Vecka 12 (11+6)
I morgon är en stor dag, då går jag in i vecka 12 "på riktigt", men inte förrän på tisdag hoppas jag vi kan andas ut. 4 dagar kvar till Cub-testet!
Jag har knappt våga skriva det men inte en bloddroppe sedan i tisdags. Utan tabletter! Otroligt! Jag vågar knappt tro det är sant.
Jag vaknar nu varje natt och går upp och kissar, ni kanske tror att det är en liten grej men först måste jag rulla ur sängen, stappla och smyga tyst ut genom dörren, kissa tyst och smyga tillbaka, stänga dörren utan att väcka de 3 pälsbollarna.
I övrigt har jag inte så mycket symptom förutom maten då, det är fortfarande svårt med varm mat.
Jag funderar just nu väldigt mycket på det här med barnets ursprung. Det har liksom fastnat i huvudet. Hur gör ni andra ÄD-mammor? Eller hur ska ni berätta?
****
Det enda mörka molnet på himlen är ryggen, gud så jobbigt det är att inte kunna böja sig, tvätta sina fötter. Jag är helt övertygad att det är sängen.
Maken tycker jag ska sova på golvet för att se om det blir bättre, men jag vet ju att det är sängen eftersom jag var helt symptomfri i Italien.
Jag tror det måste bli ett besök i en sängbutik, oavsett vad maken tycker.
****
I dag ska vi till bästa kompisen och grilla, har med mig lite presenter eftersom hon varit kattvakt. Ska bli roligt att träffa dem igen.
Jag har knappt våga skriva det men inte en bloddroppe sedan i tisdags. Utan tabletter! Otroligt! Jag vågar knappt tro det är sant.
Jag vaknar nu varje natt och går upp och kissar, ni kanske tror att det är en liten grej men först måste jag rulla ur sängen, stappla och smyga tyst ut genom dörren, kissa tyst och smyga tillbaka, stänga dörren utan att väcka de 3 pälsbollarna.
I övrigt har jag inte så mycket symptom förutom maten då, det är fortfarande svårt med varm mat.
Jag funderar just nu väldigt mycket på det här med barnets ursprung. Det har liksom fastnat i huvudet. Hur gör ni andra ÄD-mammor? Eller hur ska ni berätta?
****
Det enda mörka molnet på himlen är ryggen, gud så jobbigt det är att inte kunna böja sig, tvätta sina fötter. Jag är helt övertygad att det är sängen.
Maken tycker jag ska sova på golvet för att se om det blir bättre, men jag vet ju att det är sängen eftersom jag var helt symptomfri i Italien.
Jag tror det måste bli ett besök i en sängbutik, oavsett vad maken tycker.
****
I dag ska vi till bästa kompisen och grilla, har med mig lite presenter eftersom hon varit kattvakt. Ska bli roligt att träffa dem igen.
Å vad jag känner igen dina ord. Man är så glad att det är sant och samtidigt kan man bara inte förstå att det verkligen ÄR sant. Rädd och glad på samma gång. Det ska bli så spännande att få se (om du lägger ut) er lille plutt.
SvaraRaderaNär man går på samtal inför ÄD i Sverige uppmanas man att berätta för omgivning och för barnet från början. Vet inte hur det är när man gör ÄD i andra länder. Jag tror att det är jätteviktigt att berätta om barnets ursprung från det att barnet är så litet att det aldrig kommer att minnas när det blev sagt. Tänker att det annars måste bli som för adoptivbarn som inte fått veta att de är adopterade, de får en livskris när det uppdagas. En fd kollega upplevde just det där, hon hittade adoptionspärmen och satte sig i en garderob och bara grät. Mådde dåligt väldigt länge. Det man alltid vetat om blir inte märkvärdigt. Själv har jag ingen pappa (klart jag har men jag var ett "misstag" på en semesterresa, jag vet inte vem han är och han vet inte om att jag finns) och har alltid vetat det. Jag kan ha saknat att ha EN pappa, funderat på det och så men det kom aldrig som ett chockbesked, jag har aldrig fått en kris över det. Vi kommer att berätta för Halvan från han knappt kan prata, på hans nivå. Nu har ju vi känd donator men principen är densamma tror jag, vet man från början är det inget konstigt. Däremot har vi inte berättat för alla i omgivningen (inte för kollegor eller ens alla vänner), för mig är det här jättekänsligt och något jag måste jobba på. Omgivningen måste också veta för att barnet ska bli bemött på ett bra sätt, jooooobbigt. Men som sagt, Halvan ska inte lida för att jag känner så här så jag kommer att få ta mig i kragen. Hur som helst... berätta för barnet har bara fördelar tror jag. Och att berätta hur mycket man kämpat för att få just det här lilla barnet kommer att vara ett fantastiskt tecken på hur önskat barnet var - det är väl kärlek om något!
Kramar!
Vi berättar genom att ibland läsa en Så kom du till-bok som handlar om ÄD för sonen. Vi började med den så tidigt att han egentligen inte förstod någonting av den men jag hoppas att det kommer att göra att det är helt odramatiskt för honom. För jag tror verkligen att det är jätteviktigt att berätta.
SvaraRaderaJag känner också att det inte är min sak att hemlighålla något sånt, jag tycker liksom att det är hans mänskliga rättighet att få veta och själv bestämma hur han ska förhålla sig till det.
Men om man berättar för barnet så måste man tänka på att barnet själv kan berätta så småningom och då kanske det är skönast om man själv redan har berättat för de allra närmaste? Vår grannpojke på 10 år berättade på lekplatsen en dag att han och storasystern kommit till via FET medan lillebrorsan hade varit en stor chock för föräldrarna. Jag vet fortfarande inte om våra grannar vet om att vi vet det. :-D