Att säga upp sig, bebissjuk
Dessa två dagar har gjort att jag är redo att kasta in handduken. Jag orkar inte mer känns det som, jag säger upp mig som mamma. Det här är inget för mig.
Men det går ju inte, så det är bara att kämpa vidare. Det är de små fantastiska ögonblicken som gör att jag orkar lite till. Skratten, myset och det lilla utvecklingssteget.
Just nu är båda inne i någon fas, två olika men dock en fas. Tillsammans med att jag måste vara som en hök efter dem, de är överallt, pillar och har sönder allt i huset. Men jag har två och kan inte dela på mig och jag räcker inte till. Jag tycker hela huset är barnsäkrat men de hittar kryphål överallt.
Klara får utbrott för allt, så fort det inte går hennes väg så får hon utbrott. Hon har ett jäkla humör och skriker och gråter vid motgångar. Vilket är ofta. Hon har armar som en orangutang och stoppar in allt i munnen. Häromdagen hittade jag en stor kräk (som hon satt och lekte med) och en pappersbit/lapp/etikett som hon kräkts upp.
Alfred är SÅ frustrerad att inte kunna stå stadigt, ställer sig upp hela tiden och trillar lika mkt. Blir asförbannad på Klara som tar hans napp/mössa/leksak HELA tiden. Får gråtattacker som heter duga av outgrundliga anledningar (för mig)
Båda är dessutom urklängiga och jag kan inte gå en cm utan dem hängandes i benen.
Klara vaknar förövrigt fortfarande på nätterna och gråter.
****
I går var jag på öppet hus på en förskola som ska etablera sig här. Presentationen var sådär men de verkade veta vad de pratar om. 70 barn på 12 pedagoger, liten (pytte) utegård men de har skog och ängar runt hörnet.
Men där träffade jag en tvillingmamma, hon har 4-åriga tvillingar (o en1,5-åring). Hon var så himla trevlig och vi bytte nummer och förhoppningsvis kommer vi få ihop till en fika.
Hon gav mig så mycket energi och framförallt förståelse. Så i dag känns det som jag har ny energi och ny ork!
I dag har J (hon som miste sin ena tvilling i RS)varit här med hennes lilla tjej som är lite över 4 månader. ÅHHH såååå söt! Båda jag och maken (som kom senare) blev alldeles bebissjuka. Hon luktade så gott och var så bedårande (bebisen alltså). Men det är svårt med besök, tvillingarna kräver massa uppmärksamhet och det är rätt svårt att försöka vara trevlig när 1 trillar, 1 gråter, 1 misshandlar Robban osv. Men jag tror vi fick till ett bra besök ändå.
Kladdkakan däremot. Alltså vad är det med mig och kladdkakor? Denna gång gjorde jag ett nytt recept, men kakan blev så rinnig. Rätt god men mäktig och rinnig som sagt.
Men nu är det slut på kladdkakebakandet, på måndag kommer en gammal kollega. Då ska jag fasiken köpa nåt i stället.
Men det går ju inte, så det är bara att kämpa vidare. Det är de små fantastiska ögonblicken som gör att jag orkar lite till. Skratten, myset och det lilla utvecklingssteget.
Just nu är båda inne i någon fas, två olika men dock en fas. Tillsammans med att jag måste vara som en hök efter dem, de är överallt, pillar och har sönder allt i huset. Men jag har två och kan inte dela på mig och jag räcker inte till. Jag tycker hela huset är barnsäkrat men de hittar kryphål överallt.
Klara får utbrott för allt, så fort det inte går hennes väg så får hon utbrott. Hon har ett jäkla humör och skriker och gråter vid motgångar. Vilket är ofta. Hon har armar som en orangutang och stoppar in allt i munnen. Häromdagen hittade jag en stor kräk (som hon satt och lekte med) och en pappersbit/lapp/etikett som hon kräkts upp.
Alfred är SÅ frustrerad att inte kunna stå stadigt, ställer sig upp hela tiden och trillar lika mkt. Blir asförbannad på Klara som tar hans napp/mössa/leksak HELA tiden. Får gråtattacker som heter duga av outgrundliga anledningar (för mig)
Båda är dessutom urklängiga och jag kan inte gå en cm utan dem hängandes i benen.
