Ruvardag 12

Vet ni att det är exakt 2 år sen som jag började blogga? Många av oss har följts åt under åren och alla de som började följa mig för två år sen har fått barn/ska ha barn eller är i adoptionsprocessen. ALLA. Fattar ni?

Så. Är det nu nån kan berätta meningen med livet för mig? Med mitt? Jag menar. Jag trivs inte på jobbet, jag kan inte bli gravid, vi har inga pengar kvar, jag gjorde misstaget att tro att mina arbetskamrater var mina vänner osv..

Just nu känner jag att jag orkar inte dra i gång med ny donator. Mitt i sommaren. När alla har stängt. Eller till hösten då det gått flera månader till...Men ni känner mig. Så klart jag fortsätter. Så klart. För annars kan jag lika gärna lägga mig ner och dö.

Efter detta lyckliga och positiva inlägg så förstår ni redan att jag testat minus. Igen. Men jag ska åka och lämna blodprover. Om det går. För med min historik och blodprover så brukar det inte sluta så väl.


I kväll är det stallet som gäller. Tack och lov.

Jag måste orka, jag måste orka, jag måste orka.....jag..

Kommentarer

  1. Du orkar! Därför att.... det är så vi gör.... vi som inte får säga att meningen med våra liv är våra barn! Vi har tills dess saker och ting ändras andra meningar med våra liv. De som får sina barn kanske tycker våra meningar är triviala saker men det tycker inte jag. De är viktiga saker som för oss får ta större plats.

    Ledsen för ert minus :(
    Kram

    SvaraRadera
  2. Åh vad jag blir ledsen.. Sitter här med tårarna rinnande faktiskt..
    Och så klart att du orkar.
    Du är helt fantastisk ska du veta.
    Trots att du själv tycker att det kommer gnäll och trista inlägg ibland så känner jag aldrig det då jag läser.

    Du är så positiv och stark och jag älskar att läsa om dig och kampen, blandat med dina missars galna upptåg.

    Jag förtår förstås att det inte är det du tänkt det med ditt liv, men jag tror att det är många som är in hos dig och känner tröst. Och att de via din historia får lite kämpaglöd och tack vare just din historia inte heller ger upp i första taget trots alla motgångar.

    En stor megakram från Lena och missarna.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag oxå, jag blir så himla ledsen:(

      Vad snällt skrivet, det värmer mitt så övriga kalla hjärta..

      Kram

      Radera
  3. Jag vet inte vad som är meningen med livet. Det är nog olika för alla. Tror du skulle må bättre av att tänka på vad du faktiskt har, en underbar make, ett fint hem, katterna,osv. Många är ensamma och träffar aldrig någon tex. Detta tröstar kanske inte så mkt jag vet själv hur det känns att kämpa för barn men det är det enda tipset jag kan ge dig.kramar Lina

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag försöker verkligen fokusera på det bra. Men jag tycker det är mkt som inte varit bra nu. Så då är det jobbigt att hålla sig så positiv jämt.

      För jag är inte positiv längre..Tyvärr..

      Kram!

      Radera
  4. Jag är ledsen att det blev minus igen.

    Kanske du kan starta en insamling på din blogg.

    Jag hoppas att lyckan vänder för er snart. Ni är värda det.

    SvaraRadera
  5. Usch vad trist för er :( Kramar i massor
    Vad är meningen med livet? för mig är det att ha ett bra liv med eller utan barn. Kanske låter fel att säga det när man nu äntligen har barn men innan vi blev gravida och det inte slutade i missfall bestämde vi oss för att göra vad vi ville med våra liv utan barn och gjorde det, ångrar det inte en sekund och kan säga att hade jag inte haft barn så var jag så nöjd med det livet att barnen blev en bonus.

    Du/ni kanske ska sätta er ner och planera ett liv utan barn? För en del av den värsta delen i sorgeprocessen för de som aldrig lyckas (vilket jag önskar att ni gör) är alla år,pengar och tid som man levde i väntan på något, år man kunde fyllt med annat. Att sitta i ett väntrum och vänta på sin tur är fruktansvärt frustrerande, men lyckas man göra något med tiden och fylla den med annat kan väntrumstiden bli något bra den med.

    Många kramar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror jag är den som har mer sorgeprocess än mn man. Han är ganska nöjd..Han är liksom nöjd att få köttbullar till middag.

      Ja, det här väntrummet är fanemig hemskt. Det var bra beskrivet av dig..

      Kram lill!

      Radera
  6. Blir så ledsen att det blev minus. Önskar det fanns något jag kunde säga eller göra.

    Kram!

    SvaraRadera
  7. Nä men vad fanken :-( jag lider så himla mkt med dig. Har inga bra kloka ord att skriva, blev bara så ledsen. Massor av kramar
    Din vän Nenne

    SvaraRadera
  8. Älskade, älskade du! Så stora och svåra frågor... Personligen tror jag inte att meningen med livet kan vara att få barn (vilket är lätt för mig att säga nu, men när jag trodde att vi aldrig skulle få barn). Det är onekligen en enormt stor lycka, men när jag tänker på alla underbara människor runt mig i mitt liv, som aldrig fått den möjligheten (av olika anledningar) ser jag ändå att deras liv har en mening i mitt liv. Och du är viktig för mig med! Men, varje misslyckande är en sådan stor sorg och man måste få tillåta sig att sörja. Mitt hopp kommer att finnas med er varje gång framöver, när nya krafter på något sätt frammanats.

    Att din man verkar nöjd med köttbullar är ju så typiskt manligt. De skulle väl aldrig sörja på det sätt vi sörjer...?!?

    Hoppas du känner mina jättestora kramar till dig! Tänker på dig!

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Som om det inte var nog

Prick del 2 (mystiska utslag)

Uppdatering