Till minne av vår son Isak
I dag är det allhelgona och tiden då man ska minnas sina nära och kära. Jag tänker väldigt mycket på Isak och hur han skulle blivit, sett ut och varit för liten kille. Han hade varit över 1 år nu om han hade fått leva tillsammans med oss.
Jag minns än i dag varenda detalj av den mardrömmen, det var en bedrövlig resa och år. Jag minns faktiskt inget annat än Isak från förra året. Jag försöker att sonas med vad som hände och vissa dagar går det bra och andra inte. Jag kan fortfarande inte läsa inlägget om förlossningen, det gör så ont då att det känns som jag ska gå sönder.
I dag ska vi gå till minnelunden och tända ett ljus för honom och makens föräldrar för även dem är saknade oerhört.
****
De här dagarna som varit har varit fantastiska här hemma, i går var jag och lunchade med kompisar och det var så trevligt, barnen har sovit och vi båda har hämtat krafter genom sömnen.
I går när jag gav Alfred mat innan sovdags, så låg han och tittade på mig i min famn. Jollrade sådär urgulligt (han pratade med mig:) , jag blev så rörd att jag grät. Gulliga, fantastiska barn.
Vi pratade om det i går, att maken kände förälskelse och kärlek på en gång han träffade dem. Han skulle, som han beskrev det; "kunna hoppa framför kulorna om Isis kom och skulle döda oss" medans min kärlek har tagit tid för barnen. Visst har den funnits där lite under ytan men det är först de senaste veckorna det alltmer "gör ont av kärlek i mitt lilla hjärta" Jag tror det har mkt med att göra med vår långa resa, Isak. Jag är helt enkelt livrädd att mista dem oxå, att nåt ska vara fel.
Det enda som fattas mig nu är att hitta tillbaka till kärleken för maken, visst finns den där. Men den är annorlunda, lite dämpad och inte som förut. Samlivet har vi fortfarande inte fått till riktigt, mest är det jag. Jag vill bara inte.
Men jag försöker tänka att vi gett varandra allt i 23 år, det är lite lagt på is nu. Men vi har tid, vi har många år kvar framför oss och där vi är nu är bara en liten del av det.
****
Vi försöker klura lite på våren, ska jag jobba 1-2 dagar i veckan, ska vi göra samma upplägg som nu, ska jag jobba heltid?
Hur har ni gjort med föräldraledigheten? Barnen ska oavsett vara hemma till 2016.
Jag minns än i dag varenda detalj av den mardrömmen, det var en bedrövlig resa och år. Jag minns faktiskt inget annat än Isak från förra året. Jag försöker att sonas med vad som hände och vissa dagar går det bra och andra inte. Jag kan fortfarande inte läsa inlägget om förlossningen, det gör så ont då att det känns som jag ska gå sönder.
I dag ska vi gå till minnelunden och tända ett ljus för honom och makens föräldrar för även dem är saknade oerhört.
****
De här dagarna som varit har varit fantastiska här hemma, i går var jag och lunchade med kompisar och det var så trevligt, barnen har sovit och vi båda har hämtat krafter genom sömnen.
I går när jag gav Alfred mat innan sovdags, så låg han och tittade på mig i min famn. Jollrade sådär urgulligt (han pratade med mig:) , jag blev så rörd att jag grät. Gulliga, fantastiska barn.
Vi pratade om det i går, att maken kände förälskelse och kärlek på en gång han träffade dem. Han skulle, som han beskrev det; "kunna hoppa framför kulorna om Isis kom och skulle döda oss" medans min kärlek har tagit tid för barnen. Visst har den funnits där lite under ytan men det är först de senaste veckorna det alltmer "gör ont av kärlek i mitt lilla hjärta" Jag tror det har mkt med att göra med vår långa resa, Isak. Jag är helt enkelt livrädd att mista dem oxå, att nåt ska vara fel.
Det enda som fattas mig nu är att hitta tillbaka till kärleken för maken, visst finns den där. Men den är annorlunda, lite dämpad och inte som förut. Samlivet har vi fortfarande inte fått till riktigt, mest är det jag. Jag vill bara inte.
