Vecka 15 (14+1)

I dag är det den nojigaste dagen någonsin. (förutom i går då) Jag har sovit som en kratta hela natten och vaknade vid 4 och kunde inte somna om, ryggen värkte magen värkte. Har haft magont sen i fredags nu, det vill inte släppa. Allt blir så mycket större på natten.

Jag bestämde mig då att åka till gynakuten, men när jag var upp och kissade vid 6-tiden så beslutade jag att jag orkade fasiken inte. Så jag kröp ner i sängen igen med alla katter omkring mig.  Men somna om kunde jag inte.

Just nu är det enda jag kan tänka på är om bebisen lever i magen eller inte. Tänk om jag fått ett MA? Och om bebisen lever hur mår bebisen?

Jag tycker inte alls magen växt något och jag går inte upp ett enda gram i vikt.

I morgon ska jag ringa och be att få komma på extra kontroll. Man blir ju fanimig galen av det här. GALEN!

I morgon tänkte jag även berätta för arbetskamraterna. Jag tror det i alla fall.

****
I morgon börjar jag jobba igen, känns trist men samtidigt skönt att få fokusera på någonting annat.  I morgon kommer oxå syster med barn, både roligt och lite tungt då jag känner mig totalt osocial och är förmodligen helt död efter jobbet.

Men bra för kissarna att få lite sällskap på dagen.

Har inget vettigt att skriva, det finns fasiken inget vett i huvudet alls just nu.

Kommentarer

  1. Anonym28 juli 2013 kl. 15:45

    Hej! Jag läser din blogg och tycker att du verkar vara en envis kämpe! Det är ju inte konstigt att du blir nojig över hur det står till med den lille. Hoppas att du kan få en tid snabbt för extra vul. Ville bara skicka en styrkekram till dig! Fröken Bus

    SvaraRadera
  2. Anonym28 juli 2013 kl. 17:45

    Hej Cecilia
    Vill bara berätta att även jag hade ont i magen just runt v.15. Min gynläkare berättade att det kunde vara samandragningar eller tarmarna som blir trögare. Ont gjorde det i alla fall :) Det har blivit bättre nu i v.17.
    Håller fortsatt stenhårda tummar för dig och knyttet.
    Kram/Vivela

    SvaraRadera
    Svar
    1. Cecilia28 juli 2013 kl. 18:06

      Åhh!

      Hoppas det är så för mig med!

      Kram

      Radera
  3. Du fattas mig28 juli 2013 kl. 18:40

    ❤

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Som om det inte var nog

 I går ringde jag BUP igen och verkligen underströk hur mkt sonen behöver träffa en läkare, utredas och medicineras. För det enda han vill är ju att må bra, fungera och delta. Han vill inte vara aggressiv och bråka och för att han ska klara det så måste han ha rätt hjälp, stöd och verktyg. Något han inte har just nu. Vi gör så gott vi kan, men det räcker inte.  De lovade att boka in läkarbesök så snart de kunde, men det har jag hört i många månader nu.  Utöver allt kring det, som vi inte hade nog, så har vi blivit några fler i familjen :) Vi har ju vår underbara hund som vi ärvde av grannen, kaninvakter 1 år och nu även 2 rexkatter. Det var först nu jag kände mig mogen efter katten Robban. Jag saknar honom varje dag, men nu börjar jag även sakna katter. Så jag svarade på en omplaceringsannons och vi for ända till Göteborg för att hämta dem.  En är gosig och social och en har lite mer behov av space och det är alldeles perfekt. De tillför familjen mycket skratt och kärlek, lite svartsju
Läs mer

Prick del 2 (mystiska utslag)

Bild
Dom kliar och blir bara fler o fler. Magen, armar, ansikte ....Jag är ju atopiker. ... Eller var i alla fall (det har blivit bättre på äldre dar). Tycker inte riktigt det ser ut som nässelutslag.. När jag tänker efter så har vi bytt sköljmedel...
Läs mer

Uppdatering

 Jag fick en påminnelse att det var länge sen jag bloggade. Viljan finns men inte tiden och orken.  Både våren och sommaren har gått fort, jag fyllde jämt under våren och hade samlat till en ridresa i Spanien. Det var absolut bland det bästa och roligaste jag gjort i min ridkarriär, eller faktiskt på alla plan. Hela resan var perfekt, hästarna, boendet och maten. Inte minst ridsällskapet. Jag ville absolut inte åka hem och nu sparar jag pengar för att åka dit igen.  I övrigt har livet varit rätt slitsamt, jag har värderat huset och försökt räkna ut hur det fungerar om maken skulle köpa ut mig. Men jag fattar verkligen inte hur fasiken man ska räkna. Vad skulle jag ha råd med då? Var skulle jag bo och hur skulle livet bli? Jag är verkligen trött på att ha ett extra barn med honom, ju äldre han blir desto värre blir det.  Alfred kämpar, och vi med honom. Bup har stängt ner då alla sagt upp sig och är sjukskrivna. Så en vidare utredning verkar vi få vänta på, vårdgarantin får vi inte hell
Läs mer