Årskurs 1

 Nu är skolan slut och till hösten blir de ”ettagluttare”. Det känns lite overkligt och jag önskar ibland jag kunde stoppa tiden och hinna njuta lite grann. 

Två sexåringar med mycket egen vilja som testar alla gränser, försöker få det här med kompisar att fungera, vara stor i skolan och liten hemma ger oss ofta gråa hår, mycket oro, magsår och mycket skratt. Så njuta vet jag inte… 

Alfred har äntligen hittat en bra kompis som han gillar att leka med. Tyvärr går han i en annan klass och bor en bit i från oss, men vi försöker fixa och trixa så de kan leka mycket tillsammans. I skolan är det däremot värre, Alfred är som en bråkmagnet som dras till alla stökkillar. Han hamnar ofta i dumma situationer, vill spela allanballan, gör dumma saker och det blir kaos. Han är vilsen på rasterna men har huvudet på skaft på lektionerna. Även om han har svårt att sitta still. 

Han är mitt största orosmoment, som jag tänker mest på, oroar mig för och klurar på innan jag somnar. Tyvärr har vi inte mkt hjälp av skolan och någon remiss till utredning har de inte skickat, de medger att han har svårigheter men någon hjälp får vi inte. Egenremisserna  fick jag tillbaka och de hänvisade till skolan  

Moment22

Klara  har lätt i skolan, massor av kompisar och har blommat ut och älskar skollivet. Hemma däremot kommer den lilla tjejen fram och hon har massor av utbrott, smäller i dörrarna och är superkänslig för minsta lilla. Som en liten atombomb helt enkelt. 

Hon har fått glasögon och vägrar använda dem utanför hemmet. Enda gångerna hon använder dem är på lektionerna och hemma framför tv.  Hon ser rätt dåligt men vägrar erkänna det. Häromdagen sa hon -titta vilken fin svan!  Problemet var att det var en segelbåt  

Men envis som hon är vägrar hon att erkänna och hävdar bestämt att det är en svan och det är jag som ser dåligt. 

En vecka kvar och sen semester. Eller semester med två sexåringar är mer att försöka behålla sitt förstånd och överleva till den tar slut.