Men jag försöker tänka att vi gett varandra allt i 23 år, det är lite lagt på is nu. Men vi har tid, vi har många år kvar framför oss och där vi är nu är bara en liten del av det.
****
Vi försöker klura lite på våren, ska jag jobba 1-2 dagar i veckan, ska vi göra samma upplägg som nu, ska jag jobba heltid?
Hur har ni gjort med föräldraledigheten? Barnen ska oavsett vara hemma till 2016.
Med första barnet var jag hemma hela tiden, vilket inte var planen men maken fick ett nytt jobb i samma veva som han skulle gått på föräldraledighet. Det funkade inte så bra (för oss - viktigt att tillägga), jag mådde dåligt psykiskt av att rodda hemmet så länge och mannen fick aldrig någon inblick i vad det innebar att vara föräldraledig. Med andra barnet var jag hemma heltid första halvåret ungefär (helammade), sedan delade vi ett halvår och sedan tog min man ett halvår på heltid. Vilken skillnad! Det var underbart (än en gång - för oss) att kunna arbeta ett par dagar och få se lite annat, för att sedan helhjärtat få ägna sig åt hem och barn med ny energi. Och min man fick inse att föräldraledighet inte är semester;) Ni får diskutera fram vad som blir bäst i just er familj för alla parter:)
SvaraRaderaJag tror oxå jag skulle må bra av att jobba lite. Maken har ju och är hemma fortfarande så han vet vilket slit det är. Men det är som du säger skillnad att ha ansvar hela dagarna.
RaderaJa vi är många som minns Isak, och grät med allt som var.
SvaraRaderaJag tycker du tänker så klokt och fint, jag är glad att du har din lilla familj.
Kram, Kristina
Tack Kristina, så rart skrivet!
RaderaKramar
Jag blev förälskad i min lillla först när hon var 4-5 månader, innan älskade jag henne för att jag "måste". Det häftiga är, förälskelsen växer! Man tror det inte först, att man kan älska demmer, men det kan man! Fantastisk känsla!
SvaraRaderaÅh, samma som mig då! Kärleken är på G :-)
RaderaJag har aldrig älskat någon så högt som mitt barn. Efter ca 6 mån var jag i läget att jag skulle hoppa framför ett tåg, innan var känslan... jag vet inte, kärlek fanns, men inte så stark.
SvaraRaderaStackarns maken har sjunkit långt ned på skalan å just nu skulle jag inte hoppa framför tåget för honom... Vet inte om man sår säga så, jag älskar mitt barn för mycket för att offra mig för någon annan än hen.
Jag jobbar med att få maken högre upp på stegen, men det är svårt. Samlivet är fortfarande på en (1!) gång sedan vi blev föräldrar för ett år sedan.
Men jag litar på vår relation. Samlivet har aldrig varit så viktigt även om vi båda önskar det skulle ta mer plats i relationen. Vi kommer hitta en balans, till slut.
Bara man vågar prata om saken (vilket vi tack och lov gjort) tror jag på en ljus framtid.
Kram Maria
precis så är det, maken har trillat neråt och barnen uppåt. Jag är så uppfylld av allting så han hinns liksom inte med.
RaderaKram
Samlivet är sådär för oss tiden efter barn. Både efter första och andra barnet kom det igång igen på riktigt efter ca ett år. Nu är nr 2 snart 1 år och allt är verkligen toppen. Tror det tar ungefär den tiden för oss att hamna i fas.
SvaraRaderaSnart börjar även nr 2 hos dagmamman på deltid då det inte passar för pappan att vara hemma just nu och jag vill jobba lite. Blir deltid minst första året vilket känns som en bra lösning.
Kärlek till barnen har jag känt från dag 1 men pappan tar längre tid och runt 4-6 månader har det tagit gör honom. Han har varit mer rädd att förlora dom än jag har av nån konstig anledning för båda barnen är ivf barn som vi kämpat för.