Bebiskarusellen

I dag är det föräldramöte på nya dagiset, det ska bli spännande att se hur det är där! Direkt efter är det gasen i botten till ridskolan. Vi packar och planerar logistik, på fredag är det inskolning och nästa vecka går flytten till nya huset! I dag jobbar jag min sista dag på jobbet, sen är det bara flytt och inskolning som gäller. Vi kommer vara lediga totalt två veckor. Måtte vi överleva! (mest Alfreds ilska, god gud)

Giv mig styrka! Nu har vi intagit en ny nivå på Ilska. Eller vad det nu är. Alfred är så arg, ledsen och bara morrar och skriker på oss. Vi når inte alls fram till honom vare sig med mutor, kramar och ignorering. Allt vi gör är fel, från början till slut, inget är bra och inget passar. I går hade han utbrott från maken och barnen kom hem tills han däckade, det fortsatte såklart i morse och det var ett under att vi kom i väg. Klara däremot är oftast som en solstråle, tack och lov. Det är säkert flytten som spelar in, även om jag tror att de inte märker av den så mkt. Vi är lugna av oss och huset är intakt men med lite mindre saker i. Nästa vecka (fredag) börjar vi skola in på nya dagiset och veckan därpå är det flytt. Som sagt; giv oss styrka!

2013 Ett mycket tungt år. Den 18 maj kom det två streck på stickan. Vilken chock! Det hade aldrig NÅGONSIN hänt under alla våra försök på 14 år. Jag testade som en galning men plusset fanns kvar. Läs Isaks resa  HÄR . Resan blev otroligt lång och en mardröm utan dess like. Tänk att det var så många år sen. Jag minns den 12 september i detalj. Jag kommer aldrig att glömma. Aldrig. Den 12 september 2013 Vi blev visade in på ett rum av en otroligt mysig barnmorska, hon förklarade hur allt skulle gå till och att hon skulle ge mig 4 slidpiller (cytotech) för att starta värkarbetet, klockan var då ca 10.15. Sen satte hon nål och frågade hur jag mådde vilket gjorde att jag började storgråta på en gång. Hon kramade mig och sa att vi fixar det här tillsammans. Ca 12 börjar jag få rejäl mensvärk, inte outhärdlig men ganska otrevlig, jag får då temgesic som inte hjälper ett dugg. Vid 13 står jag inte ut längre och ringer för att få smärtstillande. Jag får då morfin som inte hjälper a

Här rullar det på som vanligt. Vi packar, planerar och jagar barn. Det blir inte så mycket packande då barnen är mycket hjälpsamma och packat gärna upp alt packar ner allt möjligt. En sak som vi skulle tagit sist är mattor och gardiner då det ekar rätt fint i huset. Å andra sidan har katterna inget att kräka på vilket är en fördel.  På lördagar går vi på ridlekis som inte riktigt var det som utlovades, två ungdomar håller i det som är rätt kärva av sig. Ingen lek och glädje alls och ingen individanpassning. 3 åringar ska kunna lika mycket som en femåring.  Jag vill att barnen ska känna glädje när vi är där. Känna den lycka och lugn och utveckling man har som person.  Men med två gestapoungdomar så blir det tvärtom. Så jag beslutade att säga upp det och de får rida under uppsägningstiden. Åsså var det här med konflikthantering. Jag vågar fanemig inte klaga. Fan. Jag är rädd att det ska gå ut över min ridning o ja. Så där logiskt är det inte med min otroliga rädsla för konflikter. Men ja

Nu när har jag tvättat min BH och gnisslar fanskapet. Varje gång jag rör mig låter det *knirrknirr*, jag försöker se väldigt oskyldig ut men mina arbetskamrater ser lite misstänksamma ut. I dag skulle jag på fransförlänging, det var länge sen jag gjorde det och jag tycker det är skönt att slippa hålla på att måla mig hela tiden. Jag har väntat på tiden i 2 månad eftersom tjejen jag går hos är fullbokad. När jag satt i väntrummet blev jag lite misstänksam eftersom hon ännu inte var där. Efter en kontroll i kalendern visar det sig att jag var på fel dag. FEL DAG. Så pinsamt. Jag gör bara sånt nu för tiden. Glömmer bort saker, hittar inte, missar avfarter och stigar i skogen. ***** Efter en helg med massa onyttigt så har jag den vanliga tjockisångesten. Jag förstår inte hur jag ska komma tillrätta med mitt hetsätande. Jag lovar på heder och samvete varje morgon och trillar dit hela tiden. Jag försöker men det är inte tillräckligt. Tyvärr märks det på kläderna också. Jag är me