1 år sedan vi miste vår änglason Isak

Till minne av Isak.

Resan började i maj 2013 då jag för första gången på 14 år fick ett plus på stickan. Fatta hur chockad jag var! Och ni med tror jag. Jag fick 57 kommentarer och massor av mail och SMS och ni var lika glada som mig <3

Men mest chockad tror jag maken var. Allt han fick ur sig var ; Ojdå, då får vi hålla tummarna.

Jag höll på att testa ihjäl mig för det var så overkligt. En konstig känsla blandat med lycka. Redan från början började jag blöda, hade ont i magen och mådde inte bra. Jag var in på gynakuten flera vändor men allt var ok så långt de kunde se.

Vi bestämde oss för att göra KUB bara för att se vårt lilla knytte. Men där började hela mardrömsresan för de såg något i hjärnan som inte skulle vara där, sen var det fostervattensprover, magnetröntgen massor av ultraljud.

Sen kom den dagen då det var dags att bestämma sig, efter all prover visade det att han hade svåra hjärnskador. Hur kunde han ha det? Han levde och sprattlade i magen, gjorde sig påmind varje dag. Hur kunde vi välja att ta livet av honom?

Men hans liv skulle inte bli levnadsdugligt och vi fick träffa två skitläkare och meddela vårt beslut.

Sen kom dagen. Jag var så rädd och det blev en riktig mardröm. Jag kräktes, grät och var helt förstörd. Efteråt kom jag in i ett riktigt chocktillstånd och samtidigt höll vi på att göra om vårt kök. Men tur var väl det, skönt att ha något att fokusera på. Efteråt så fick jag reda på att köksmannen visste om allt och det var därför han hjälpte till med så mkt. I går var förövrigt med på ABC.

Jag frågade maken vad han kom i håg från den dagen och förutom Isak, så kommer han i håg att jag ringde honom och sa att vattnet gått. För han hade åkt hem för att vila över natten eftersom mina värkar aldrig kom i gång.

Och med honom på väg och med hjälp av två sköterskor så födde jag Isak 23.54.

Jag glömmer ALDRIG den dagen. Jag kommer i håg varenda detalj och det gör lika ont nu som då, det var utan tvekan det värsta jag någonsin varit med om. Det finns inget vackert med den resan.

Jag kan fortfarande inte läsa era kommentarer för då gråter jag bara. Ni och bloggen var det som gjorde att jag kom vidare.

I dag ska vi minnas Isak. Vårt första barn som föddes i vecka 21. Vi ska minnas honom genom att tända ljus vid minneslunden och gråta en skvätt, äta tårta och minnas honom. Undra hur han varit om allt gått väl?