Svar från kliniken....
När jag har mailat med kliniken lite fram och tillbaka så berättade hon att min doktor ska flytta till en annan del av Riga. Jag fick inget riktigt svar varför, men jag måste fylla i en massa papper att mina ägg ska med dit.
Gissningsvis så flyttar dem oss från andra länder till en ny klinik, det ligger mkt pengar i den här världen. Detta kommer ske från 3 mars, mig gör det ingeting eftersom jag fortfarande får min fantastiska doktor och min koordinator.
Men nåt svar om medicineringen fick jag inte.
****
Nu ska jag kolla om vi har nåt träningsställe här i kommunen, tänkte det Karin skrev om träning. Antingen att jag hittar nån spinning samt att jag ringer ridskolan att jag vill rida mer om det finns plats. Förra året på gamla jobbet körde jag spinning 2 ggr/vecka och ridning 1 ggn/vecka. Blev jag smalare? Nope.
Annars är det kanske dags att lägga upp nån plan för löpning.
Nåt måste jag göra i alla fall.
Jag vill dessutom påpeka att jag faktiskt gått ner 30 kg till det jag väger i dag (minus några kilo till) så jag kanske inte är så tjock som ni kanske tror, men visst behöver jag gå ner minst 10 kg, men jag mår väldigt dåligt av att vara tjock och det har jag gjort i hela mitt liv.
Det är min fasta övertygelse att jag kommer bli urlycklig om jag blir smal. Dessutom kan jag rida andra hästar och slipper fundera över att väga för mycket för att rida.
Och att jag tror att jag har större chans vid nästa försök förstås.
****
Sen verkar ni dessutom tro att jag är ett nervöst vrak. Meningen med min blogg är ju att skriva saker som finns i mitt huvud. Öppenhjärtligt och tjatigt. Det föregår en massa saker i mitt huvud och ni får ta en del av dem som jag oftast inte säger högt till andra. För att det är enklare att skriva ner dem, för att lufta dem och för att få lite support hur man ska tänka annorlunda.
Eftersom jag haft en...annorlunda... barndom tror jag ofta det värsta om olika saker, eller i alla fall att det borde gå och skogen. Men för det är jag inte en särskilt negativ person. Men jag kan inte påstå att jag oroar mig för allting jämt, inte heller är jag särskilt nervös av mig.
Tvärtom brukar jag kasta mig in i alla möjliga situationer som nog inte andra skulle gjort. Jag tror oxå att även ni funderar över livets situationer, men för det så oroar ni er inte?
Jag är inte heller orolig över min barnslöshet, inte heller stressad. Sorgsen, bitter och fast besluten att göra nåt åt det- javisst! Men stressad och orolig? Nje?!
Jag är inte stressad över jobbet, inte alls faktiskt. På mitt förra jobb var det stress. Men nu- absolut inte, fast jag har mer att göra och möter människor och situationer som jag absolut inte tänkt mig...Jag tänker sällan på jobbet efter jag kommit hem.
Nu blev det här nåt jäkla försvartal, med då får det vara så. Jag måste verkligen säga att jag uppskattar alla era kommentarer och läser och begrundar alla. Utan er så..Hade jag faktiskt aldrig varit där jag är idag. <3
(dessutom har jag kommit på vad som får min mage att bullra; det stavas morötter och flourtabletter)
(dessutom är menyn klar för födelsedagen, och alla inbjudna, men det får ni veta om i morgon)
Gissningsvis så flyttar dem oss från andra länder till en ny klinik, det ligger mkt pengar i den här världen. Detta kommer ske från 3 mars, mig gör det ingeting eftersom jag fortfarande får min fantastiska doktor och min koordinator.
Men nåt svar om medicineringen fick jag inte.
****
Nu ska jag kolla om vi har nåt träningsställe här i kommunen, tänkte det Karin skrev om träning. Antingen att jag hittar nån spinning samt att jag ringer ridskolan att jag vill rida mer om det finns plats. Förra året på gamla jobbet körde jag spinning 2 ggr/vecka och ridning 1 ggn/vecka. Blev jag smalare? Nope.
Annars är det kanske dags att lägga upp nån plan för löpning.
Nåt måste jag göra i alla fall.
Jag vill dessutom påpeka att jag faktiskt gått ner 30 kg till det jag väger i dag (minus några kilo till) så jag kanske inte är så tjock som ni kanske tror, men visst behöver jag gå ner minst 10 kg, men jag mår väldigt dåligt av att vara tjock och det har jag gjort i hela mitt liv.
Det är min fasta övertygelse att jag kommer bli urlycklig om jag blir smal. Dessutom kan jag rida andra hästar och slipper fundera över att väga för mycket för att rida.
Och att jag tror att jag har större chans vid nästa försök förstås.
****
Sen verkar ni dessutom tro att jag är ett nervöst vrak. Meningen med min blogg är ju att skriva saker som finns i mitt huvud. Öppenhjärtligt och tjatigt. Det föregår en massa saker i mitt huvud och ni får ta en del av dem som jag oftast inte säger högt till andra. För att det är enklare att skriva ner dem, för att lufta dem och för att få lite support hur man ska tänka annorlunda.
Eftersom jag haft en...annorlunda... barndom tror jag ofta det värsta om olika saker, eller i alla fall att det borde gå och skogen. Men för det är jag inte en särskilt negativ person. Men jag kan inte påstå att jag oroar mig för allting jämt, inte heller är jag särskilt nervös av mig.
Tvärtom brukar jag kasta mig in i alla möjliga situationer som nog inte andra skulle gjort. Jag tror oxå att även ni funderar över livets situationer, men för det så oroar ni er inte?
Jag är inte heller orolig över min barnslöshet, inte heller stressad. Sorgsen, bitter och fast besluten att göra nåt åt det- javisst! Men stressad och orolig? Nje?!
Jag är inte stressad över jobbet, inte alls faktiskt. På mitt förra jobb var det stress. Men nu- absolut inte, fast jag har mer att göra och möter människor och situationer som jag absolut inte tänkt mig...Jag tänker sällan på jobbet efter jag kommit hem.
Nu blev det här nåt jäkla försvartal, med då får det vara så. Jag måste verkligen säga att jag uppskattar alla era kommentarer och läser och begrundar alla. Utan er så..Hade jag faktiskt aldrig varit där jag är idag. <3
(dessutom har jag kommit på vad som får min mage att bullra; det stavas morötter och flourtabletter)
(dessutom är menyn klar för födelsedagen, och alla inbjudna, men det får ni veta om i morgon)
Ber om ursäkt att jag uppfattar dig som stressig, orolig, pessimist. Nervvrak sa jag aldrig och har inte tänkt det heller.
SvaraRaderaJag gav dig rådet i all välmening utifrån det man läser på bloggen.
Men lovar att sluta kommentera när du tar så illa vid dig och följa bloggen då jag tydligen missförstår det mesta du skriver.
Återigen ursäktar jag mig för att jag gav dig rådet om stress och lycka till framöver!
Jag uppskattar alla dina kommentarer och att du ofta har ett annat på perspektiv på det jag tänker. Jag är ledsen att du känner dig utpekad, det var inte min mening. jag vet att du menar väl. Du har hängt med länge.
RaderaOch sårad av din kommentar blev jag inte, men lite fundersam.
Jag har fått ganska många kommentarer även mail och kommentarer som jag inte publicerar eller alltid svarar på.
Kankse du har rätt? Men jag känner mig inte där än, och jag skulle bli ledsen om du slutar kommentera och läsa.