Vecka 8 (7+5)

VUL i dag, både läskigt och spännande. Jag vet att man inte kan se så värst mycket men ett litet hjärta som tickar (eller två) och att allt är normalt skulle vara fantastiskt. Med Isak såg vi ju inte förrän KUB att något var fel.

Oavsett så är det väldigt skönt att få se om det bor nån i magen eller inte. Så man vet.

Jag är fortfarande så trött, hela dagarna går åt att försöka hålla mig vaken och som tur är går det lite upp och ner. Hungrig är jag oxå, jag svälter typ ihjäl hela tiden. Det stoppas i mängder av frukt i denna kropp blandat med det som råkar finns på jobbet.

Jag är dessutom väldigt gråtmild, varken ponnyakuten eller djurens hjältar kan jag se utan att gråta i hjäl mig. Just nu tror jag inte programmet djurens hjältar är något för mig alls eftersom det dessutom ger mig mardrömmar.

Jag och några kollegor pratade spädbarn, sova i sängen eller inte, amning osv och jag har så svårt att se mig själv i den rollen. Det har ju varit som en dröm så länge så det känns ju inte som den kommer bli sann.

Dessutom oroar mig väldigt mycket för vad katterna kommer att säga.

****
Robban fick komma hem igår, de hade hittat att han dessutom har fettlever, det har han fått pga av hans inflammatoriska tarmsjukdom och andra konstiga saker. Snart har han alla sjukdomar men de vet ju inte vad som utlöser allting. Så nu ska han få bl a kortison och gallsyresänkande medicin. Han ska dock fortsätta med sin allergimat och inte byta till levermat.

Nästa vecka ska vi på återbesök och göra ultraljud.

Han var väldigt trött och väldigt kramig så vi fick bära runt på han hela kvällen. Han slocknade direkt i min famn när han kom hem. Jag kan tänka mig att man inte får så mkt sömn på djursjukhuset bland alla andra patienter som jamar och skäller.

Veterinären sa att han var en av de charmigaste katter hon träffat.

Mycket oro som sagt. Över bebisar, katter och allt annat som går att oroa sig för.

Nu ska jag promenera till jobbet i -10 grader..brrrrr….