt barn fast han är sjuk. Det spelar faktiskt ingen roll alls. Perfekt är inte detsamma som hel. Och livsvärdet är det som avgör kärleken och sorgen som är kärlekens pris (och därför älskar jag även den på sitt sätt, och tillåter mig att fortfarande fattas min lille A)
Vilket fint inlägg!
RaderaJag tänker också på dig, fast jag inte känner dig. Har varit med om ett sent missfall, men har inte behövt hjälp för att bli gravid.Har två levande barn.
Någonstans i allt det här mörka och fruktansvärda vet din kropp att den kan bli gravid. Den kan bli det igen även om det inte känns så nu. Det är kanske världens tunnaste halmstrå för dig att greppa nu, men det är något iallafall.
Jag grät när jag såg bilden på Isaks kläder. Någongång måste ni få bli föräldrar till ett levande, friskt barn! Men innan dess: sörj så mycket du bara orkar!
Jag kommer aldrig komma över mitt missfall, men på nåt märkligt vis har det stärkt mig. Allt stöd och glädjen när min son senare kom till världen visade mig att det finns människor som
förstår hur icke självklart det är att få barn och bli född.
Hej
SvaraRaderaKan inte låta bli att tänka på dig hela tiden. Kan verkligen inte förstå att någon ska behöva stå ut med något sådant här. Och framför allt inte när man kämpat så himla länge och redan varit med om så himla mycket. Det finns verkligen ingen rättvisa. Kan inte förstå allt du känner eftersom jag inte varit där själv, men lider med dig och tänker på dig/er. Man önskar man kunde göra något.
KRAM
Åhhhhh, lilla söta Isak. Vad fint det var du köpt till han! <3
SvaraRaderaÄven vad som händer så är Isak er son! Det var fint skrivit att han garanterat är perfekt, men kanske inte hel.....
Jag ser det som om änglabarnen kommit till oss av en orsak, men jag kan inte för mitt liv förstå, varför Isak måste bli ett...
Jag väljer fortfarande att hoppas, att något mirakel sker, och att Isak visar dom alla att han är mer och starkare!
Jag tror det är viktig att du får ut din sorg och din oro, att du känner Isak kanske är bra. Då är det lättare för dig att inte stänga alla känslor inne. Jag vet inte.
Vet bara att jag tänker på dig och Isak varje dag. Ber till gud att det ska bli bättre, och sänder dig styrketankar och styrkekramar
Ahm66
Jeg fødte min engel i uke 18. Det verste var å ta tabletten som gjorde at jeg tok livet av den vakre skapningen jeg hadde sett på ul, sette meg i bilen å kjøre til sykehuset. Deretter gikk vi hjemme to dager, prøvde å finne på trivelige ting å gjøre. Selve fødselen gjorde vi på gyn.avd. det var bra, så slapp vi å gjøre det på samme sted som de som får friske babyer. Personalet syntes det var vanskelig å ta imot oss, visste ikke riktig hvordan de skulle håndtere den vanskelige sits vi var i, og dermed var det ikke alle som behandlet oss like bra. Men selve fødselen gikk ganske fort og var ikke så jobbig med litt morfin i kroppen. Vi valgte å ikke se engelen. Å ikke holde i ham, ikke navngi ham, ikke gå gjennom noen begravelse. For oss var det det riktige, som gjorde det minst sørgelig. Vi gjorde alle de prosessene i tankene likevel, uten alt det rundt.
SvaraRaderaJeg tenkte også at det nok ikke var meningen at vi skulle ha barn. Men nå i ettertid tror jeg ikke på det lengre. Vi hadde bare en lengre vei dit enn de aller fleste og har nå også opplevd to riktige fødsler. Måten å komme gjennom det verste på var å fokusere på neste forsøk.
Tenker på deg. Gjør de valg som er best for deg.
Å, jag är så ledsen för er skull! Livet är inte rättvist. Det som skulle bli till liv, blir istället sorg.
SvaraRaderaEfter mitt sena missfall, så fick jag bra stöd på KS (Solna) av en kurator där. Jag fick komma tillbaka flera gånger några veckor efter missfallet. Sen hjälpte hon mig att hitta sätt att komma vidare och att hitta annan hjälp som var rätt. Jag hoppas att ni/du också ska få det. Jag behövde inte fråga efter det, utan de frågade mig om jag ville prata med någon när jag var där och fick missfallet konstaterat.
Men såklart hoppas jag på ett mirakel i ert fall! Tänker på dig. Kram