Kompisar
Alfred har alltid haft det svårt med kompisar, han dras till de som är lite stökiga. Och stökar då gärna själv, han snappar upp det dåliga beteendet och glömmer helt bort det bra.
Ofta blir det missuppfattningar, han blir ledsen, hamnar i trubbel, stök och hittar inte en bästis som han önskar mest av allt.
Ofta har han svårt att förklara vad som hänt men uttrycker väldigt ofta att Klara har en bästis och massor av vänner men inte han. Ibland är det han säger långt bort från det som verkligen hänt
Jag försöker läsa böcker om vänskap, prata om saker som händer, vägleda och stötta. Det gör SÅ fruktansvärt ont i hjärtat att se sin kille ledsen och ensam. Fritids säger att han alltid leker med någon och hans fröken försöker tota i hop han med de bra killarna som har lite överseende.
Nyss var han och lekte med en kompis och kom hem och var jätteledsen. Kompisen hade kallat honom feg för han inte vågat åka någon pulkabacke och sen skrattat åt honom. Huruvida det är sant eller inte vet jag inte, men ledsen var han.
Svårt, jobbigt och helt enkelt fruktansvärt. På dagis kunde de vägleda, se vad som hände och stötta honom. Nu är han helt utelämnad att lösa allt själv.
Naturligtvis kommer mina egna känslor in i detta då min skräck alltid har varit att jag varit ensam och inte haft vänner. Mer om det nån annan gång.
Men om ni har bra tips, tankar på hur ni själva roddar runt detta med kompisar så tar jag tacksamt emot det.
Känner igen det du skriver. En av mina tvillingtjejer som är lika gamla som dina grät imorse för att hon inte får leka med dem hon vill. Att hon har fler andra kompisar spelar ingen roll. För bara nån vecka sen var en av de som hon inte få vara med hemma hos oss och lekte för att hon frågade oss. Jag har svårt att se vad som är sant och vad som är drama, ibland känns det som det är lite blandat vad som är sant och att man kanske bara vill vara liten och kramas en stund. Jag har bestämt mig för att avvakta och se vad som händer, hon älskar skola/fritids även om det såklart kan ändra sig. Ibland tror jag att det är svårare med tvillingar för att det alltid finns någon att jämföra sig med, livet blir en tävling i allt, även om vi tjatar om att alla är olika och att vi inte ska tävla. Vi gör vårt bästa utifrån det vi vet och just nu får man knappt hämta barnet utanför skolan så det är svårt att bilda sig en uppfattning. Om läraren är införstådd med problemet så skulle jag nog avvakta ett tag och sen följa upp/ta upp på utvecklingssamtal under våren hur det gått med kompisar och kanske fråga lite om hur stämningen i klassen är. Lycka till, det blir bara svårare att vara förälder när de blir äldre tycker jag.
SvaraRaderaJag håller med, en svår balansgång varje dag.
Radera