Vecka 18 (17+3)

Men är det inte nog med elände?

Det är nån katt som kräkts mycket i 2 dar, jag tror det dock är 2 olika katter. Men det som oroar mig är det från i natt som definitivt är Robban.

Är det dags för leversvikten nu igen på Robban? Han hade ju det nyss! Maken ska lämna bilen på service idag, (massa bromslampor lyser) och jag ska till doktorn. Men däremellan måste vi nog åka in med Robban till Danderyd och lämna prover.

Jag skulle helst åka in med honom nu för det brukar gå fort när han blir dålig, å andra sidan är han lite för pigg nu på morgonen än vad han brukar när han får levern.

Jag har sett en del spindelrester och Robban var på de nya blommorna i går (som åkte ut).

suck...

****
Lite gladare saker är att jag fått en vacker blombukett av mina Rigavänner, Tack! Och Ahns skickade jättefina saker till mig, Tack för att ni tänker på oss.

Dessutom ringde de om sängarna som kommer på måndag nästa vecka. Äntligen! Naturligtvis levereras dem eftermiddagen när vi varit på KS. Känns ju inte så lämpligt, men det är som det är.

I dag är jag trött och har ont i huvudet, är orolig för Robban och för nästa vecka. Jag försöker att inte tänka så mkt men det går inte. Allt skit verkar hopa sig nu. Bring it on!

Läkarbesök i dag, by the way.

Mys i sängen

Presenter från Ahns

Blommor som tyvärr får stå utomhus nu

Kommentarer

  1. ahns20 augusti 2013 kl. 07:28

    Skönt att det kom fram.

    Och nog är det ofta så att all skit verkligen kommer samtidigt. Den enda fördelen är väl att man till slut blir så blase att man inte ens orkar bry sig om att det är jobbigt utan bara handlar. Man kan inte ta in mer känslomässigt. Och sedan är man av med det.

    Inser att jag låter rätt "hemsk", men när allt var som värst för mig höll min gammelkatt på att stryka med, men jag kunde inte ta in det utan blev bara extremt rationell. En dag från avlivning och då bestämde hon sig för att fortsätta leva. Först efteråt har jag kunnat börja ta in. Då blev fokus bara på att göra rätt för henne.

    Inte mycket till stöd detta, men man fixar bara för att man måste. Och du vet att vi finns och behöver du hjälp...

    Varmaste kramar!

    SvaraRadera
  2. Anonym20 augusti 2013 kl. 12:39

    Jag har läst de senaste dagarna och tänkt skriva en kommentar ... har stannat med andnöd, oförmögen att få ur mig ett enda vettigt ord. Inser att det inte finns några vettiga ord. Men jag tänker på er och hoppas att Isak, varningssignalerna till trots, kommer att klara sig.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Som om det inte var nog

 I går ringde jag BUP igen och verkligen underströk hur mkt sonen behöver träffa en läkare, utredas och medicineras. För det enda han vill är ju att må bra, fungera och delta. Han vill inte vara aggressiv och bråka och för att han ska klara det så måste han ha rätt hjälp, stöd och verktyg. Något han inte har just nu. Vi gör så gott vi kan, men det räcker inte.  De lovade att boka in läkarbesök så snart de kunde, men det har jag hört i många månader nu.  Utöver allt kring det, som vi inte hade nog, så har vi blivit några fler i familjen :) Vi har ju vår underbara hund som vi ärvde av grannen, kaninvakter 1 år och nu även 2 rexkatter. Det var först nu jag kände mig mogen efter katten Robban. Jag saknar honom varje dag, men nu börjar jag även sakna katter. Så jag svarade på en omplaceringsannons och vi for ända till Göteborg för att hämta dem.  En är gosig och social och en har lite mer behov av space och det är alldeles perfekt. De tillför familjen mycket skratt och kärlek, lite svartsju
Läs mer

Prick del 2 (mystiska utslag)

Bild
Dom kliar och blir bara fler o fler. Magen, armar, ansikte ....Jag är ju atopiker. ... Eller var i alla fall (det har blivit bättre på äldre dar). Tycker inte riktigt det ser ut som nässelutslag.. När jag tänker efter så har vi bytt sköljmedel...
Läs mer

Uppdatering

 Jag fick en påminnelse att det var länge sen jag bloggade. Viljan finns men inte tiden och orken.  Både våren och sommaren har gått fort, jag fyllde jämt under våren och hade samlat till en ridresa i Spanien. Det var absolut bland det bästa och roligaste jag gjort i min ridkarriär, eller faktiskt på alla plan. Hela resan var perfekt, hästarna, boendet och maten. Inte minst ridsällskapet. Jag ville absolut inte åka hem och nu sparar jag pengar för att åka dit igen.  I övrigt har livet varit rätt slitsamt, jag har värderat huset och försökt räkna ut hur det fungerar om maken skulle köpa ut mig. Men jag fattar verkligen inte hur fasiken man ska räkna. Vad skulle jag ha råd med då? Var skulle jag bo och hur skulle livet bli? Jag är verkligen trött på att ha ett extra barn med honom, ju äldre han blir desto värre blir det.  Alfred kämpar, och vi med honom. Bup har stängt ner då alla sagt upp sig och är sjukskrivna. Så en vidare utredning verkar vi få vänta på, vårdgarantin får vi inte hell
Läs mer