3 dagar kvar
Usch, sån åldersångest jag får. Nu känns det inte alls kul att fylla år. 39 har kännts okey men 40 år är ju katastrof. Helt barnlös :( Jag som absolut inte ville bli en gammal förälder, nu verkar jag inte bli förälder alls. Är det bara jag som tappat hoppet?
Hur kunde tiden bli så? Jag känner mig inte som 40 år. Ingenstans. Möjligen 29, men absolut inte mer än så.
****
Men så upprörd jag blev i går, jag hade klivit upp extra tidigt, kört upp maken. Laddat inför ridningen och så skulle ridkompisen och maken komma och titta på när jag red. Och så hade de skrivit mig på fel lista.
Så jag fick åka hem. Jag blev så där besviken så att jag nästan började gråta.
I alla fall så gick vi en långpromenad sen med ridkompisen, det var soligt och skönt men blåsigt. Sen hade vi en slapparkväll och tittade på the Hobbit, jag tyckte den var väldigt bra. Som barn var jag hemskt förtjust i Sagan om ringen böckerna.
****
Nu börjar jag känna av Yasminen, sömnproblem, sur och argsinthet, blandat med oro. Som jag brukar ha när jag äter sånt här elände eller procrensprutan.
Oron slog till i går med full kraft och just nu oroar jag mig över (den senaste månaden har det varit jag som sagt -det är lugnt- vi löser det)...det gick över):
-Jobbet, jourtelefon och mottagningen utöver mina vanliga sysslor..Det blir inte bättre av att kollegan har semester
-Gästerna-hur ska vi få plats, hur ska det gå med katterna?
-Kalaset-maten- kommer alla och trivas, kommer det gå bra med katterna och maten- kommer gästerna gilla den?
-kommer min syster hjälpa till eller kommer hon göra mitt hem till "kaos" (som hon brukar..typ)
****
Nu känner jag mig som Nasse i Nalle Puh....
....Kära nån...
Hur kunde tiden bli så? Jag känner mig inte som 40 år. Ingenstans. Möjligen 29, men absolut inte mer än så.
****
Men så upprörd jag blev i går, jag hade klivit upp extra tidigt, kört upp maken. Laddat inför ridningen och så skulle ridkompisen och maken komma och titta på när jag red. Och så hade de skrivit mig på fel lista.
Så jag fick åka hem. Jag blev så där besviken så att jag nästan började gråta.
I alla fall så gick vi en långpromenad sen med ridkompisen, det var soligt och skönt men blåsigt. Sen hade vi en slapparkväll och tittade på the Hobbit, jag tyckte den var väldigt bra. Som barn var jag hemskt förtjust i Sagan om ringen böckerna.
****
Nu börjar jag känna av Yasminen, sömnproblem, sur och argsinthet, blandat med oro. Som jag brukar ha när jag äter sånt här elände eller procrensprutan.
Oron slog till i går med full kraft och just nu oroar jag mig över (den senaste månaden har det varit jag som sagt -det är lugnt- vi löser det)...det gick över):
-Jobbet, jourtelefon och mottagningen utöver mina vanliga sysslor..Det blir inte bättre av att kollegan har semester
-Gästerna-hur ska vi få plats, hur ska det gå med katterna?
-Kalaset-maten- kommer alla och trivas, kommer det gå bra med katterna och maten- kommer gästerna gilla den?
-kommer min syster hjälpa till eller kommer hon göra mitt hem till "kaos" (som hon brukar..typ)
****
Nu känner jag mig som Nasse i Nalle Puh....
....Kära nån...
Jag kan precis förstå din känsla. Fyller snart 38, försökt få barn i snart 6 år och nu är ångesten total och hoppet slut. Du ska ha all eloge som orkar så länge, så mycket. Själv får jag ångest bara jag tänker på barn nu. Det har tärt sönder varenda del av mig själv. Så var inte hård med dig själv och tyck att du är negativ. Det kanske inte är så konstigt helt enkelt efter allt ni gått igenom. Styrkekram Jenny
SvaraRadera