Klara vaknar förövrigt fortfarande på nätterna och gråter.
****
I går var jag på öppet hus på en förskola som ska etablera sig här. Presentationen var sådär men de verkade veta vad de pratar om. 70 barn på 12 pedagoger, liten (pytte) utegård men de har skog och ängar runt hörnet.
Men där träffade jag en tvillingmamma, hon har 4-åriga tvillingar (o en1,5-åring). Hon var så himla trevlig och vi bytte nummer och förhoppningsvis kommer vi få ihop till en fika.
Hon gav mig så mycket energi och framförallt förståelse. Så i dag känns det som jag har ny energi och ny ork!
I dag har J (hon som miste sin ena tvilling i RS)varit här med hennes lilla tjej som är lite över 4 månader. ÅHHH såååå söt! Båda jag och maken (som kom senare) blev alldeles bebissjuka. Hon luktade så gott och var så bedårande (bebisen alltså). Men det är svårt med besök, tvillingarna kräver massa uppmärksamhet och det är rätt svårt att försöka vara trevlig när 1 trillar, 1 gråter, 1 misshandlar Robban osv. Men jag tror vi fick till ett bra besök ändå.
Kladdkakan däremot. Alltså vad är det med mig och kladdkakor? Denna gång gjorde jag ett nytt recept, men kakan blev så rinnig. Rätt god men mäktig och rinnig som sagt.
Men nu är det slut på kladdkakebakandet, på måndag kommer en gammal kollega. Då ska jag fasiken köpa nåt i stället.
Jag har också ett barn som har varit vaken och gråtit mycket på nätterna, i hösta ca 4-8 gånger per natt eller ett par timmar i sträck. I panik försökte jag med 'allt' och när vi slutade med fullkornsvälling och började med majsvälling (som är det mildaste r magen tror jag) så började ungen sova mycket bättre. Har 'bara' vaknat 1-2 gånger / natt sedan dess vilket är mer hanterbart:-) plus att jag då orkade stå ut lite mer så han fick lära sig somna om i sin säng så jag slapp ta upp han varje gång.
SvaraRaderaVet inte om detta kan funka med lilla klara men kan ju vara vört ett försök i alla fall:-)
Jag tror vi alla varit redo att säga upp oss som föräldrar ibland (dvs ett par gånger i veckan) så det är nog fullt normalt men samtidigt är det ju fantastiskt däremellan som du säger:-) man behöver bara på inna sig lite om det ibland, mitt i alla dessa faser:-)
Vem bestämmer - du eller barnen? Eller snarare: när skall barnen bli varse att det är ni vuxna som bestämmer?
SvaraRaderaSåna här kommentarer får mig att se rött. Vad menar du med det? "Att barnen ska bli varse att det är de vuxna som bestämmer"
RaderaI min värld gråter inte ett barn på natten eller någon annan gång bara för att göra livet surt för sina föräldrar och visa att det är dem som bestämmer. Utan för att det är något de behöver. Det kan bara vara närhet, känna att någon finns där. Jag läste en ur bra artikel för länge sedan (när min son var runt 1år) Tänk dig att barnet har legat i magen i 9 månader. Förstå hur stor världen utanför är? Hur små och utlämnade de kan känna sig.
Att låta dem få skrika sig till söms själva är för mig ohumant. Men jag hoppas inte det var det du syftade på. Det enda man visar barnen då, är att ingen finns där för dem, när de behöver. Att ingen finns där för att ge närhet och trygghet.
"Drömmen"; tack gode gud för ditt svar. Blev mörkrädd av kommentaren ovan.. Som sagt, barn skriker inte för att jävlas -möt behovet istället för att "visa vem som bestämmer" (vad det nu betyder?)
RaderaHar du själv barn? (undrar man verkligen). Det går INTE att lära så små barn vem som bestämmer.. De har inget konsekvenstänk i den åldern. Läs på om hjärnans utveckling!
SvaraRaderaMin son har haft t.ex. perioder av raseriutbrott, det enda som funkat är att han själv tröttar ut sig+tröst.. Det som absolut INTE går alls är att höja rösten och dylikt.
Men antar att ditt inlägg bara ville provocera lite? :)