Blandade känslor
Det här med barn snurrar konstant i mitt huvud, ju närmare försöken vi kommer desto jobbigare blir det. Jag liksom sluter mig lite från omvärlden och maken, förmodligen för att skydda mig själv och det som komma skall.
Det gör att jag blir lite mer lättirriterad och känslig. För allt. Och argare på maken för att han är så oengagerad, fast han är nog engagerad på sitt egna lilla sätt. Men i alla fall.
Jag funderar mkt på det här med familjehem, jag har ju själv varit ett. Och jag känner mig livrädd för alla utredningar och att de ska säga nej. Jag vill ju gärna ha ett uppväxtbarn, inte någon tonåring. Kanske de oxå tycker vi är för gamla? Eftersom jag bor och jobbar i kommunen så måste jag välja en annan kommun, i Stockholm finns ju en del att välja på. men frågan är vilka som är bra.
****
Robban har härjat hela natten, tjoat och vägrat sova, jag tror det är så illa att bädden slutat funka igen. Han har sovit på mig sedan kl 06.00 och Greta på mina smalben, så nu har jag ryggskott för jag legat så konstigt.
Så i morse plockade jag fram en gammal bädd, sydde ett överdrag till den och la ner de gamla bäddarna i tvättkorgen. Och gissa vem som nu sover i tvättkorgen?
Sen har jag varit på 6 km promenad och nu är det soffan som hägrar.
Kram på er!
Det där med bedömning var det som fick mig att verkligen känna panik inför adoption, jag var också livrädd för utredningen. Kände hur jag blev riktigt arg, provocerad, över att någon (läs socialtjänsten) skulle komma in i mitt hem och BEDÖMA mig (oss). De gjorde en urusel bedömning då en gång för länge sedan, trodde inte på det jag som barn sa, ignorerade 5 anonyma anmälningar... listan kan göras lång. Skulle de nu komma in hos mig, gå igenom mitt innersta, se min skörhet, min svagheter... jag kunde inte tänka den tanken. Första gången det slog mig att jag eventuellt skulle behöva gå igenom den processen fick jag hjärtklappning och hade svårt att sova (ja, jag är känslig). Men... det är ju den ryggsäck jag bär på (antar att din ryggsäck har likheter med min, känner ofta igen mig i dina funderingar och sorger kring familj och så), verkligheten KAN se annorlunda ut. Det påminde min man mig om ofta då vi diskuterade det här. Det måste ju någonstans handla om den person jag (du) är idag, inte den "trasiga" lilla tjej jag (du?) en gång var.
SvaraRaderaJag tror att det ska vara alldeles knasigt om man inte ska bli godkänd, egentligen, om jag ska försöka vara lite objektiv.
Ålder... jag har en bekant som var i vår ålder och som fick en nyfödd bebispojke. Förstår att det inte är det vanligaste men tänker att man inte nödvändigtvis måste ta en tonåring för att man passerat 40 år. Det borde handla om var man står i livet i övrigt. Har man redan ganska stora barn så kanske, men inte om man är helt utan barn. Har ju inte en aning alls om hur tankarna kring det här går.
Men... en fråga... hur känner du inför att "få en till familj på köpet", en som automatiskt blir en del av din familj? Jag har en del tankar kring detta men det vore intressant att höra hur du tänker.
Precis så känner jag med, alla korkade frågor, insnurrade svar och dömande miner. Jag är väldigt osäker på om jag klarar det. Och de är inte alltid de gör rättvisa bedömningar.
SvaraRaderaSen är jag även rädd för makens resonemang, han som aldrig säger vad han tycker.
Vårt nätverk och knäppa familj.
Fallgroparna är många.
Ja, herregud. Familjen ja. Där kan vi prata om blandade känslor!
Jag kan tycka att vissa saker verkligen är helt snedvridna, att alla barn måste träffa och umgås med sin familj är helt befängt. Jag totalvägrade som barn men tvingades ändå.
Familjen bär på så mycket skuld, känslor och annat skit så det är ingen lätt situation.
Å andra sidan så måste man vara vuxen och proffsig och lämna den gamla skiten bakom sig..
hmm..När jag läser vad jag skrivit så ser jag att inte tänkt klart..
Men bakom varje familjehemsplacering så finns en tragedi.
Så är det, en tragiedi! För flera parter ska man komma ihåg.
RaderaKramar till dig!
åh jag förstår att allt känns fruktansvärt nervöst med en sån här bedömning...
SvaraRaderaHoppas att ni två tillsammans kan komma fram till vad som är bäst för er två.. Önskar er lycka till vad ni än bestämmer er för..
Robban då.. katter blir man aldrig klok på..
Han får mig i alla fall på gott humör. Men jag har ju inte haft honom tjoandes här hos mig mitt i natten =)..
Kramis Lena och missarna