Ruvardag 8 (äntligen fredag!!)

Ingenting, inkentinken. Nada symptom. (nåja, lite mensvärk kan jag inte sticka under stolen med)(och lite ont i halsen..faktiskt)

Däremot har toapappersanalysen slagit till med full kraft tillsammans med menssymptomstankarna. I går hade jag otrolig mensvärk, men det gick över. Jag tror inte mensen kommer först utan minuset, jag har ju inte haft mens sen i januari och med alla dessa mediciner..

Nu är det även ångest, oro och lätt uppgivenhet. Åh, vad jag är trött på det här.

Däremot har jag tänkt att köra på, om de 2 äggen vi har i frysen dör så vill jag starta upp med en ny donator och köra igång direkt. Här ska inte väntas. Jag har även tänkt att köra tills pengar och energi tar slut...

I går i soffan mellan mig och maken (en av våra otroligt djupdykande diskussioner):

Jag: Du, nu har jag gjort lite statistik över när jag fått blödning under ruvardagar..Titta!

Maken: Mmmm..Det var väl 14 dagar sen du var till Riga va?

Jag: Va? Nääää..7 dagar sen! (lite surt)

Maken: Jaha, ojdå..Men då vet vi ju snart om det är dag 7 nu....

Jag: mmmm..Jag tror inte det här fungerar. Jag tror det aldrig kommer fungera. Jag tror faktiskt vi kommer förbli barnlösa..

Maken: Ja, minsann. Så kan det ju bli...

Jag: ...?...

Ni fattar..Ingen oro här inte. Blir det så blir det..Vi har verkligen olika perspektiv på livet..

Jag gillar och uppskattar era underbara kommentarer. Ni gör att jag orkar. Så fortsätt håll tummarna..Mmmmkey?



Kommentarer

  1. Malla11 maj 2012 kl. 09:55

    Håller tummarna!!! Själv började jag inte blöda förrän jag slutade med prog. De måste bara fästa, prednisolonen håller immunförsvaret i shack. Endon har inte en chans att förstöra detta.

    Trevlig helg!


    Kram

    SvaraRadera
  2. Anonym11 maj 2012 kl. 12:20

    Tummar hålls så de blir blå! Och tassar...

    Kram!
    /U

    SvaraRadera
  3. Glimra11 maj 2012 kl. 13:23

    Ja varför är det bara vi som ska sköta allt tänkande, man kan bli galen på tänkandet och analyserandet. Min man är likadan. Håller tummar och tår.

    SvaraRadera
  4. Du fattas mig11 maj 2012 kl. 16:23

    Är inte alla män likadana? Det blir som det blir och blir det så blir det, varken mer eller mindre. I mina öron mkt frustrerande!

    Här håller vi fingrar och tassar så hårt det går!

    Kram

    SvaraRadera
  5. Cecilia12 maj 2012 kl. 09:07

    Bra där! Behöver all support som tänkas kan! <3

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Som om det inte var nog

 I går ringde jag BUP igen och verkligen underströk hur mkt sonen behöver träffa en läkare, utredas och medicineras. För det enda han vill är ju att må bra, fungera och delta. Han vill inte vara aggressiv och bråka och för att han ska klara det så måste han ha rätt hjälp, stöd och verktyg. Något han inte har just nu. Vi gör så gott vi kan, men det räcker inte.  De lovade att boka in läkarbesök så snart de kunde, men det har jag hört i många månader nu.  Utöver allt kring det, som vi inte hade nog, så har vi blivit några fler i familjen :) Vi har ju vår underbara hund som vi ärvde av grannen, kaninvakter 1 år och nu även 2 rexkatter. Det var först nu jag kände mig mogen efter katten Robban. Jag saknar honom varje dag, men nu börjar jag även sakna katter. Så jag svarade på en omplaceringsannons och vi for ända till Göteborg för att hämta dem.  En är gosig och social och en har lite mer behov av space och det är alldeles perfekt. De tillför familjen mycket skratt och kärlek, lite svartsju
Läs mer

Prick del 2 (mystiska utslag)

Bild
Dom kliar och blir bara fler o fler. Magen, armar, ansikte ....Jag är ju atopiker. ... Eller var i alla fall (det har blivit bättre på äldre dar). Tycker inte riktigt det ser ut som nässelutslag.. När jag tänker efter så har vi bytt sköljmedel...
Läs mer

Uppdatering

 Jag fick en påminnelse att det var länge sen jag bloggade. Viljan finns men inte tiden och orken.  Både våren och sommaren har gått fort, jag fyllde jämt under våren och hade samlat till en ridresa i Spanien. Det var absolut bland det bästa och roligaste jag gjort i min ridkarriär, eller faktiskt på alla plan. Hela resan var perfekt, hästarna, boendet och maten. Inte minst ridsällskapet. Jag ville absolut inte åka hem och nu sparar jag pengar för att åka dit igen.  I övrigt har livet varit rätt slitsamt, jag har värderat huset och försökt räkna ut hur det fungerar om maken skulle köpa ut mig. Men jag fattar verkligen inte hur fasiken man ska räkna. Vad skulle jag ha råd med då? Var skulle jag bo och hur skulle livet bli? Jag är verkligen trött på att ha ett extra barn med honom, ju äldre han blir desto värre blir det.  Alfred kämpar, och vi med honom. Bup har stängt ner då alla sagt upp sig och är sjukskrivna. Så en vidare utredning verkar vi få vänta på, vårdgarantin får vi inte hell
Läs mer