Förskolan, jobb och dödsbesked

Så var det dags på jobbet igen. 2 har sagt upp sig, 2 är sjukskrivna och resten är lite blandat men kontentan är att det är ingen på jobbet, det finns ingen att anställa och alla går på knäna. Men suck. Samma cirkus igen. 

Jag skulle behöva byta jobb men jag trivs med mina arbetsuppgifter men röran runt om är hemsk! Mitt ordinarie yrke har jag inte jobbat med på flera år så det är svårt att ta sig in i branschen igen. Men att hålla på att byta arbetskamrater varje vecka känns verkligen sådär. 

*****
Så har vi börjat dagis igen, Alfred bara sprang in på dagis och inte grät han när jag hämtade. Hur konstigt är inte det? Och fantastiskt! Förskolan sa även dem att de varit så glada! Däremot börjar de stökiga mornarna igen, mardrömmar gissar jag och de vaknar tidigt och kan inte somna om.  Det gör att de typ somnar med huvudet i tallriken på dagis, stackarna. Att de inte vet sitt eget bästa ;) skruttungar. 

Alfred har varit så glad i några dagar. Han har ju inte riktigt den läggningen så att säga.  Det är som att få en ny pojke, det är alldeles överväldigande och hela familjen blir alldeles lyckliga. Han skrattar och pratar, har börjat kramas och är så go! Vilken kärlek! Vi njuter! 

2 dagar kvar av pencillin. Tack och lov! 

*****
Pappas fru dog i helgen och nu börjar en cirkus utan dess like. Pappa är så full att han inte är talbar, han hade ramlat och äter förmodligen inte eller sköter sig. Och den där stackars hunden. När jag ringde i morse var han helt borta. Jösses vilken ångest, jag fick sån hjärtklappning så jag fick stoppa huvudet mellan benen för att inte tuppa av. Flashback barndom, hejsan! 

I alla fall pratade jag med mina närmaste arbetskamrater o min syster. Till slut ringde jag soc missbruk och gjorde en orosanmälan. Jag vet att vården är frivillig och han skulle aldrig erkänna. Men i alla fall. Det får bära eller brista. Han måste ha hjälp, han vägrar att ta emot den av oss. 

Sen ringde jag upp pappa och frågade rent ut om han är full och att jag är orolig. Vi har aldrig pratat om det. Någonsin. Och han har ju alltid druckit men mer dolt. De sista åren har det gått utför. 

Han blev ställd. Jag sa oxå att om han inte tar hand om hunden så kommer jag och hämtar den. Min syster ringde oxå till honom och sa samma sak och att han skulle sluta supa. 

Blir så förbannad. Jävla människa. Han har försakat oss hela vårt liv, aldrig brytt sig, vi har aldrig fått något, aldrig julklappar och inte ens barnen.  Han ringer aldrig och är aldrig intresserad, han har kort och gott aldrig brytt sig. Ändå bryr jag mig. Vafan då. 

Systerdotter har mått dåligt i flera år. Hon har en djup deprisson som inte verkar gå att häva. Hon är 18 år. Oro. Hon är världens finaste, högsta betygen och går snart ut gymnasiet och har hela livet framför sig. Men det ser inte hon. 

Här har klarat tyckt på sig en lite för lite mössa ;)

Kommentarer

  1. Kärlek är komplicerat säger min psykolog. Jag går dit för att jag känner mig deppig men vet inte varför. Så berättade jag om min härliga fantastiska far och hur glad jag är för att jag har honom, så visar det sig att han står ändå bakom en hel del smärta i mitt liv... Konstigt det där, hur jag inte kunde se. Varför hatar jag honom inte? Grät jag ut en gång. Kärlek är komplicerat. Jotack. Hoppas din systerdotter söker professionell hjälp. /J

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Som om det inte var nog

Prick del 2 (mystiska utslag)

Uppdatering